Skip to content
29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 9

Söderhamn Tidning 1893-02-06

Från f brasilienfararen C. Carlsson från Bergvik, hvilken nu anländt till sin nya bestämmelseort Iowa, Nordamerika, anlände till Bergvik nyligen bref, däri alla deras i hembygden varande gamla vänner och bekanta hjärtligen hälsas.

Carlsson med familj voro vid brefvets afsändande vid ganska god hälsa trots deras rätt besvärliga resa. Och lofvade Carlsson att fortast möjligt komma med ”en slags reseskildring” som han antog skulle kunna intressera vännerna här hemma.

 

Webmasters kommentar: (2013-10-29)
Det bör alltså finnas ännu ett brev från Carl Carlsson, men jag har det inte i min dator. Återkommer så snart jag hittat det. / Elenor Svensson

29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 8

På hemväg från Brasilien.

Till Söderhamns Tidning skrifves:

Från C. Carlsson från Bergvik anlände förliden vecka bref, dateradt Bremerhaven (Tyskland) den 1 7 dennes. Carlsson med familj hade nu ändtligen genom släktingars bemedling blifvit iståndsatt få lämna det ödesdigra landet efter 1 ¼  års bitter erfarenhet. Biljetterna, inköpta i New York voro ställda från Bahia (Brasilien) till Centerville (lova) via Bremen och Newyork. Afresan från Bahia anträddes den 13 Okt. och hade öfverresan förlängts genom en i släp tagen ångare från Cap Verde öarne; men väderleken hade under resan varit den bästa.

Såväl Carlsson som hans familj voro vid rätt god hälsa, ehuruväl under resan Ilhas sjukdom, om ock lindrigt, några gånger ansatte dem; dock voro de nu friskare än när de lämnade Pernambucco. Från Bremen skulle båt afgå den 19 dennes och var det med glada känslor de mottogo den dag de skulle få sätta sin fot på en tacksammare mark. Carlsson skulle vid framkomsten å sin nya bestämmelseort skrifva och utförligare omtala sin resa m. m. till deras tjänst som visat sitt deltagande och intresse för honom och hans familj.

Reseskildringen fortsätter i del 9

29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 7

(Bref från C. Carlsson från Bergvik.)

Pernambuco och Ilbad. 15 Juni 1892.

Käre vänner i hembygden!

Jag antar att I länge hafven väntat på underrättelser från oss och funderat, huruvida vi möjligen ännu kunde befinna oss bland de lefvandes antal, och ej underlig det, ty på kortare tid än så, hade ju stora förändringar kunnat ske, hvarpå många sorgliga finnas härute i detta dödens land. Jag har ock sedan min sista sjukdom i Februari månad, varit mycket förslappad till både tanke och viljekraft, så att det varit mig ytterst svårt att kunna skrifva något bref. Dock börjar jag dess bättre få igen min förra kraft, ehuru riktigt bra imagen blir jag aldrig, så länge vi vistas i detta klimat; samma är förhållandet med vår minsta flicka; men hon är trots detta rätt munter och glad. Min hustru och den största flickan däremot äro, glädjande att omtala, vid utmärkt god hälsa.

En sak, som emellertid torde glädja våra vänner och bekanta därhemma i Sverige är, att vi genom några af våra släktingars i Nord-Amerika och Norge bemedling ha god utsikt att komma härifrån, hvilket säkerligen ej annars lyckats, ity att skilnaden mellan våra ännu befintliga tillgångar och biljettprisen exempelvis endast till New-York, äro verkligen skriande, På hos närvarande konsulat gjord förfrågan skulle en sådan biljett kosta ej mindre ‘än 20 pound st.som i brasilianska pängar med nuvarande låga kurs skulle representera den enorma summan af fyrahundraåttio. (säger 480) mil-reis; så mycket kostar på långt när ej biljetten till Sverige Då nu, som meningen vore, vår färd skulle gälla Iowa (och Canterville), där en broder och svåger stå redo att taga emot oss och skaffa arbete, så må man verkligen hålla dessa anförvanter, hvilka själva är arbetare, räkning för dylika uppoffringar. Men de behjärta vår ställning och ha beslutat, att till hvad pris som hälst rädda oss medan ännu tid är; rädda oss medan eller senare fölle man säkert offer för allhärjar som härute har många medel i sin hand att bringa, sina rof om lifvet. Tillika försäkra de oss om, att blott vi lyckligt komma fram och hälsan får vara med, skola vi snart taga igen de förluster vi gjort härstädes. Med sådana utsikter till mål hoppas vi den dag snart skall randas,  då vi för alltid få lämna Brasilien ryggen. Man hvad skall däremot de stackars offren af vårt eget lands inbyggare bära sig åt, som, lika eller ännu mer, svikits i sina förhoppningar härute och ingen utsikt ha att komma härifrån; där t.ex, mannen först bortryckes och lämnar hustru och barn kvar eller, som ej sällan händer, båda makarne fall från, och barnen lämnas åt sitt öde; det är hjärtslitande att tänka på.

Enligt önskan, vill jag tala om något. Litet om mina senare erfarenheter härstädes och som jag antar bli de sista som komma att refereras; men det blir som vanligt mycket ofullständigt, ity att jag fortfarande är nästan lika klen i landets språk och ingen har att rådfråga mig med, hvarför jag ber om öfverseende med bristerna. Jag vill då först nämna något om den fabrik jag arbetar vid.

Efter ett och ett halft års träget och med stora omkostnader nedlagt arbete har denna byggnad ( krutfabrik) blifvit färdig samt varit i verksamhet sedan sistlidne Februari månad. Såväl som ång- som alla de öfriga maskinerna äro inköpta i Tyskland, allt solidt och bastant. Fabriken är byggd efter nutidens fodringar med afseende å den försiktighet, som för sådan byggnad är nödvändig; den är näml. fördelad i 10 lokaler, så att hvarje hus är minst 200 meter. Vi äro omkring 30 stadigvarande arbetare, som arbeta inom fabrikens lokaler, förutom en hel del andra. Här tillverkas 1,000 kg krut per dygn; maskinen måste vara i gång vissa nätter i veckan, ty en del maskiner hinner ej ta undan allt hvad som blir för dagen. Arbetstiden är från kl. 6 f.m. till 6 e.m. med 1 timmes rast under tiden, kl. 9-10 f.m. då ätes nämligen frukost; sedan arbetas utan uppehåll till kvällen, då middag spises här; Här i Brasilien ätas endast två mål om dagen. Jag är här andra maskinist allt sedan i Mars månad, en god anställning, blott alla de öfriga olägenheterna ej gjorde lifvet här odrägligt.
Första maskinisten är från Stockholm, han heter Holger en mycket skicklig man i sitt fack och utmärkt bra att umgås med. Han Blev kontraktskrifven hit på ett år och ämnar ej stanna här längre än till nämnda tids slut. Vi äro nu ej mera än 8 svenskar kvar här vid fabriken, af hvilka några äro familjefäder, vidare är det 5 tyskar och de öfriga brasilianare. Hur trefligt det skall kännas att vara befäl här, kan läsaren göra sig en föreställning om, då jag försäkrar, att under dessa tre månader fabriken varit igång minst 220 brasilianare försökt att arbeta här, men måst afskedas, mest genom förseelser från arbetarne sjäfva. Jag har under dessa 8 månaders vistelse här lärt mig känna folket åtminstone till det närmaste, hvarvid jag vill försöka att i korthet gifva ett omdöme om deras vanor och lefnadssätt.

Folket här , s.k. infödingar, är af flera raser och färger: svarta, bruna och gulbleka. Dessa senare är till stor del portugiser och äfven från andra stater i Europa. De hafva under generationer blifvit sammanblandade med hvarandra och med landets infödingar och hafva i hufvudsak samma lefnadssätt. En del af dem är ett hämdgirigt och elakt folk; man behöver ej göra dem mycket emot förrän men efteråt får höra, att de skola skära en i stycken. Dessa yttranden äro dock oftast tomma ord ,framkallande af skryt, ty då gärningen skall utföras, visa de sig fega och hålla sig helt på sidan; särskild respekt har jag tyckt mig finna de hafva för svenskar detta utan att skryta. Deras lefnadsvanor i kläder och föda äro det enklaste: det gå för det mesta med öfre kroppen blottad och frukta ej den brännande solen. Skor har mången aldrig haft på sin fot. Vid  deras gående till och från sitt arbete ser man dem bära en liten hämtare eller ett knyte ( ej såsom i sverige en tung matsäckskorg) och däri ha de sin enkla föda förvarad, hvilken vanligen består af manjoka- mjölet och det soltorkade köttet. Tillredningen af denna spis är enkel: köttet lägges i en lergryta med vatten uti, får så ligga en half timme, då vattnet hälles utav och nytt sådant intages och grytan sättes på elden. Sedan det nu kokt en en stund, hälles en del af detta spad på manjokan och röres ihop så att man kan taga det med händerna. Köttet borrar man en sotig spiselkäpp igenom, tills det blir efter tycke och smak stekt; så ätas dessa två delar tillsammans. Denna slags rätt som nu skall utgöra frukost får för mången efven utgöra middag. Eljest brukas till middag bruna och svarta bönor; köttet skäres i små tärningar och kokas tillsammans med bönorna: Färdigkokt hälles det upp i ett slags kärl, hvarp strös manjoka, och röres så tillsammans till så tjock massa, att man kan taga det med fingrarna; matsked är härvidlag en öferflödisartickel.

Detta folks hem och boningshus består mestadels af en liten koja, uppförd af palmträd och i olika fasoner. En del endast två gafvlar; taket som sluttar ända till marken får utgöra de öfriga väggarna. Bostaden är fördelad i tvenne rum, föreställand kök och sängkammare. Möblemanget består af bord, hopspikadt af ohyfvlade bräder, ett långsäte af samma vara, en eller ett par hängmattor, allt efter familjens storlek; barnen får ofta placera sig själfva i något hörn af rummet, ja t. o. m. på bara marken. Det finnes nog de, som ha drägligare boningshus, uppförda af lera och rappade både ut- och invändigt, men trots detta kommer ändock mycken ohyra in genom den lösa leran i väggarna. Jag skall anföra ett alldeles färskt exempel härpå.

Vi bo i ett hus af detta senare slag. Just som jag sitter och skrifver detta bref, går jag till s.k. köket för att hemta vatten. Hvad får jag då se, om icke en stor orm på 1 ½ m. längd komma fräsande mot mig! Jag vände skyndsamt om och fick fatt i en käpp och med ett par väl riktade srapp krossade hans hufvud, just som han var på väg att slingra sig tillbaks genom väggen. Denna orm var kålgrön till färgen, huggorm, men ej af det  giftigaste slaget. Denna var sjette ormen jag dödat i detta hus, de andra fem har jag dödat vid eldsken  eller på kvällen. Några af dem har varit bland de giftigaste här i landet; den gifigaste är charaka, som han här kallas, af hvilka jag dödade 2 st. två kvällar i rad; är till färgen gråblå, ej stor, men ett bett af denna orm medför döden inom ett par timmar. Den andre sorten kallas korallormen och vistats mycket i taken. Det finns knapt något hus med tegelpannor på taket, att icke denna orm finns där. Hans gift är icke dödande, men såret nästan omöjligt att läka, utan bulnader och sår uppkomma här och var på kroppen, och det kan dröja åratal innan såren efter ett bett af denna orm läkas. Hans färg är rödrandig, han ser ut som ett strumpeband, lång och smal, utom hufvudet, som är bredt och platt. Ormarnas föda är hufvudsakligen råttor och kackerlackor; dessa senare finnas nämligen i massor inom vår boningshus, ända till 4 á 5 cm långa och mycket besvärliga. Helst för våra födoämnen. Dessutom ha vi nog flere ”husdjur”, såsom de annars fredliga ödlorna, som jag förut omnämnt och, fast lite sparsammare, de nattliga, stridslystna och giftiga skorpionerna m. fl.

Här får man således ständigt stå rustad till kamp på lif och död, och hvad är detta ändå mot att komma några hundra mil längre in i landet, där både klimatet och striden mot det grymma djur vore ännu outhärdligare

  

Pernambuco och Ilha d. 15 Juni 1892.

 

Den 19 April var för oss härvarande svenskar en minnesvärd dag hvarom jag har litet att säga. Den dagen afled nämligen en af vårt ressällakap, hustru Dahlgren, efter ett längre lidande. Dahlgren flyttade från kolonien Suasuna och hit i början af Mars, då redan hustrun var sjuk och låg på hospitalet i Resife. Hon började längta att få komma hit till de sina. Hennes begäran uppfylldes, dock ej utan motstånd från läkarna. Hon dog fjorton dagar efter hemkomsten och skildes från make och fyra barn (tre gossar och en flicka mellan tretton och sexton år). Hon skulle nu begrafvas samma dag ty här går icke an att ha lik stående flera dagar ofvan jord. Vi svenskar fingo alla ledigt från kl. 3 e. in. för att följa sorgetåget. Det var omkring on half mil till begrafningsplatsen. Fastän vi hade stora landsvägen dit, kunde man ej få forsla liket efter häst, och ändå finnes hästar nästan i alla kåkar. Orsaken? Det finnes ingen körredskap (äfven häruti spårar man att detta land är efter sin tid). Bruket är nämligen så här, att hästen skall bära lasset på ryggen. Vi måste således bära kistan, denna skulle kosta 9 milreis och fans att få köpa hos ”delegadens”, hvilken person är såsom fogde eller styresman; en sådan finnes för hvarje by; för honom skola äfven alla dödsfall anmälas. Allt gick af stapeln i sorgehuset enligt gammal svensk sed. Vi voro åtta svenskar i sorgetåget. Det regnade, så att inga af våra kvinliga anhöriga kunde följa med. Allt gick lyckligt under vägen, ändtligen uppnåddes begrafningsplatsen. Här, vid ingången af den s. k. katakomben, möter oss ”delegadens” och förer oss in på kyrkogården, en plats som i sanning var både vedervärdig att se på och för luktorganen allt annat än angenäm. Här lågo nämligen lämningar efter uppgräfda kistor och lådor, äfvenså en hel mängd menoiskoben kringströdda öfverallt; man måste ha ögonen med sig så att man ej skulle ramla omkull. Så kommo vi till den plats, där vi fingo sätta ned vår sorgliga börda. Här stod ett half-tjog infödingar på båda sidor om en smal lergrop och glåmade förfärligt på oss. Orsaken var den, fingo vi sedan höra, att några stycken af oss behagade ha våra hufvudbonader på, hvilket enligt katolsk sed ej lär hafva varit så litet brott. Nu blef det vår tur att stå stumma och se på hvarandra, och alla hade vi samma undran, nämligen hvad meningen var med denna lergrop, liknande ett smalt dike, ty vi sågo tydligen, att plats för kistan var där ej. Men som i ett trollslag vaknade vi upp ur vår förvåning. »Delegaden» gaf näml. signal till 4 af sina drabanter, att — vältra liket ur kistan och ned i gropen. Men nu läto vi dem se, att de hade svenskar att göra med; vi skreko till på en gång: ”spor am puko!» som betyder: »stopp litet». Jag bad vår tolk, han var svensk, att taga reda på hvad allt detta betydde, om nämligen kistan ej var betald. Och tänk, hon var bara lånad för dessa 9 milreis, eljest skulle hon kostat 20 milreis. Dahlgrens son tog genast upp och erlade de felande 11 milreis. Nu måste ny gräfning företagas för att få plats för kistan, detta arbete gick på några minuter, ty denna röd- lera var lätt att gräfva i, hälst nu under regntiden. Men att gräfva djupare, det ville de icke göra; vi mätte denna grop och fann, att hon var endast 4 /2 dm. djup. Vi gjorde protest mot en sådan gräfning och talte om, huru djupa grafvarna i vårt land gräfvas, men fingo till svar att det fordrades icke djupare gräfning i sådan jord. Dahlgren ryckte spaden af en af de gräfvande och klef ned i gropen med de orden:

»Har jag betalt 5 milreis för denna lilla jordremsa, så måste jag råda öfver mer än blott gräsvallen»; tog så och grof dan 1 dm. djupare, och hade det icke varit så sent och skymningen nalkats, skulle vi gräft den ännu djupare. Nu sattes ändtligen kistan ned och befanns då vara cirka 1 1/2 dm. = 6 tum under jordytan. Nu börjades öfverskottningen. Men — man tycktes sakna något. Ja, af hvad som förekommit, hade kanske flera af oss glömt detta; emellertid började flere titta sig omkring, två viktiga personer fattades: prästen och klockarfar, men de syntes ej till; kanske de anat oråd och funnit för godt taga sin Mats ur skolan och bli hemma; ty äfven mot två så viktiga personer hade vi nog visat oss lika svensksinnade.

Medan sista arbetet försiggick vid graf ven, gjorde jag en rund kring begrafningsplatsen och tog först den förutnämnda katakomben närmare i betraktande. Denne var cirka 4 m. hög vid ingången, men var på båda sidor, ungefär vid, midten beroende på markens starka lutning i jämnhöjd med den samma. Murarne voro omkring 2 m. tjocka med urhålkningar på båda sidor, föreställande grafvar, och med hvarjehanda symboliska figurer såsom. likkistor, människoskelett, m. m., allt i samma anda. Jag vände mig från denna betydelsefulla byggnad och styrde mina steg åt ett håll, där någonting ådrog sig min uppmärksamhet. Det var nämligen en nygräfd graf, och efter hvad det ville synas, hade nyligen begrafning försiggått där. Vid dess öfre ända var en liten fördjupning; jag stack ned min käpp och rörde om litet i leran, då dat n kändes ett föremål. Vid närmare granskning var det en brädlår, och mellan springorna kändes ett svart ulligt hufvud. Jag måste skyndsamt vända mig härifrån, ty en förpästad lukt uppsteg från denna boning, och med mina vänner begifva mig från denna för giftade plats. Ett nästan uppruttet träkors det var allt af den varan på denna kyrkogård. Icke långt härifrån stod ett litet tempel, till det yttre rätt trefligt; hur det däremot såg ut invändigt, var jag ej i tillfälle att få se.

Nedanför ligger en stor by, hvars invånare alla idka handel. Här är torgplats hvarje söndag, då hundratals menniskor äro samlade och bjuda ut sina varor, hvilka äro de samma för hvarje torgdag: manjokamjöl, bönor, ris, kött, fisk samt en mängd frukter, såsom kakao, mango, meloner, bananer, kokosnötter, apelsiner m. fl. Ingen af dessa frukter utom bananen faller mig i smaken, men denna är utmärkt god och den första man kan vänja sig vid här i landet. Många frukter äro rent af lifsfarliga att förtära, innan man blir van vid dem; men sedan denna första kris är öfver kan man förtärs huru mycket som helst af de samma. Vi ha haft ej så litet svårt med våra barn sedan vi kommo hit med att förmå dem att låta bli att äta af de förbjudna frukterna.

Vi ha nu vinter här eller e. k. regn tiden. Lägsta temperaturen är nu 20 och högsta 30 á 31 gr. C., en mycket blid vinter i sanning. Men lika mild som han å ena sidan är, lika obehaglig är han å den andra. Jag har förut nämnt något därom. Man kan trots denna höga temperatur lätt ådraga sig förkylningar, helst nattetid. Då intränger en tjocka eller dimma genom våra usla bostäder, hvilken är mycket ohälsosam. Vidare finnes det denne årstid en sådan myckenhet med flugor, krank och mygg, så att man vissa gånger är nästan rådlös; värst år det på kvällarna sedan eld blifvit tänd. Slår man nu ihop dessa med de förutnämnda husdjuren, så blir det just en skön samling man har att tagas med.

Hvad växtligheten beträffar, torde något därom behöfva nämnas. Under Januari och Febr, månader var allt gräs så godt som afbrändt af solen, så att det på en del ställen såg ut, som om elden gått däröfver. Men så kom Mars månad med ymnigt regn, och på några dagar var det full grönska igen; det var förvånande att se, huru fort gräs och buskar spirade upp på nytt. Går man upp på någon hög kulle, där litet eller intet skog finnes, så kan man se flere mil åt vissa håll men hvart man än blickar så synas inga odlade tegar eller vajande sädes fält, utan här ligger hela nejden oarbetad, i ett vildt läge, såsom naturen själf danat den. Vänder jag blicken mot öster från samma upphöjda plats, så ser jag på mindre än en svensk mil världshafvet, och landet ditåt synes slätt som ett golf. Växtligheten består af bl. a. kaschurträdet, hvars frukter äro mycket eftersökta för sin goda och läskande saft; sedan kommer den långa och ståtliga kokospalmen, som tar första priset bland trädslagen bär. Man ser äfven åt detta håll här och hvar en infödingskoja med en dunge bananer planterade samt sitt manjokaland kring kojan; ett och annat apelsinträd skymtar äfven fram. Vänder man åter blicken mot vester, ser man höga skogbeväxta kullar och däremellan djupa dälder. Men hvart ögat än blickar, så fina det menniskoboningar och godt om folk, men jorden får som sagdt ligga obrukad. Hellre kunde de ha en och två hästar, som de ligga utefter vägarne och klöfja varor med. Om detta folks vanor eller ovanor i öfrigt har jag ju i något föregående bref yttrat mig. Då jag gick ned från en af de beskrifna kullarne, fick jag af en lycklig händelse se något riktigt anmärkningsvärdt, som jag hört skulle finnas här, men ej förut råkat få se. Det var näml. ett stort träd med ej mindre än åtta (säger 8) sortera blommor på, en komposition af det mest storartade slag, man kunde tänka sig. Här finnas flere sorters växter, som där hemma i Sverige odlas inom bus, exempel vis kaktus som här finnes i mängd samt myrten, som här blir ända till 4 á 5 m. hög och står i blom nästan hela året. Här finnes således åtskilligt i naturen som i stor slagenhet och alstringsförmåga söker sin like, såväl som ock å andra sidan ofantligt mycket uselt och jämmerligt är tillfinnandes: ”kontrasterna beröra hvarandra”.

I början af denna månad kom ett halft tjog polska familjer hit till fabriken. De kommo från Rio Grande do Sul öfver Bahia och klagade mycket öfver södra Brasilien, dels för den dåliga förtjänsten, dels ock för det ohälsosamma klimatet. En del af dem hade legat i gula febern i Bahia; 20 st. af deras sällskap dogo näml. i denna stad, en af sällskapet dog här. Här gå de och arbeta för 2 milreis om dagen. hvilket naturligtvis är lågt betalt, men det går så när det finns arbetskrafter i öfverflöd; det är ju emellertid godt, att det finne något arbete att få för dem, som äro i behof därutaf.

Sedan vi kommo hit ha tre unga kamrater, våra landsmän, rest ned till Rio; man försöker, man trotsar till dess man ligger där, ty annat är ej att tänka för den som styr kosan åt ett sådant håll. Äfven har en familj Edstedt, från Jämtland, rest härifrån. Men E. var klokare, han stälde så, att han fick följa med ett mindre fartyg till Nord-Amerika, och väl ditkommen, hoppas vi han där skall slå sig bra fram. Och till sist. Vår mycket afhållne principal, fabrikör H. Lundgren, har äfven rest från oss. Vi sakna honom mycket, ty hvar och hvarannan dag kom han och hälsade på oss. Han visste ej, då han for härifrån, till hvilket af dessa två land han komme att fara, Argentina eller Sverige. I det förra har han näml. varit förut i egenskap af fåraherde, och där skulle vara ganska bra, i det senare var han född och hade där trampat sina barndomsfjät. Skall bli intressant att höra, hvilket land som tog segern öfver hedersmannen.

Och då jag nu slutar min måhända betydelselösa skildring, får jag tacka mina ärade vänner och läsare för den tid I hafven ägnat dessa rader och för den förut visade uppmärksamhet, som jag vet kommit mig till del. Jag lämnar snart detta land, och om jag med min familj lyckligt och väl kommer öfver till grannlandet och där skulle finna mig föranlåten att lämna någon skildring om därvarande förhållanden, så hoppas jag äfven då få påräkna samma välvilliga uppmärksamhet och öfverseende.

Carl Carlsson.

P. S. Jag torde böra nämna, att vid min förfrågan hos svensk-norska konsulatet i Resife om biljettprisen, det upplystes, att resan blefve billigare om biljetterna köptes i Nord-Amerika och sändes bit, än om de köptes här.

Reseskildringen fortsätter i del 8

29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 6

(bref från C Carlsson från Bergvik.)

 

Ilha den 16 Jan. 1892.

Det gladde oss oändligt att få bref från Sverige, hvilket vi hade nöjet få mottaga, märkvärdigt nog, på själfva nyårsafton, och därvid kom helt ofrivilligt den tanken öfver oss: Kan någon säga hvar och huru man tillbringar det stundande årets sista dag? Men som det mången gång ej är så hälsosamt att veta, hvad den kommande tiden bär i sitt sköte, så funno vi oss bäst uti att vara i okunnighet därom.

Det smickrar mig emellertid höra att mina enkla skildringar härifrån gärna läsas där hemma, och att i tryck få ett och annat offentliggjordt är ju också det enda sättet för att allmänheten, särskildt våra gamla vänner och bekanta, skola få någon underrättelse om oss, alldenstund mycken skrifning kräfver både tid och kostnad.

Nedanstående kommer till en del att ut göra svar på några spörsmål, som i senaste brefvet stäldes till mig.

Om hundrade hade sagt mig, när jag ännu var kvar i Sverige, att jag skulle stanna i Pernambuco, emedan där vore ett friskare klimat, så skulle jag, trots de hundrades utsago, ändå på de lifligaste protesterat däremot, och dock är jag nu färdig att dela denna af mig då ansedda förvända åsikten. Jag har nämligen talat med minst ett femtiotal sjömän och af alla fått det svaret, att af alla städer och hamnar i Brasilien har härvarande staden Resife det sundaste klimatet. I de flesta kuststäder söderut härjat nu gula febern och äfven svarta kopporna, men af dessa förfärliga farsoter har man ingen känning har. Dock är här tillräckligt varmt, hälst midt på dagen, då det är ganska tryckande, och vore inte de friska passadvindarne, så uthärdade svårligen en gammal veritabel nordbo här. Temperaturen är dock ej öfverdrifvet hög, ty vi ha ännu ej haft öfver 33 gr. Celsius, men heller ej lägre än 26 gr. C. Här vid Ilha är emellertid, som jag förut nämnt, en sjuklig plats, hvilket vi fått och nog tyvärr få erfara, om vi fortfarande komma att stanna här. Trakten häromkring är nämligen ett sumpigt lågland, och ur dessa kärr uppstiga osunda ångor, som förpesta luften, och dock skall det blifva än värre när regntiden börjar (April månad). Största delen af oss europeer hafva varit sjuka sedan vi kommo bit, icke ens den kraftfulla ynglingen går fri, ja, hela familjer hafva så godt som på en gång blifvit angripna af sjukdomen. Denna börjar vanligen med hufvudvärk, sedan frossbrytningar, hvilket kan pågå flera timmar, allt efter som man är mer eller mindre mottaglig för sjukdomen. Sedan börjar man bli varm och en brännande törst inträder, och huru mycket man då dricker, är man ändå lika törstig. Så inträder feber, hvilken, ehuru vanligen af kort varaktighet, dock är så mycket svårare. En af dem som varit mest utsatt för denna sjukdom är min kamrat P. Jönsson. Han led, som förut är nämnt, af klimatet innan vi kommo hit till Ilha, och hitkommen arbetade han tre veckor, då han insjuknade och strax därpå hela hans familj; alla intogos i sjukhospitalet i Resife. Efter ett par veckor återkom den störste gossen och någon vecka därefter den största flickan. Hon syntes vara frisk, men efter några dagar insjuknade hon igen och måste åter införas till sjukhuset, och två dagar därefter kom det bud att hon var död, till stor sorg för föräldrarne och hennes öfriga syskon. Jönsson och de två mindre gossarne lemnade sjukhuset den 3 dennes, hans hustru och dotter en vecka förut efter att samtliga hafva tillbringat omkring 2 månader därstädes. Märkligt nog var Jönsson ej ängslig, om man undantager sorgen öfver sin dotter som dog, då han kom ut från »hospitalet». Han kom in till mig i förbigående, då jag undfägnade honom med hälsningar och hvarjehanda nyheter hemifrån. Han bad om sin hälsning tillbaka samt — något som på det högsta förundrar äfven mig — bad mig hälsa hem, att han nu lefde så bekymmerslöst i förhållande till hvad han i det fallet gjorde på Bergvik, att han ej ängslats så mycket under hela tiden han varit här, som han gjorde för hvarje timme på Bergvik. Detta torde ha sin förklaring i förhållanden, som hans gamla bekanta där hemma kunna gissa sig till. Emellertid, lika öfverdrifvet som jag fann detta yttrande vara — ty jag känner äfven något Jönssons föregåenden — lika glad blef jag för min del, att han kan taga saken så lugnt som han gör. Nu något om mig själf.

Jag har heller icke kunnat undgå ofvan nämnde sjukdom. Den 4 Dec. fick jag känna de första verkningarna af den samma. Jag försökte till en början streta emot, så att jag arbetade till den 1 8 Dec., men då måste jag stanna hemma. En konstig sjukdom är det: för hvarje f. m. frisk, började jag så fort kl. nådde 1 att frysa. Det räckte blott en half timme, sedan blef det en förfärlig hetta i kroppen; febern höll på omkring en timme. Så fortgick det dag för dag. Den 19 Dec. for jag enligt disponentens å fabriken här önskan in till sjukhospitalet i Resife. Det kändes mycket svårt att skiljas från sin familj under sådana förhållanden och därtill kom att den stora högtiden stundade. Denna firas äfven här fast på ett enklare sätt än i Sverige. Vi ämnade att fira jul så angenämt som möjligt med löfsal o. d., men min sjukdom och andra oförutsedda hinder gjorde detta om intet.

— Som ju kändt är, ha vi revolution här i Brasilien nästan i alla stater. Här i Pernambuco stod hufvuddrabbningen den 19 Dec. eller samma dag, som jag for in på hospitalet. Slaget stod i Resife. Emellan kl. 7—9 f. m. hörde vi ett oafbrutet kanondunder från de stridandes läger. Kl. 9 f. m. kom telegram hit, att 40 man voro dödade och flere hundra sårade. Ett par km. ofvanför Ilha hade infödingarna rifvit upp järnbanan flera hundra meter långt. — Man får inte undra på, att min hustru var ängslig när jag vid ett sådant tillfälle skildes med henne. Jag var dock icke ensam — ty man väntar sällan länge här på olyckskamrater —. En ungkarl af vårt sällskap hit, som äfven arbetade vid samma fabrik som jag, var också sjuk. Dessutom var en annan ungkarl med såsom tolk, hvilken ock skulle hälsa på en sin kamrat vid namn Karlsson, som tre dagar förut blifvit intagen å sjukhuset; alla tre hade spisat hos oss sedan vi kommo hit. — Allt gick emellertid lyckligt och väl intill staden, där det efter förmiddagens drabbning var ganska tyst och stilla. Dock såg man en mängd posterande soldater samt nästan alla butiker stängda.

Sjukhuset i Resife är stort och stiligt och påstås vara det bästa i sitt slag inom landet. Det innehåller ej mindre än 10 stora salar. Här träffade jag Per Jönsson och hans båda gossar samt vår sjuke kamrat Karlsson, invid hvilken jag fick min ligg plats anvisad. I denna sal voro största delen europeer. Ordningen inom detta sjukhus var enligt mitt tycke mönstergill; den största renlighet och snygghet rådde. Uppassningen ombestyrdes af klosterfröknar, hvilka skötte sina platser utmärkt bra. Doktorn var en hygglig och tillmötesgående man, men den medicin han ordinerade hade jag stort klander emot, den var allt för svag Det fans de, som fingo en hel liter på en gång och som satte flaskan för munnen och tömde den i ett tag, andra åto bröd till den samma. Jag måste säga till om annan medicin för min feber och vardt lyckligtvis bättre för hvarje dag. Jag skötte mig för öfrigt själf under de dagar jag var å sjukhuset, samt var tillika med Per Jönsson äfven behjälplig att sköta om vår kamrat Karlsson under hans sista stunder. Han dog redan den 20 på kvällen, af samma sjukdomsorsak som Jönssons flicka (magsjukdom). Hade undersökningen kommit i rätt tid  – den kom nämligen någon dag för sent — troddes att han gått igenom. Jag tillfrisknade emellertid så, att jag den 26 (annandag jul) kunde lemna sjukhuset, ehuru doktorn rådde mig vara kvar en vecka till; men jag längtade hem till min familj. Per Jönsson tyckte nog att dat var ledsamt, att ej kunna följa med hem, men för honom fans ej annat råd än att stanna kvar. Efter att hafva legat hemma en vecka och fått den bästa omvårdnad, började jag åter att arbeta. Sedan dess har jag två gånger haft känning af febern, fast ej så svårt, och det påstås, att sedan man en gång fått den kroppen, kan det dröja länge innan man blir den kvitt. Min hustru däremot, som medan vi voro kvar i Sverige nästan ständigt var klen och efter vår långa resa mycket medtagen, är nu fullkomligt frisk, hvadan klimatet för henne tyckes vara lämpligt. Vår minsta flicka har länge varit klen i sin mage, men den största däremot är frisk och hurtig.

Många af våra anhöriga och vänner hemma i Sverige hafva rådt oss att med fortaste begifva oss härifrån och ge hela Brasilien på båten samt särskildt rekommenderat Nordstaterna, troligen därför, att de ej ansett sig kunna förmå mig att återvända till mitt gamla fosterland, sedan jag en gång vändt det ryggen. Tacksam för sådana vinkar, får jag upplysa, att jag verkligen mer än en gång haft tanken därpå, men att af åtskilliga orsaker denna tanke år litet svår att realisera. Jag har nämligen genom att vara litet för släpphändt samt obetänksam stält mig så, att kassan väl mycket krympt tillsamman. Så t. ex. var jag nog enfaldig att vid hitkomsten utväxla min lilla kassa, som bestod i guld, mot inhemska pappersmynt, och jag som nykommen kände ej till hur kursen stod; den var nämligen vid tillfället mycket låg. I denna sak hade äfven den gemene Berndt Lundqvist sitt spel med, enär det var han som upp manade mig att växla ut mina pengar. Jag fick förlora bra mycket på affären. Kursen gälde då endast 14 milreis pr pund; efter ett par månader gälde den 22 och nu 19 milreis pr pundet ( 90 öre i svenskt mynt). Det påstås, att när det lider om några månader, skall kursen stiga ända till 11 milreis på guldpundet, då man bör passa på och växla ut papperet och få guld.

Senare.

Ilha den 4 Februari.

Ledsamt nog hann jag ej få brefvet färdigt, som jag påbörjade den 16 f. mån. förrän jag insjuknade på nytt, och har allt sedan dess varit sjuk, men är nu för till fället mycket bättre, så att jag kan vistas uppe. Sjukdomen har dels varit den samma som förut, dels ock magsjukdom, med hvilket det denna gång började. Jag höll på öfver en vecka med uppkastningar, tålte icke ens ett glas vatten. Jag var åter ner till Resife och sökte läkare fastän jag var mycket klen, och hade inte min hustru kommit mig till mötes när jag på kvällen kom ridande från stationen, så hade jag säkert blifvit kvar efter vägen. Jag blef noga undersökt af läkaren och erhöll god och verkande medicin.

Jag har nu kommit i ännu starkare funderingar, hur jag skall göra när jag åter blir frisk. Att stanna här vid Ilha synes nästan blifva omöjligt. De fleste här i Pernambuco kvarvarande svenskar tyckas äfven ingen högre önskan ha än komma härifrån, blott de kunde det. Flere af kolonisterna uppe på Suasrena ha, sedan deras försök med jordbruk misslyckats (det har nämligen förtorkat allt hvad de sått och satt på sin jord) varit hit och sökt anställning. Deras fosterfaders Berndt Lundqvist (han kallade nämligen oss sina fosterbarn) har spelat ut sin rol. Han är uppsagd från sin befattning och midt under julhelgen måste han en natt rymma, eljest hade han blifvit mördad.

Jag måste nu sluta, lemnande plats för min gumma att få säga några ord.

*

Sedan hustru Carlson på det hjärtligaste tackat för många »ovärderliga nyheter» m. m. från den gamla hembygden skrifver hon bl. a. sålunda:

Sedan jag först är i tillfälle lemna den glädjande underrättelsen om mig själf, att jag är frisk, så som jag aldrig på senare åren i Sverige varit, och hvilket torde vara något nästan allenastående för hit invandrande främlingar, får jag i största korthet nämna om en och annan sak som möjligen kan intressera eder, kära vänner. Jag må då först nämna huru jag hade det under julhögtiden. Som synes af min mans bref, så hade jag den svåra lotten, att under denne högtid vara ensam med mina barn hemma medan Carl (mannen) låg på lasarettet i Resife. Julaftonen reste jag in till staden för att se till min man samt äfven familjen ,Jönssons, och när jag varit där några timmar måste jag återvända. Och jag säger i sanning, att det var med en mycket betryckt känsla jag lemnade detta sjukhus, fastän Carl syntes vara betydligt på bättringen. Dock tänkte jag och det var ju godt att en sidan tanke fanns till hands —: »Fatta mod som Daniel, mod att ensam stå». Men när jag kom hem kommo mina barn mot mig hoppande och voro så glada, ty disponenten hade varit till oss och bjudit oss till sig på herrgården för att få se julgranen, kl. 7 på kvällen. I hast voro vi färdiga, en familj till och jag med mina barn. Framkomna till herrgården, möter oss fru Lundgren och alla herrarne, välkomnande oss. Så fingo vi stiga in i deras eleganta rum samt deltaga i välfägnaden. Därpå tändes julgranen, en väldig löfbuske, rikligt behängd med godsaker och ljus, förvillande likt en äkta svensk julgran. Därpå kommo julklapparna fram och delades ut åt alla; äfven mina barn fingo sin beskärda del till stor glädje både för dem och mig. Hvad som dock mest gladde mig och kom mig att fatta aktning och tillgifvenhet för detta vårt husbondefolk samt och synn. var ett af disponenten utfäst löfte om hjälp vid möjligen inträffande behof. Han frågade mig nämligen om jag var ängslig öfver min man, som nu låg på sjukhuset och då jag naturligtvis härtill svarade ja, så fick jag det högst oväntade och om medkänsla för sin ringare like vitnande svaret, att det skulle jag ej vara, ty skulle så sorgligt in träffa, att min man skulle falla ifrån, skulle han (disponenten) sörja för, det jag ej komme att lida någon nöd. Hvad tycken I, mina vänner? När förhållandet är såsom nu, att man ej får vara säker knappast någon dag, utan ena bästa stöd kan ryckas ifrån en, huru välsignadt är det då ej, att ha ett sådant löfte i förväg, när annars hoppet vore så godt som ute, och jag tror att disponenten Lundgren är en man, som står bakom sitt ord!

Jag har rätt mycket göra mod matlagning, enär vi haft flere ungkarlar i maten en tid, ej mindre än 7 st., 4 svenskar och 3 tyskar. En del af dessa ha emellertid insjuknat, en dött (Karlsson) och öfriga utom en ha vi sagt upp. Det myckna görat har haft det med sig, att jag fått svettas ut riktigt, och detta tycks bekomma mig väl. Få se huru tid och omständigheter gestalta sig innan jag har det nöjet att härnäst låta höra af mig; det ligger i den Högstes sköte; jag vill blott hoppas det bästa. Våra barn, särskildt den mindre, börja nu tala rätt mycket på landets språk och bli sålunda till hjälp åt oss äldre i detta fall.

Hälsningar!

*   *   *   *

Ryktet om att Carlssons äldsta flicka vore död är sålunda ogrundadt.

 

Reseskildringen fortsätter i del 7

29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 5

(Bref från C Carlsson.)

 

Vi äro, glädjande nog, alla friska. Min hustru har blifvit fullkomligt återstäld efter resans besvärligheter och vår minsta flicka, som haft klimatfeber, är nu också frisk och frodas duktigt. Dock få vi ej, efter hvad det synes, ha för stora förhoppningar. Men därom längre fram.

Jag omnämnde i mitt förra bref om vår förestående flyttning. Denna är nu gjord. Den 8 Oktober foro vi, 3 familjer och en ungkarl, ned till Resife, under hvilken resa vi hade allt fritt. Hr Lundqvist, som äfven gjorde oss sällskap, arbetade allt hvad han kunde för att förmå oss att stanna i denna stad, och rekommenderade oss till en därstädes boende svensk skeppshandlare vid namn H. Lundgren, som nu höll på med att bygga en krutfabrik, 20 km. från Resife, och där vi bestämdt skulle få arbete. Men som vi litet börjat känna vår man, voro vi inte så kvicka att nappa på den kroken. Emellertid ville hr Lundqvist för ingen del släppa oss härifrån, och orsaken är ju bekant förut. Han tycktes ha största farhågan för mig; han trodde sig nämligen veta att jag var korrespondent till Söderhamns Tidning. Jag sade honom också helt oförtäckt, att så snart vi kommit fram till Rio Janeiro, som nu åter var värt mål, skulle jag uppsöka svenske konsuln och för honom rapportera, huru vi under hela tiden blifvit bemötta och hvad hr Lundqvist går och gäller för, och emot dessa mina hotelser kunde han inga invändningar göra.

Komna till Resife, fick vårt bagage vara kvar vid järnvägsstationen, medan vi gingo och hörde efter när båt skulle afgå söder ut. En sådan skulle ock afgå dagen efter, och vi började redan göra upp våra planer i och för nämnda resa. Under tiden var hr Lundqvist inne å postkontoret och hörde efter bref. Till min ledsnad hade jag icke något sådant, men i stället var där ett till en af våra kamrater från en af vårt ressällskap från Sverige och skrifvet i S:t Paulo. Det bröts genast och dess innehåll var ganska afgörande för oss: han (meddelaren) hade det inte bra, bad få veta, om de löften och vilkor, som utlofvats oss, blifvit uppfylda och om klimatet vore sådant, att man kunde uthärda; om så vore hade han lust att fara hit. Detta var tredje brefvet, som på en vecka kommit oss till handa från bekanta i S:t Paulo. Alla hade klagat samt bedt oss stanna kvar, såvida vi finge hvad som lofvat var.

Stående således mellan valet och kvalet, visste man ej hur man nu skulle bära sig åt. Vi hade nu också träffat på några norska sjömän, komna söder ifrån, och som meddelade, att efter vanligheten denna tid på året gula febern börjat rasa i Rio och trakten däromkring. Så godt som ofrivilligt styrde jag nu mina steg till ofvannäninde skeppshandl. Lundgren, han var ju i alla fall en gammal landsman och skulle väl kunna gifva något råd.

Mycket riktigt, han visade mig tvenne n:r af Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidn., och där fingo vi ytterligare bekräftelse på, att gula febern härjade i Rio Janeiro. Vi måste således afstå från tanken att fara söderut och fatta ett annat beslut, och hvilket, är ju ej svårt att gissa. Vi toge nämligen, det enda som stod oss till buds:
anställning på fl. Lundgrens krutfabrik, utom ungkarlen, hvilken genom hr Lundqvists försorg fick fri resa åt ett annat håll.

Dagen efter foro vi upp till fabriken å den största af de tre järnbanor, som leda ut från Resife. Denna bana är färdigstakad ända till Rio Janeiro.

Den sträcka af 20 km. vi åkte på den samma var slät som ett golf, lågländt och sumpig och på marken, som bestod af grå sand, växte endast kort gräs och dvärgbuskar, men längre utåt så långt ögat kunde nå, en skog af kokospalmer; i sanning en rätt vacker tafla. Skada blott, att det finnas andra ting här, som ändock gör sådana taflor osköna.

Här vid fabriken har marken en och annan förhöjning, och cirka 2,000 in. härifrån flyter en större å, som mynnar ut i hafvet. Denna å, långt ifrån att vara hälsosam, som rinnande vatten plägar vara, utgör i stället en verklig pesthärd, ty marken här utgör en delta, som har känning af tidvattnet. Ej mindre än 4 gånger om dygnet stiger vattnet från hafvet upp, så att en stor del af nejden är under vatten, så vet man inte ordet af, förrän det är försvunnet, och när då solen spänner på med sina varma strålar uppstiga osunda ångor. Till följd häraf är här också mycket sjukligt, och allmännaste sjukdomsämnet är, märkvärdigt nog, frossa. Hade vi vetat om detta, så hade vi ej farit hit, men då vi nu kommit hit lära vi väl få försöka en tid.

Som sagdt, är fabriken ännu under byggnad, här är omkring 150 arbetare, alla infödingar utom vi 3 familjer samt maskinuppsättaren och ingeniören. Snart komma maskindelarne hit, och då för jag vara med att insätta dem, sedan är meningen att jag skall sköta en maskin och min dagspenning blir då 3 milreis.

För tillfället har jag så godt som intet göra, håller endast på och eldar i hr Lundgrens nya gård, och min kamrat Jönsson håller på med litet snickeri. Den tredje familjefadern är smed och heter Edstedt, bördig från Jämtland. Denne gjorde som vi, skildes från en skara nykterhetsbröder i det gamla fosterlandet, och han som jag håller sitt en gång gifna nykterhetslöfte.

Vi ha, trots de många missräkningarne, rätt muntert emellanåt, och det är ju godt att kunna »taga lifvet sådant det är och taga det bästa af det».

(Forts.)

 

(Fort». fr. föreg. n:r.)

Apropos nykterhet, så tyckes man här ej veta hvad det vill säga, här är nämligen i det afseendet mycket värre än det någon sin varit hemma i Sverige: här säljes aquavit snart sagt i hvarje kåk efter vägar och stigar såväl i stad som på landet.

Karlar och kvinnor dricka sig rusiga; lägger man därtill att knappast en på tusen de kan hvarken läsa eller skrifva kan man lätt göra sig en föreställning om detta folks intellektuela och moraliska tillstånd. Dock uppföra de sig ganska lugnt och fredligt, blott man inte stör dem.

En af de största olägenher vi här äro utsatta för, härleder sig från ett litet svart och som det tyckes oskyldigt djur, men som dock trots sin litenhet ej är att för akta. Detta lilla djur är — sandloppan. I skapnaden som de vanliga i Sverige kända hoppande insekterna ha de benägenhet för att intränga i fötterna och, hvad som svårast är, helst i tårna under naglarne. På högst en half timme har den genomträngt skinnet, där den stannar. här bildas en knöl af en ärts storlek, i denna äro små hvita ägg, minst ett femtiotal, och om detta får vara några dagar, svullnar foten; försummas då den nödiga operationen, kan svåra följder visa sig. Många infödingar härstädes ha på detta sätt fått sina fötter förstörda.

1

Därpå yttrar sig Carlssons hustru

bl. a.:

Många saker vore härifrån att omtala, men då man ej är i tillfälle att få nödiga upplysningar, ithy, att man ej kan detta landets språk, får meddelandena betydligt inskränkas.

Hvad som emellertid mest gläder mig är, att vi alla äro friska och krya. Jag trodde dock om mig sjelf, att jag aldrig skulle uthärda den långa resans alla besvärligheter, men, Gud vare lofvad, jag känner mig nu fullkomligt återstäld, och måtte denna oskattbara gåfva fortfarande vara oss beskärd, särskildt hvad beträffar ruin gubbe, annars blefve det nog snart slut med oss öfriga.

För öfrigt har jag för min del ännu ingen orsak att klaga öfver förhållandena här, ehuru nästan allting är ovant mot där hemma i Sverige, men då man är frisk och därtill har litet medel (så länge det räcker) så att man kan tillåta sig någon smula af lifvets bekvämligheter, är det ju ingen fara.

Folket här förefaller mig mycket gladlynta och vänliga samt umgänges samma, och ett sådant förhållande är ju berömvärdt. Å andra sidan finnes bär nog äfven mycken lyx, men öfverhufvud taget tycka de mera om penningar än att ståta med sin kropp.

Men när man ser dessa människor, så äro de både glada och nöjda, och hvad som verkligen förvånar oss är, att de hålla sig så snygga och rena; männen gå i sitt arbete oftast med hvita stärkskjortor, och äfven i deras kojor är det ganska hemtrefligt och ordningsfullt.

Infödingarnes boningshus äro för en främmande nordbo högst egendomliga att åse: många små hus, uppförda af störar och palmblad, ej något annat golf än bara marken. Blott man kan skyla sig för den brännande solen är det nog, ty vintern är härstädes landförvist. Här finnes ingen byggnad, som är skorsten på, utan man får sjelf, om man så önskar göra en spisel i ett hörn af ett mindre rum, och det ryker ibland, så att man får tårfylda ögon. Äfvenså finnas inga fönster utan luckor, som stå öppna från morgon till kväll samt i våra byggnader tegelgolf och intet mellantak, utan endast s. k. vattentak, Ett sådant enkelt bvggnadssätt har ock till följd, att man får en del objudna gäster inne i sina rum, ty genom dessa lättvindiga in— och ut—gångar, kunna åtskilliga större och mindre krypdjur med lätthet praktisera sig. Så t. ex. är ej ovanligt att få se 3 á 4 ödlor, långa som små ormar, springa efter hvar andra på väggarna inne i rummen Detta föreföll oss mycket ruskigt till en början, men man vänjer sig vid allt, och nu sedan vi blifvit vana vid sällskapet fästa vi oss mindre därvid.

Nu några ord om våra födoämnen här. Dessa äro :bruna bönor, soltorkadt kött, ganska godt ; bröd af kokosnötter och manjokka, hvilket vi nu börjat tycka om; hvetebröd och ägg, sötpotatis, ganska goda; majsmjöl och hvetemjöl, hvilket är ganska dyrt här; fläsk samt flera andra matvaror finnas äfven, Kaffe begagnas, helt naturligt, ofta men af socker finns endast brunt, malet; bitsocker måtte ej förekomma i hela Brasilien; äfven som mjölk, smör, rågbröd, sill och strömming vet ej ens brasilianaren hvad det är. Ost visserligen, men är dyr att köpa och därtill ej god. Fastän man nu börjar vänja sig vid dessa nya födoämnen, så är det underlig tom man oftast längtar efter dem som kunde består i det gamla moderlandet, Fast förgäfves.

*    *    *    *    *

I brefvet meddelas slutligen, att Carlssons äldsta barn, en flicka om sju år insjuknat, men att hopp fanns om hennes vederfående.—Enligt ett rykte i Bergvik skulle hon dock nu ha aflidit.

 

Reseskildringen fortsätter i del 6

29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 4

Brev 4

(Söderhamns Tidning 2/1 1892)

Suasuna den 1 Okt. 1891.

Det torde för mången vara mindre hugnesamt att denna gång läsa mitt bref, enär det i stället för att uppmuntra till reslust tvärtom utgör en stark varning härför. Men sanningen bör komma fram och jag bar ju lofvat tala sanning och skulle blygas att annorlunda göra, särskildt som kanske flere människors väl eller ve härpå kunde bero.

Nu till saken:

Som jag vill minnas, har jag förut redo gjort för vilkoren för en kolonist här i staten Pernambuco. Dessa vilkor hafva endast till en del och med mycket bråk blifvit uppfylda. Så t. ex. voro vi lofvada, att, så snart vi utsett våra jordlotter och börjat arbeta på desamma, skulle vi få åtskilliga frön att sätta; äfvenså skulle en trädgårdsmästare komma och lämna oss undervisning huru och hvarest det omnämnda skulle planteras, eftersom vi voro okunniga i detta lands jordbruksförhållanden. Detta löfte har ej blifvit uppfyldt, ty en del af oss ha redan varit på sina lotter i åtta veckor, men ingen sett till den, som skulle undervisa oss, och hvad frön beträffar, hafva vi med mycket bråk blott fått en del af det utlofvade. Åtskilliga af oss ha gjort försök med svenska köksfrön, men utan framgång; en del af dessa tycktes ej vilja mälta, andra däremot sågo rätt lofvande ut, men komna en eller två tum höga från marken, försvunno de mycket fortare än de växt upp. De, som skördade denna brodd, voro myrorna, Brasiliens svåraste fiender, enligt hvad det berättas. Regeringen har måst vidtaga åtgärder för utrotande af dessa skadedjur, och ej mindre än fyra maskiner äro dagligen i verksamhet inom denna koloni för dödande af myror.

De familjer, som har små barn, hade fått löfte, att, så snart de tillträdt sina lotter, få en mjölkko, som efter nio månader skulle bli deras egen. Detta löfte blef ej heller uppfyllt, förrän tre familjer uppsagt sina jordlotter och ämnade flytta, då först fick hvarje familj en ko med kalf (här är nämligen seden, att kalfven får dia kon så länge han för godt finner). Men i stället för att få dessa kor till skänks skulle vi nu i stället betala dem med 100 milreis pr st., hvilka penningar, såväl som allt annat som skall återbetalas, blir inberäknade i samma summa som gård och jord i öfrigt, d. v. s. allt skall vara betalt på 7 år. Med anledning af detta har jag frågat både mig sjelf och andra, hvart dessa goda vilkor tagit vägen, när allt skall åter betalas. Hvad som däremot utan påminnelse kommit oss till del är det dagliga arfvodet, 1 milreis, så länge vi arbeta på vår egen jord, dock ej i tid öfverstigande nio månader; ja, det finnas till och med familjer, som ha ända till 2 milreis pr dag eller allt efter som familjen är stor till, dock ej till skänks såsom det storartade löftet lydde, utan äfven detta skall återbetalas. Det skulle ju kunna tyckas, som vore dessa vilkor ändock rätt goda, fast allt skall återbetalas, och det kan ej heller sägas något emot, men man bör i alla fall ha hvad som en gång lofvadt är.

Tillika blefvo vi försäkrade om god arbetsförtjänst i fall vi möjligen skulle ledsna på jordbruket, mer äfven detta blefvo vi grundligt lurade på, ty här fins intet arbete att få. Infödingarna bjuda ut sig att arbeta för endast maten; sådant anbud har flera af dem gjort oss svenskar.

Inom denna stat finnes ingen industri eller större rörelse, endast landsvägsbygnad och en och annan mindre järnbana, och då det finnes en stor mängd af infödingar, som sakna arbete och har små anspråk (blott de ha mat för dagen äro de belåtna), så är det omöjligt för oss svenskar att kunna konkurrera med dem i ofvannämnda arbeten. Det är nämligen förvånande att se dessa svartbruna människor, som kunna gå så godt som nakna i solhettan hela dagen och utföra rätt tunga arbeten. Solen börjar också kännas duktigt varm, ej att undra på, ty vi ha henne vid ”linien” nu, hvadan det ej blir mycket varmare än hvad det nu är.

Dessutom blefvo vi äfven lofvade, att så snart vi tillträdt våra jordlotter, få provisoriska köpekontrakt, men fastän vi erhållit upprepade löften vecka för vecka ha vi än nu icke fått några sådana, och nu börjar det låta som skulle vi inga kontrakt få förrän jorden är betald. Men då blir frågan, hvarifrån vi skall taga födan, när dessa nio månader gått till ända och intet arbete fins att få, ty af jordlotten har man ingen nämnvärd inkomst att förvänta förr än efter fem år. Hufvudnäringen skulle nämligen komma att blifva kaffe och kakao, som börja gifva skörd först efter femte året sedan de blifvit planterade. Här i staten växa äfven majs, svarta bönor, manjokka, sockerrör, tobaksplantor och söt-potatis, men om någon af dessa växter med fördel kan odlas inom denna koloni, det får tiden ut visa, ty denna jord har minst ett sekels tid varit odlad och gifvit skördar samt påstås, och detta af faktiskt erfarne män, till större delen vara utsugen och mager, så att den behöfver gödningsämnen, innan den kan gifva någon skörd. Min kamrat Per Jönsson och jag reste f. v. ned till staden Resife och lyckades där träffa två svenskar, framstående män, den ene baningeniör von Holten, bördig från Göteborg, den andre naturforskare med namnet Erikson, bördig från Stockholm. De voro båda anstälda af ett sällskap i England och hade sin verksamhet här i staten. Dessa herrar blefvo intresserade af vår berättelse, i hvilken naturligtvis voro inlagda de klagomål vi hade mot vederbörande, och lofvade att dagen efter fara upp till kolonien för att se på våra lotter.

Forts.

 

(Söderhamns Tidning 4/1 1892):

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Innan vi foro från staden, uppsökte vi vice konsuln för Sverige-Norge, som dock hufvudsakligen är engelsk konsul; detta kunde vi också förstå därutaf, att han ej mäktade tala ett ord svenska, hvarför vi måste anskaffa en tolk för att kunna tala med honom.

Vårt ärende var att fråga, huruvida vi beviljades fri resa härifrån till S:t Paulo, som nu börjat föresväfva oss. Det lofvade han, då han hörde att vi ej längre varit här; vi skulle få allt fritt.

Jag har ju i ett föregående bref om nämndt, på hvilken det berodde att vi kommo att stanna här, nämligen Bernhard Lundqvist från Stockholm. Han är kommissionär för svenska emigrationen till staten Pernambuco och det var han, som lofvade oss alla dessa förmåner och goda vilkor, som vi nu göra anspråk på och som blifva för honom svåra att uppfylla; ty som det synes, har han lofvat för mycket eller mer än regeringen kan gifva. Han lofvade oss äfven, att om vi icke skulle komma att trifvas här, skulle vi fritt på regeringens bekostnad få fara hvart vi ville inom landet. Nu, då vi blifvit svikna i en del löften, och då flera af vårt sällskap lida af klimatet, kommo vi med begäran att få flytta härifrån, men fingo till svar af denne herre, att — den fria resan har upphört; således tvärtemot hvad svensk-norske konsuln nyligen upplyst oss om.

Emellertid kommo herrarna von Holten och Eriksson såsom sagdt var dagen efter och redo från lott till lott, tills de sett öfver de flesta af dem. Och genast de fingo se första lotten, sade de, att den var för mager och behöfde gödning, innan den kunde gifva någon skörd samt gaf tillika hr Lundqvist det vitsordet, att han ej alls kände till jordbruksförhållanden, enär han icke egnat sig åt något annat än tidnings skrifveri. Jag gaf dessa herrar fullkomligt rätt i hvad de sade, ty jag har flere gånger märkt, att han inte är den plats vuxen, som han fått sig om händer att sköta.

Då vi såmedelst fått ytterligare bekräftelse på hvad vi förut anat och hört beträffande jorden, fingo vi än större motvilja att stanna kvar. Vi beslöto oss då, sex familjer, att resa härifrån, uppsade våra lotter och begärde fri resa till S:t Paulo. Detta kunde, åtminstone ej med ens, beviljas af styrelsen här. Vi anmodades vänta några dagar, tills man hunnit telegrafera till vederbörande jordbruksminister, bosatt i Rio, och invänta dennes svar. Nu fick hr Lundqvist myror i hufvudet och började göra de största ansträngningar att förmå oss stanna kvar. Det lyckades ock delvis, i det tre familjer lofvade stanna kvar, men vi andra tre voro fasta i vårt beslut. Det var naturligtvis i eget intresse hr L. gjorde dessa ansträngningar. Hans planer torde förut vara kungjorde i en del svenska tidningar. Så t. ex. ämnar han i Febrari månad göra en missionsresa till Sverige för att förmå de svenska emigranterna till Brasilien att stanna här i staten Pernambuco. Därföre vilja vi härvarande svenskar, till den kraft och verkan det hafva kan, varna alla, som komma att höra på eller få del af hans föredrag härutinnan, att icke sätta allt för stor tro till hans fagra ord och löften. Ty det torde redan tillräckligt ha visat sig, att man här i Brasilien har för sed, att lofva mycket, men hålla litet, och dock skall styrelsen här i Suasuna an ses stå såsom ett mönster för det öfriga Brasilien.

På utsatt tid kom telegram från jordbruksministern, hvilket förkunnade, att den fria resan för oss svenskar härstädes icke kunde beviljas. Vi blefvo både ledsna och harmsna öfver ett sådant svar. Det ser besynnerligt ut allt igenom. Då vi voro vid Rio Janeiro eller Blommornas ö, så talade vi med tolken härstädes om den fria resan och fingo då veta, att vi skulle få fritt flytta tre gånger på regeringens bekostnad, blott man inte var mer än tre månader på hvarje ställe. Vice konsuln säger, att han ej kan göra något åt saken. Dock tror jag mig ha funnit orsaken, hvarför den fria resan för oss blef stängd, då jag nämligen tänker efter hvad svar vi fingo af Delegaden härstädes när vi begärde att få flytta. Han sade, att vi icke kunde få fri resa af den orsak, att vi skulle varit till Rio Janeiro och sökt anställning och sedan farit tillbaka hit Här vill det synas som hr Lundqvist spelat sina kort väl. Det är naturligtvis han, som sagt det ofvan nämnda till Delegaden och härvidlag framhållit en lögn och undanhållit sanningen, likasom det naturligtvis också är han, som afsände telegrammet till jordbruksministern och som jag vill påstå äfven varit falskt.

Det kännes smärtsamt, att blifva så här besviken i ett främmande land, där man inte kan tala med någon och därtill vara så godt som medellös. Jag för min del har ännu så stält att jag kunde med min familj frakta mig härifrån, men värre är det för de andra två familjerna. Vi ämne fara härifrån Suasuna ner till Resife, få se huru det sedan gestaltar sig.

Reseskildringen fortsätter i del 5

 

29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 3

Från Brasiliefararen C. Carlsson från Bergvik har ytterligare ett bref ankommit af följande lydelse:

Enligt mitt löfte i senaste brefvet vill jag nu med några rader skildra den återstående sista delen af resan och vår ankomst till bestämmelseorten

Den 16 Juli d. å. lämnade vi, som jag sist nämnde, Ilha das Flores (Blommornas ö) för att återvända till vår bestämmelseort, Pernambuco. Vi blefvo förda i en pråm och en mindre ångare drog oss till Rio Janeiros kaj. Därifrån skulle vi gått samma dag kl. 5 e. m., men fingo af någon anledning ligga kvar tills dagen därpå vid samma tid. Under tiden voro vi i land och besågo hufvudstaden samt gjorde några små uppköp för resan. Jag är således i tillfälle att kunna lämna någon upplysning om Brasiliens hufvudstad, ehuru vi såsom främlingar äfven här ej vågade oss så vid sträckt omkring. Emellertid tedde sig den del af staden vi sågo i ett i allmänhet ömkligt tillstånd. Här voro trånga, illa stenlagda och med smuts öfverhöljda gator; man måste hålla sig på trottoarerna, hvilka äfven voro trånga, och genom den folk strömming som här var rådande var det i bland svårt att komma fram. Här bedrefs ock djurplågeri i stor skala. Man såg små, magra åsnor och borickor, förspända stora transportvagnar; oxar och små hästar förekommo äfven; man såg ända till tio fordon efter hvarandra, och när ett stannade, så stannade alla. Skulle man då tvärs öfver gatan, fick man gå en lång omväg för att komma förbi. På vissa gator fans äfven spårväg, fast den var svår att upptäcka, ty smutsen gick öfver rälsen. Utefter dessa gator voro både större och mindre hus, en del jämförelsevis vackra, men en del gamla och fula. Vi voro inne i många af dem; där fans stora handelsbutiker, af hvilka en del nog kunde mäta sig med de bättre i Europas stora städer. Hade man varit i tillfälle att se staden i sin helhet, äfvensom under en annan årstid, ty nu är det regnigt bär, så torde omdömet blifvit något gynsammare, men i hvilket fall som helst, så göres här mycket mindre för sundhetstilståndet än i Europas städer, fastän det borde vara tvärtom. Emellertid vill jag nu efter denna enkla beskrifning lämna denna stora, för mången hemska stad.

Vi befinna oss på en stor kustbåt, en hjulångare vid namn Para, som den 17 Juli lämnade Rios hamn. Denna båt var en af de äldsta kustbåtarne, och allt gammalt är ju efter sin tid; så var förhållandet äfven med befäl och besättning på denna båt. Vi hunno knapt ut ur Rios hamn förrän båten gungade som vi skulle haft den värsta storm, fastän det var nästan lugnt. Vi voro omkring 100 passagerare, som blefvo inskeppade i lastrummet, där en del af oss fick ligga på s. k. britsar, andra däremot fingo placera sig bäst de kunde bland resgods och packlådor. Här var en sådan kväfvande lukt, att man nära på kunnat kväfvas, och denna kom dels från lasten, som bestod af soltorkadt kött och kaffe balar, dels från rummet sjelft, hvilket troligen ej varit rengjordt sedan båten bygdes. Maten var af dålig beskaffenhet, helst för oss svenskar, som inte voro vana vid den inhemska födan. Här kokade i en stor balja, ty gryta kunde den näppeligen kallas, detta soltorkade kött, som för ombytes skull blandades med ris och en och annan gång med några oskalade potatis. Detta östes upp i bunkar åt hvar och en familj för sig, bröd bestods icke, i stället fick man ett slags mjöl (maniok) som skulle röras uti och ersätta brödet. Två sådana portioner bestods för dagen. Hvarje morgon fingo vi té, litet bortskämt vatten med socker i, samt ett majsbröd (det var allt bröd för dagen). Som emellertid denna kost var högst oaptitlig, förtärde vi föga af densamma och det var väl att vi hade en slant att få oss något bättre för, men den, som inte det hade, var verkligen att beklaga.

Den 19 Juli på morgonen ankommo vi till staden Victoria, där vi endast stannade några timmar; man kom ej i land. Staden föreföll treflig fast liten. Nu hade vi Bahia till mål. Mellan dessa städer fingo vi blåst och regn, den ena regnbyn aflöste den andra, sjön blef hög och båten gungade värre; många blefvo sjuka, äfven min hustru och våra barn. Ändtligen uppnåddes staden, den 21 Juli kl. 11 f. m.

Bahia har en grund hamn, hvarför båten måste lägga till ett godt stycke ute på redden. En stor del af vårt sällskap var i land, det kostade 1 milreis pr man. Här skulle vi proviantera för den återstående delen af vår resa. Det var dock inte så lätt, man hade svårt, om ej omöjligt, att få sådan föda som man var van vid. Det fans endast rökt fläsk, miksbröd och ost, och dessa födoämnen voro mycket dyra här, så  t. ex. kostade fläsket pr kilo 1 milreis och 700 reis. Som vårt besök i land endast varade något öfver en timme hunno vi inte taga staden något särskildt i betraktande; dock kan jag säga så mycket att det var den trefligaste stad jag sett i Brasilien. Vi skulle nu ut till vår gamla båt igen. På färden dit ut foro vi förbi en svensk skonare och dito brigg, som lågo förankrade, de enda svenska fartyg vi sett sedan vi lämnade Sverige.

Vi gingo alltså från Bahia samma dag vi kommo dit, den 21 Juli kl. 7 e.m. Samma väder hade vi ännu: storm och regnbyar och följaktligen hög sjö. Nu var man i tillfälle att se en mängd utomordentligt stora fiskar af flera slag, och här skulle hvalfiskfångare gjort en god fångst.

Dagen efter anlöpte vi en mindre stad eller köping vid namn Maserja och ändtligen den 24 Juli kl. 7 f. m. voro vi framme vid målet, Pernambuco, efter att ha varit 8 dygn på detta grisskepp. Man andades lättare.

Här mötte oss nu hr B. Lundqvist, som genast sporde om vi farit illa under resan; han märkte nämligen på vårt utseende att vi voro medtagna. Vi talte om dessa åtta dagars äfventyr, hvarpå han lofvade, att åtgärder skulle vidtagas, så att svenska emigranter, som ämnade stanna här skulle få göra detta med ens och slippa att först färdas till Rio Janeiro, och upplyste att ifrågavarande båt m. fl. kustbåtar icke till höra regeringen, utan särskilda bolag. Vi blefvo ilandförda, fingo oss en duktig frukost och kryade till oss allesamman samt önskade »Para» med besättning så långt bort — dit inte pepparn växer, ty här i landet växer den.

Medan vi nu väntade på tågets afgång, som skulle ske kl. 3,40 e. m., föreslog hr L. att vi skulle gå till Delegaden, hufvudmannen för emigrationen, och visa oss. Denne var dock inte hemma, utan mottogos vi af en hans underlydande. Här skulle vi undergå visitation, hvarje familj för sig, samt uppgifva hvad yrke man kunde och önskade. Detta skedde, och befans då, att alla villa ha lika, nämligen jordlotter och blifva kolonister. Som nu emellertid lagen är här, får ingen ungkarl som är ensam blifva kolonist. — Kom så frågan till de tre ungkarlar, som voro i vårt sällskap. De sade som vi, att de ville ha sig en jordlott, men fick det nedslående svaret att lagen ej tillät detta. Dock — bättre brödlös än rådlös. Vederbörande, som tycktes behjärta de unge männens önskan, föreslog genast ett sätt att hjälpa dem ur dilemman, nämligen att bland jungfrurna i vårt sällskap utvälja sig hvar sin brud. Nu blef allmänt skratt i salen. Frågan kom ju så oförtänkt uppå. De ville åtminstone fundera på saken. Men vederbörande ville det skulle gå fort undan och tyckte det var ingenting att fundera på. Snar hjälp var här dubbel hjälp; vi hjälpte också till lite hvar och — inom 10 minuter hade två par med föräldrarnes samtycke lofvat hvarandra trohet att för alltid vara ett; den tredje ungkarlen hade nämligen förut gjort sitt val. Så beslöts med anledning häraf att trenne bröllop skulle den 15 Augusti ega rum på residenset i Suasuna.

(Forts. i nästa n:r.)

 

(Forts. fr. föreg. n:r.)

När så detta allt var öfverstökadt skedde afmarsch till järnvägsstationen. Vi fingo åka i 1:a kl, vagnar upp till Jaboata. Där ifrån upp till Suasuna, 30 min, väg fingo vi gå, utom de som hade små barn. Här är ett provisoriskt emigranthärberge i residensets hufvudbyggnad; denna byggnad är precis 100 år gammal. Vi blefvo här på bästa sätt emottagna och fingo våra rum anvista i bottenvåningen, två familjer tillsammans i hvarje rum; sängkläder fingo vi dock hålla oss sjelfva. Mat och kaffe fingo vi vid framkomsten. Här bestås det om dagen: kaffe med bröd kl. 7; kl. 10 ris, kött och bröd; middag kl. 4: soppa med ris uti, ris, kött och bröd samt kaffe.

Här inom denna borg finnas apotek och sjukhus. Här skola vi vara åtta dagar och ha allt fritt. Det behöfs också ganska väl att ha dessa dygn att hvila ut sig på, efter att ha varit sju veckor på resande fot. Denna resa har dock inte gjort mig något skralare, ty jag har under hela tiden inte en enda timme varit sjuk, men många torde nog få känning af resan en tid hälst kvinnorna;  jag antar tyvärr att min hustru behöfver en längre tid innan hon blir fullt återstäld.

Jag nämnde att vi bo i ett residens, som det kallas. Här bor direktören för kolonien Suasuna. Denna borg är ett gammalt minne från slafveriets dagar. Här i dessa rum vi bebo har mången svart stackars menniskovarelse fått utstå svåra lidanden. Jag var nog trött efter resan första natten jag låg här, men trots detta fick jag knappast en blund i mina ögon under hela natten. Jag låg och tänkte mig, att här har mången suck, ja, äfven svordomar och förbannelser blifvit utstötta och mången trött och sargad hvilat på dessa stengolf.

Vi ha under dessa åtta dagar varit ute och besett lotterna och största delen af oss har äfven bestämt sig för sådana. Jag bar äfven tagit mig en sådan; de äro olika stora, från 1 2 till 1 5 har. Gårdarne på dessa lotter äro uppförda af tegel, äro höga och rymliga med 4 rum och kök, men utan bottentak och spis; det blir att koka och elda i ett hörn af rummet. Till fönster begagnas luckor, icke glas.

Jag har icke mindre än tre infödingar, som bo på min lott. Dessa har man rättighet uppsäga till afflyttning när man vill, men de få bo kvar så länge, dock med löfte att såsom ersättning plantera kaffe, kakao m. m. åt mig.

Min jordlott innehåller 13 har och lämpar sig bra för plantering af kaffe, kakao, kokos och tobak. Jag har redan både skördat och kokat kaffe, som växt på min jord, ty jag har flere stora kaffebuskar; nästan hela jordarealen har varit odlad förut, hvarför det öfriga kvarvarande blir lätt nog.

Hvad klimatet beträffar, så tror jag nog man kan uthärda. Vi ha ännu inte haft mer än 27 gr. C. (och 20 gr. det lägsta) trots det att solen snart står rätt öfver oss. I början på Oktober ha vi solen rätt öfver vårt hufvud, men då vi hinna till April månad blir det ständigt friska hafsvindar. Jag kan stå på min jordlott och beskåda hafvet.

För vilda djur behöfver man här inte frukta annat än ormar, men sådana är det godt om, t. ex. boa- och skallerormen. Jag har dödat en mindre af de förra.

Lifsförnödenheterna sådana vi äro vana vid äro dyra här, så t. ex. hvetemjöl betalas 500 reis för kilo, fläsk 600 reis och lika för soltorkadt kött, färskt dito 400 reis. Smör och ost finnes knappast att få köpa. Däremot majsmjöl, ris, bönor och socker är billigt. Potatis odlas inte här, den är mycket dyr: 400 reis för kilo; mjölk fins ej att köpa; det fins visserligen godt om kor här, men mjölken tas ej vara på, utan den får kalfven taga.

Jag nämnde förut att jag kommer att plantera kakao. Frukten af nämnda träd användes till choklad. 1,000 sådana träd kan ge en inkomst af 5,000 milreis pr år. Jag har nu börjat något att arbeta på min jord; har t. ex. satt åtskilliga köksfrön, som jag hade med mig från Sverige.

Jag tviflar ej på att vi komma att trifvas bra här, blott vi bli kända med landets olika förhållanden, hvarom jag nog framdeles skall underrätta.

Under den förhoppning att dessa mina enkla skildringar möjligen intresserat äfven någon af mina öfriga många gamla vänner där hemma, äfvensom under en dyr försäkran att allt hvad jag sagt är i öfverensstämmelse med sanna förhållandet och hvad jag erfarit, har jag äran teckna

En ringa vän och br.

C. Carlsson.

Reseskildringen fortsätter i del 4

(Söderhamns Tidning 29/8 1891)

15 november 2011 / alir77

Storjungfrun och dess kapell

Storjungfrun är den största ön i Söderhamns skärgård och var, och är väl ännu en av de bästa platserna för strömmingsfisket efter
Söderhamnskusten.

Ön är drygt 3 km lång och största bredden ca 1150 m. Den är belägen i gränsvattnen mot Gästrikland och har sedan medeltiden varit en fiskeplats för Gävlefiskarna, där de hade sina tillfälliga fiske- och boplatser.

Enligt sägnerna huserade sjörövare på ön under vikingatiden med en kvinna som hövding. Efter en kamp med kristna, där hon förlorade striden,
övergick hon till kristendomen och blev en ivrig kämpe för den nya tron. Ön kallades på medeltiden, för av oss okänd orsak, Galgön, för att så småningom få sitt nuvarande namn. I övrigt är öns historia nära förbunden med tiden i Norrlandskustens historia, då borgare från Gävle, Upplandskusten och Mälardalen bedrev sommarfiske ända till den ångermanländska skärgården. Detta fiske började sannolikt redan på 1440-talet då konung Kristoffer gav Gävle stad sina stadsprivilegier.

Framförallt fiskades strömming och lax. Kustborna/bönderna hade sina fiskeställen i närheten av stranden och i närheten av sina åkrar och ängar och de hade där sina strandfäbodar.

Fisket längre ut, på mestadels öar och holmar, bedrevs av de från söder kommande fiskarna. Dessas boplatser kallades ”Gävlebohamnar”.
Oenighet rådde ofta mellan ”utbölingsfiskarna” och den bofasta befolkningen. Under Gustaf Wasas tid skattlades fisket och mer ordnade
förhållanden kom så småningom att råda.

Under den tid gävlefiskarnas färder pågick längs Norrlandskusten var det inte mindre än 87 fiskeplatser ända upp till norra Ångermanlandskusten.
På många av öar och större holmar uppfördes kapell, bl.a kapellet på Storjungfrun.

Resan ända upp till Ångermanland var ej något riskfritt företag med de tungt lastade båtarna och inte mindre farlig var hemfärden med
strömmingslast och kanske varor som inhandlats. Det inträffade också svåra olyckor. På hösten 1802 drunknade tre gävlefiskare med sina familjer, tillsammans 17 personer, när båten var på återfärd till hemmet och av stormen drevs mot Åland och förliste.

I början av 1800-talet avtog dessa söderifrån kommande fiskares norrlandsresor och nu kunde det lokala fisket blomstra upp och Gävlebohamnarna övertogs av den bofasta fiskarbefolkningen.

När det nuvarande kapellet på Storjungfrun uppfördes är inte känt, men förmodligen var det i slutet, eller möjligen i mitten av 1600-talet,ty
prosten Broman i Hudiksvall skriver i sin Glysisvallur: ”På Stora Jungfrun är et Capel nu i senare dagar upbygt.” Detta skrevs omkring 1725.

I ett visitationsprotokoll från 1791 är antecknat: ”På södra väggen under bräderna hwarmed kapellet i senare tid blivit klädt, finnes inristat årtalet 1619”. Protokollet uppger vidare att årtalet 1547 skulle ha funnits på en dörrspegel. Traditionen uppger också att gävleborna hade ”ett
gammalt sacellum på Store Jungfrun eller Helgoön”
Öns namn är som tidigare nämnts på vikingatiden, Galgön och senare, fram till i slutet av
1500-talet,Helgoön. Detta namn vill man sätta i förbindelse med kulten om Olof den Helige i Norge och pilgrimsfärderna till Nidaros, alltså nuvarande Trondheim. Namnet Helgoön försvinner under 1600-talet och ön heter sedan Storjungfrun, men har också ibland kallats för Stora Känningen -landkänningen för sjöfarande.

Kapellet som ligger på norra ändan av ön, rymmer 70 till 80 personer. Interiören är enkel, som i alla fiskarkapell, men här finns både altare, predikstol och övriga inredningsdetaljer som är vanlig i en kyrka. Predikstolen och en del äldre träsniderier har tillhört moderkyrkan i Söderhamn. De skänktes till kapellet på 1690-talet. En kollekthåv med årtalet 1693 är en annan gåva från stadens kyrka. Den gamla och slitna håven användes av kapellvärden, en fiskare, som höll gudstjänst då ej präst var närvarande. Håven sändes 1950 till Stockholm för restaurering, men ansågs sedan för dyrbar att användas i det lilla kapellet, vilket hamnlaget ej tolererade, så att man vägrade använda en annan håv, utan kollekten upptogs i en mössa. Konflikten löstes, så att den gamla håven skulle användas på sommaren i Storjungfruns kapell, men under vintern förvaras i Söderhamns kyrkas sakristia.

Särskild kapellpredikant finnes ej, men minst en gång varje sommar skall hållas en ”Prästhelg”, då en av moderkyrkans präster håller gudstjänst och predikar. Tidigare var det vanligt att en utsedd fiskare, kapellvärd, de söndagar under året då präst ej var närvarande, läste predikan och höll andakten.

Vid visitationen 1780 beslöts att även bänkarna på kvinnfolkssidan skulle förses med ryggstöd.

Hamnboken, en räkenskapsbok från 1791 är bevarad. Den är en dagbok över livet på ön under nästan två hundra år. Det som är skrivet i den handlar mest om kapellet och prästerskapets besök vid de årliga prästhelgerna. Men den innehåller även anteckningar om inkomster och utgifter. De visar oss de ekonomiska svårigheter som fiskarna förr hade för att klara alla omkostnader för kapellet och andra byggnader som man ägde gemensamt. Däribland bagarstugan från 1600-talet, nu i ruiner, ett par stenkast från kapellet.

Redan 1721 anställdes två lotsar med stationering på Storjungfrun. Hundra år senare, 1821, organiserades lotsverksamheten, så att lotsarna fick rätt till potatisland, mulbete och rätt till husbehovsfiske. 1901 flyttades lotsstationen till Rönnskär.

En hamnfogde var utsedd och underställd Hamnordningen och Hamnrätten. Han skulle bl.a ha insyn över begångna brott, såsom åverkan på
fiskeredskap, olovligt lånande av annans båt, försummad kyrkogång, sabbatsbrott,svordomar m.m. och han skall syna skorstenar och murar
och i övrigt hålla och efterse ordningen på ön.

1838 uppfördes en fyr; det var en s.k. sluten stenkolsfyr. 15 år senare ersattes den med en linsfyr med fast sken (rovoljelampa) . 1909
inmoterades en Luxapparat med fotogendrift.Den hade 3 gånger så starkt sken och lysvidden var 8-15 nautiska mil.AGA-fyren med accetylengas som drivmedel togs i bruk 1943 och personalstyrkan reducerades från fyra till två man. 1964 avbemannades fyren och den blev helt automatiserad.

Den förste fyrmästaren, E.G. Forsberg drunknade den 29 okt. 1851 då han skulle undsätta en skuta som råkat i sjönöd. Han var änkeman och efterlämnade fyra barn, vilka under faderns och hans hjälpredas bortovaro underhöll fyren tills hjälp anlände.

1848 bestod hamnlaget, som fiskade under sommaren, av inte mindre än 89 personer. 1855 av 74 personer och 1920 fanns där 8 stugor med 8 fiskelag – 80 personer.

Numera bor där inga yrkesfiskare utan i öns 10-12 stugor endast sommargäster. Ön är på sommaren och hösten ett livligt besöksmål för badande, bärplockare och jägare.

(Vissa avsnitt i artikeln är utdrag ur Söderhamns-Kust och Skärgårdsförenings skrift o Storjungfrun. Några partier har med Sven Nordlunds
tillåtelse ordagrant återgivits.)

 

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 1 1992

Gösta Berglöw

15 november 2011 / alir77

En gård till Salu i Söderhamn år 1831

Avlidne rådmannen Anders Bergs gård i Norra kvarteret 24

Enligt en annons 1831 i Gefle Veckoblad den 10 september 1831 var avlidne rådmannen Anders Bergs gård nr 24-24 i Norra kvarteret i Söderhamn till salu. Gården belägen vid Stora Torget beskrevs följande:

” Huvudbyggnaden bestående av två våningar är byggt av korsvirke och tegel och har tegeltak. Har 6 välinreda rum i övre våningen samt i nedre våning 3 boningsrum, salubod och kontor, en större packbod samt tre källare. Härmed är förenade tvenne flygelbyggnader av trä med tegeltak, vardera i två våningar. Ene byggnaden har 3 välinredda rum i övre våningen samt brygghus och drängstuga i den nedre. Den andra har i övre våning 2 rum och kök och garderober och i nedre 1 rum och kök, skafferi samt en större matbod med vind.

Hela gården är bebyggd och utgör ett kvarter med alla nödiga hus.
Ladugårdsbyggnad med stall och fähus med foderskullar och spillningsrum med dubbelt brädtak och tegel är nyuppbyggt.

Dessutom finns 2 större stall med spiltor för 21 hästar, 4 särskilda byggnader med bodar och kamrar för färdfolk samt 2 brunnar. Allt är i gott stånd. Gården har av ålder varit inrättad för handel och är därtill väl belägen. Är brandförsäkrad för 5100 Rdr Banco. Sjöbod, trädgård och flera jordägor finns dessutom att tillgå.”

Ur boken ” Släkten Berg från Söderhamn”, skriven av Nils Hård af Segerstad är följande hämtat:

”Anders Ersson Berg född 1756 i Söderhamn avled den 19 maj 1831 där. Han var rådman, handlande och riksdagsman. Gifte sig 1783 den 15 juni med Margareta Christina Wallström, dotter till handlaren och rådmannen Peter Wallström och Sara Margareta Genberg, född 1759 i Hudiksvall och död i Söderhamn 27/12 1822. De fick 8 barn alla födda i Söderhamn. 1828 var handlande Anders Ersson Berg en handlande ” utan rörelse ” och 1830 ansöker hans son Erik att all egendom måtte överlämnas till borgenärerna och den 2 april 1832 var konkursen avslutad.”

Stora Torget är nuvarande Oxtorget och Anders Bergs gård låg ungefär där Folkets Hus nu ligger. Gården med alla nödiga hus utgjorde då ett kvarter. Kvarteret Oxen – Folkets Hus och Stadshotellet – omfattar nu en yta som är ungefär tre gånger så stor som den omnämnda Bergska gården.

 

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 4 1988

Signe Falkenberg

15 november 2011 / alir77

Söderhamns hälsobrunn

När jag för en tid sedan letade efter en uppgift i Norrala församlings dödbok lade jag märke till en notis om en avliden person. Han hade dött trots att han genomgått en kur vid Söderhamns hälsobrunn. Nyfikenheten gjorde, att jag började söka uppgifter om denne verksamhet, som är föga känd idag.

I ” Gävleborgs län i ord och bild ” (1960 ) skriver Ingemar Stark, att staden under 1700-talet bestod sig med en livligt frekventerad hälsobrunn eller surbrunn, som det också kallades. Den var belägen vid Brunnsbacken. Namnet finns kvar även i dag mellan Gamla Stugsundvägen och den nyligen nedlagda järnvägen ungefär mitt emot Faxeholmen.

Upptäckten
Det var kyrkoherden Olof Montén, som upptäckte källan och föranstaltade om att vatten därifrån sändes för undersökning. Livsmedikus Johan Nordenheim gav 1728 ett utlåtande om vattnets kvalitet. Det innehöll något järn och ymnigt med svavel. Detta gjorde, att vattnet var tjänligt att bruka mot allehanda sjukdomar t ex huvudvärk, öronsusningar, svag syn, skörbjugg i tandköttet, andtäppa, gulsot och många andra åkommor. Med andra ord ett universalmedel!

Kuren skulle påbörjas vid 5-tiden på morgonen med 3 glas vatten. Intaget skulle sedan ökas dag för dag, tills 13-15 glas uppnåddes. Detta skulle pågå under 3 veckor. Därefter minskades successivt dosen igen, tills endast 3 glas/dag återstod. Under kuren skulle man ”flitigt spatsera, rida eller sakteliga gånga och röra sig, dock ej tills svetten lackar ”. Sova middag gick inte för sig, utan man skulle i stället gå tidigt till sängs. Det var inte lämpligt, att under kuren äta rökt kött, fläsk eller torr fisk. Däremot var färskt kött, färsk fisk och allehanda grönsaker nyttiga. Smultron med socker på kvällen var verksam mot förstoppning.

Prominenta besök
Den 6 juli 1758 får anläggningen besök av Abraham Hülphers på hans norrländska resa. Han noterar i sin dagbok, att brunnen var belägen på rådman Bros ägor. Då vistades 90 brunnsgäster där. Brunnshuset bestod av en stor sal med 4 fönster. Två kryckor hade lämnats kvar av helbrägdagjorda gäster. På en vägg var en nyligen antagen brunnslag. I den stod bl a, att den som nyttjade annans glas fick böta 3 öre kmt och trampade man bredvid gångstigen var böterna 4 öre. En brunnspräst besökte regelbundet anläggningen, då han förrättade andakt med bön och sång.

Den 12 juli 1765 besökte ärkebiskop Henric Benzelius hälsobrunnen i samband med besök i Söderhamns församling. Han fann där ett 80-tal brunnsgäster, både ståndspersoner och andra.

Många betygade vattnets välsignelse, när det gällde att återvinna hälsa från sjukdomar.

Morgonbön hölls i brunnshuset och ärkebiskopen kunde konstatera, att allt gick ordentligt till.

Under 1745-72 växlade antalet gäster mellan 72 och 158. De betalade en brunnsavgift om 4,8 eller 16 skilling banco. Beläggningen minskade efter hand och på 1850-talet uppgick antalet gäster till 30-40. Verksamheten upphörde helt 1875, då endast 13 personer gästade den förut så populära anläggningen.

 

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 2 1998

Sigvard Bodin