Skip to content
9 september 2010 / alir77

Norralabönder på marknadsfärd i gången tid

Under månaderna januari och februari gjorde många bönder marknadsresor. Man hade vid den tiden ledigt från andra sysslor och kunde undvaras på gården. Resorna kan sägas ha varit en kombinerad nöjes- och affärsresa.

Resorna företogs givetvis med häst längs kustlandsvägen. Istäckta sjöar och frusna myrar kunde också användas för att inbespara tid och väglängd. Allmänna landsvägen var inte alltid i så god kondition, så man fick uthärda diverse strapatser. ” Man fick int vara så noga på färdväg”, som en Norralabonde uttryckte det. Målet för resorna var mestadels Sala eller Uppsala, där marknader hölls i början av året, men man kunde fortsätta till andra orter, om försäljningen gick dåligt.

Resorna med hästdragna ” forskrindor ” var förstås tidskrävande. Man färdades knappast längre än 5 mil per dag. På nätterna låg man över i någon gård efter vägen, där man var känd sedan tidigare. Där fick man ofta logera kostnadsfritt. Undantagsvis kunde man ta in på någon gästgivargård, men då fick man förstås betala för sig. En väl tilltagen matsäck hade man med sig, liksom foder till hästen.

Resorna gjordes för att avyttra produkter, som inte behövdes på gården. Lantmannaprodukter som lin och smör fann knappast någon köpare på hemorten. I övrigt kunde man medföra frusen fågel samt får-, kalv- och rävskinn. Självfallet sålde man också förädlat lin i form av lingarn och linneväv. Kött och fläsk förekom också och någon gång kunde man försöka sälja någon häst.

I Uppsala sålde bönderna sina produkter i Hälsingegårdarna på Svartbäcksgatan. Innan dessa gårdar byggdes sålde man linet och de andra produkterna på gator och på Gamla torget. Där fanns salustånd, som staden hyrde ut mot betalning. Denna marknad i Uppsala kallades Distingen och hade mycket gamla anor. Det samlades mycket folk – man räknar med ett tiotusentals människor var i rörelse efter vägarna. Det var så många hälsingar, som färdades genom Uppland till Distingen, att tiden kallades ” hälsingehelgen ”.

Man menar, att hälsingebönderna uppnådde ett visst välstånd genom att avyttra produkter på marknaderna. Det var i första hand linet, som bidrog till detta. För intjänade pengar köpte man ofta silver på hemvägen, mestadels i Gävle. Man ansåg, att silvret hade ett bestående värde. Att man hade rätt framgår av de höga priserna på exempelvis silverbägare i dag. Vid hemresan hade man också med sig till exempel salt och kolonialvaror och även leksaker till barnen. Man inhandlade ibland ett slags kringlor i Sala, som kallades ” Salbergskringlor ”.

Norralabönder på marknadsfärd

För att få köra med varor till en marknad behövde man ett resepass. Ett bevarat pass i Norrala har följande lydelse: ” På begäran av hemmansägaren Erik Olsson från Ringa, Norrala socken, vilken ämnar sig till Sala marknad för avyttrandet av honom tillhörigt lin ovh linnegarn får jag meddela, att han äger medborgerligt förtroende samt råder över sig själv och gods sitt, betygas Norrala Kronolänsmanskontor den 4 februari 1889. Edvard Wibling, kronolänsman .”

Per Olsson i Ringa körde ofta fora till Uppsala med lin. Han köpte också upp fågel från bönder i Ångermanland och avyttrade sedan partiet för deras räkning. Han levde 1832-1922.

Även Per Olssons far, född 1801, var forbonde. I januari 1835 omkom denne i en tragisk händelse i närheten av Tönnebro, då lasset välte i det hala väglaget och han krossades till döds.

Lars Larsson i Ale var en annan Norralabonde, som ofta körde fora. Det berättas, att han brukade övernatta i Tierp vid en speciell gård. Man hade ont om vatten där, men Larsson visade dem på en vattenåder. Året därefter återkom han och blev mycket prisad för sitt kunnande.

Erik Jonsson i Arklo var en verklig kraftkarl. Det hände ibland på marknadsfärderna, att han fick bruk för sina kroppskrafter, då det uppstod bråk efter vägen. Det var han, som brukade dra fram lass som fastnat, när hästen inte orkade.

Erik Eriksson i Berge, född 1838 , besökte mest Sala marknad. Han saluförde lin, fågel, smör och även äpplen. Hans resor brukade räcka cirka två veckor.

Efter Olof Hansson i Borg (1757-1847 ) finns ett intyg bevarat, som omtalar, att han ” ämnade sig till Enköpings marknad med lin, garn, väv och smör av egen och medsänd tillverkning.” I ett brev från 1822 meddelar Anders Jansson i Heby, att han sänder 300 riksdaler för försålt lin men ett parti ligger kvar osålt.

Marknadsfärderna tycks ha upphört vid sekelskiftet 1900. Orsaken var kanske, att affärer startades på landsbygden, där man kunde köpa varor, som man tidigare måste inhandla vid marknadsbesöken. Man mötte även ökad konkurrens i fråga om linet både inom landet och på grund av införsel från utlandet.

Sigvard Bodin

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 1 1993

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: