Skip to content
9 september 2010 / alir77

Arvsgången av jord i 1800-talets bondesamhälle

När jag skulle skriva min B-uppsats i historia vid Mitthögskolan i Härnösand ville jag välja ett ämne som jag var intresserad av, och att göra en undersökning jag kunde ha nytta av. Jag valde att undersöka 1800-talets bondesamhälle, dels genom att se hur stor släktkontinuiteten var, det vill säga hur många hemman som var i samma släkts ägo 1820 och 1880, dels genom att fråga hur ofta det var äldste sonen som tog över gården vid generationsväxlingar.

Det finns en föreställning att samhället förändrades under 1800-talet, från ett släkt- och jordbaserat samhälle till ett mer kommersiellt. I mitten av 1800-talet skedde ett par lagändringar som kan ses som ett försök från staten att påskynda denna utveckling. Innan 1845 ärvde söner dubbelt mot döttrar på landsbygden, och före 1863 var ärvd jord tvungen att bjudas ut på tinget vid försäljning, för att odalberättigade kunde visa sin existens. Ett hemman kunde vara på väg att säljas till en oskyld person, men då hade en släkting rätten att lösa in hemmanet för den redan överenskomna köpesumman.

Jag upprättade ägarlängder för alla hemman i de två norra fjärdingarna i Mo socken tiden 1820-1880 för att se hur ofta det var samma släkter som ägde gårdarna och hur ofta det var äldste sonen som tog övre gården vid
generationsväxlingar. I de två norra fjärdingarna av Mo socken ägdes två tredjedelar av hemmanen av samma släkt perioden 1820-1880. I Sverige fanns uppenbarligen stora regionala skillnader i fråga om hur stor släktkontiuniteten på gårdar var. Ulla Rosén har till exempel kommit fram till den mycket låga siffran 6% i sin undersökning av Kumla socken i Närke. Rosén undersöker emellertid tiden 1780-1880, d.v.s, 40 år längre,
men en längre undersökning av Mo socken hade knappast gett en så låg siffra. Jag anser att släktkontinuiteten i Mo socken perioden 1820-1880 var stor. I samma undersökningsområde och period ärvde äldste sonen hemmanet i mer än två tredjedelar av generationsväxlingarna. I en sjättedel av växlingarna finns det ingen son, utan bara döttrar. Detta ger tillsammans ett procenttal på över åttio. Jag anser att det finns goda belägg för att myten att äldste sonen skulle ta över hemmanet är sann, åtminstone i mitt undersökningsområde.

Som en bilaga i uppsatsen gav jag några exempel på hur jorden ärvdes, tagna mestadels från mitt eget hemman Nolhed nr 1 hemma i Mo. Jag hade då gårdsarkivets papper att ta till hjälp, vilket underlättade arbetet. Eftersom detta bör vara av stort intresse för släktforskare låter jag detta kapitel publiceras tämligen oförändrat:

Generationen som skulle ersättas av en ny kunde sälja gården till ett av barnen – oftast äldste sonen – eller äga den fram till en av dem dog. 1 Den första modellen brukades vanligen då bonden fick leva till hög ålder, då han blivit ofärdig och inte kunde bruka gården. Det barn som tog över gården hade knappast några medel att betala föräldrarna med, utan han fick stå föräldrarna i skuld. När så föräldrarna dog ärvde barnen en lika del i denna fordran.
I det senare fallet delades gårdens jord i lika stor del för barnen (enligt lagen ärvde dotter hälften mot broder innan 1845). Vanligen sålde de övriga barnen sina delar till det syskon som tagit över gården. Liksom ovan fick syskonet som tagit över gården dras med en lång skuld.

Detta kan illustreras med ett exempel från Kyrkbyn nr 5. Bonden Jon Persson (1811-1840) köpte hemmanet av sin styvfader Nils Jonsson omkring 1835/1836. 2När han dör endast 29 år gammal 1840 gick tillgångarna i stort sett jämt ut med skulderna, och dessa skulder var till hans syskon för deras del i hemmanet. 3 Jon Perssons änka Helena Olofsdotter ärvde alltså inget efter sin make. Eftersom äktenskapet hade ingåtts efter att hennes make hade köpt hemmanet hade hon heller ingen giftorätt på detsamma.
Ett liknande exempel kan tas från Nolhed nr 1. Bonden Lars Olofsson (1817-1880) köpte med sin hustru Sara Nilsdotter ut sina syskon och sin mors delar i hemmanet enligt köpebrev 1846.4 Fyra år senare dör hans syster Margta Olofsdotter (1822-1850), och i en likvid över hennes arv kan man se att hennes broder fortfarande (alltså 1850) var skyldig henne samma summa som köpebrevet gjort upp 1846. 5
Christer Winberg skriver att jord som makarna förvärvat under äktenskapet var mannens giftorätt till två tredjedelar och hustruns till en tredjedel (1734, giftermålsbalken 10:1). 6 Detta kan illustreras med ett exempel från mitt undersökningsområde:
Bonden Olof Jonsson (1787-1846) i Nolhed var yngst av fyra syskon – Ingrid (1787-1815), Elisabet (1780-1846) och Lars (1783-1806) var Olofs syskon. Trots att han var yngste sonen var han den äldste – och ende – överlevande sonen. Syskonen ärvde uppenbart lika mycket trots kön – trots lagen att broder ärver dubbelt mot syster. Olof tog över hemmanet och löste uppenbarligen ut sin äldste syster. Han ägde alltså sex av hemmanets nio öresland, då han 1813 ingick äktenskap med Margta Larsdotter (1788-1862)

Den 25 maj 1816 sålde Elisabet Jonsdotter med sin mans samtycke ”min hemmansdel, Tre Öresland i Nolhed, Mo Sockn, med hus, jord och skog, delaktighet till en tolftedel i qwarninrättningar wid så kallade Qwarnbron och till en niondel i så kallde Ulfwadsqwarnen” för 200 Riksdaler banko till sin broder Olof Jonsson och hans hustru Margta Larsdotter. Elisabet och hennes man Olof sätter sina bomärken under brevet. 7 Köpebrevet innehåller även uppgifter om hur betalningen skulle ske, något som troligen är tämligen ovanligt. En tredjedel – 66 2/3 Riksdaler banko – skulle betalas vid nästa Mickelsmäss. Sedan skulle en likadan summa erläggas vid samma tid den efterföljande två åren. Enligt på skrifte på brevets baksida var dock inte allt betalt förrän 25 april 1821, det vill säga mer än dubbla tiden efter allt skulle ha varit betalt.
De tre öreslanden bjöds upp vid tre ting – den 18 november 1816, 18 april och 27 oktober 1817. den 5 november samma år utfärdades så fastebrev för Olof Jonsson och Margta Larsdotter. 8
Den 13 november 1825 köpte Olof Jonsson med sin hustru grannhemmanet Nolhed nr 2 om 5 öres- 9 penningland för 1000 riksdaler banko. Fastebrev erhölls på detsamma den 18 november 1826 efter sedvanliga tre uppbud.
Olof Jonsson dog den 4 juni 1846. I bouppteckningen av den 4 november samma år räknas jorden upp – 9 öresland Nolhed nr 1 av 1250 riksdalers värde och 4 öresland Nolhed nr 2 (1 öres- nio penningland hade uppenbarligen sålt av mellan 1826 och 1846) värderat till 400 riksdaler. 9

Tabell. Hur Olof Jonssons i Nolhed nr 1 jord delades upp vid arvsskiftet 1846

Nolhed nr 1 Nolhed nr 2
Änkan Margta Larsdotter 1 öresland 1 öres- 8 penningland
Sonen Lars 2 öresland 16 penningland
Sonen Olof 2 öresland 16 penningland
Sonen Per 2 öresland 16 penningland
Dotter Margta 2 öresland 16 penningland
Summa: 9 öresland 4 penningland

Källa:
Köpebrev 1846 9/12, Gårdsarkivet i Nolhed nr 1.

Änkan ärvde alltså endast ett öresland av hemmanet nr 1. Det motsvarar hennes giftorätt (1/3) av de tre öreslanden som hon och hennes man köpte av Elisabet 1816. De övriga 6 öreslanden var Olofs egendom innan äktenskapet. Däremot ärvde hon 1/3 av hela Nolhed nr 2, det vill säga 1 1/3 öresland. De fyra barnen delade likadant på de 6 öreslanden av nr 1 som Olof ägde innan äktenskapet ingick samt 2/3 av de tre öreslanden som deras föräldrar köpte av Elisabet 1816. Vidare fick barnen dela på 2/3 av de fyra öreslanden i nr 2. 10

Hemmanen delades upp i småbitar, men detta var endast på papperet. Vad som sedan hände med hemmanen skedde enligt sedvänjan. Äldste sonen Lars Olsson och hans hustru Sara Nilsdotter köpte ut de andra delarna enligt
köpebrev den 9 december 1846. 11 Sonen Per Olsson köpte på samma sätt ut de andra arvingarna i Nolhed nr 2 enligt köpebrev av den 26 april 1849. 12 Brodern Olof var vid tiden för arvsskiftet efter
fadern 1846 redan ägare till hemmanet Segeråker nr sub 1 (endast ett par hundra meter från Nolhed) om 4 öres- 6 penningland genom gifte med enda barnet i gården Kerstin Jonsdotter.

Fotnoter:

1 Jag har inte undersökt vad som var vanligast av dessa två varianter, men Christer Persson skriver i sin avhandling att nästan samtliga bouppteckningar gjordes efter aktiva hemmansägare (Christer Persson: Jorden, bonden och hans familj, 1992, sid 244). ”Aktiv hemmansägare” bör innebära att den döde fortfarande ägde gården
vid dödsfallet.

2 Nils Jonsson står för hemmanet Kyrkbyn nr 5 fram till 1834 års mantalslängd, i 1835 års mantalslängd står antecknat ”äges av Nils Jonssons barn [läs; Nils Jonssons hustrus barn i hennes första gifte], brukas af nr s 1, s8. 7.” Från 1836 står Jon Persson som ägare. Mantalslängder i Häradsskrivarens i södra Hälsingland arkiv., Landsarkivet i Härnösand.

3 Bouppteckning 1840 15/8, Norrala tingslags arkiv FII:28 nr 71, Landsarkivet I Härnösand.

4 Köpebrev 1846 19/12, Gårdsarkivet I Nolhed nr 1 (GN).

5 Ibidem, samt odaterad likvid (troligen 1850), GN.

6 Winberg 1891 sid. 279.

7 Köpebrev 1816 25/5, GN.

8 Fastebrev 1817 5/11, GN.

9 Detta innebär ett att nr 1 var värderat 139 riksdaler per öresland och nr 2 100 riksdaler per öresland. Eftersom öresland skall vara lika värda är en rimlig förklaring att byggnaderna var av högre värde vid hemmanet nr 1.

10 Köpebrev 1846 9/12,GN.

11 Köpebrev 1846 9/12, GN.

12 Tilläggsbouppteckning 1883 14/12, GN.

Lars Nylander

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 2 2000

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: