Skip to content
9 september 2010 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 2

Centra den 26 Juni 1891.

Som jag vill minnas voro vi knapt framme vid Lissabon, när jag sände mitt förra bref, ty posten afhemtades innan båten stannade och blef förankrad på redden. Som sagt kommo vi till Lissabon den 23 Juni och lågo kvar där ett dygn, hvarunder last intogs, däribland en stor kvantitet potatis. Jag och 10 svenskar till, förutom några tyskar, läto ro oss i land till staden, där vi uppehöllo oss i 6 timmar; vi hade tolk med oss, en svensk, bördig från Skåne. Lissabon är en stor och vacker stad med trefligt läge; ligger ganska högt med en och annan däld här och där. Det första vi företogo oss var att göra en titt in i en och annan butik för några smärre uppköp, men våra pengar, tyska mark, voro ej omtyckta, hvarföre vi måste in på ett vexelkontor och få dem utbytta mot portugisiska mynt (reis).

Snart var vårt sällskap skingradt. En stockholmare och jag blefvo ensamma, och beslöto vi oss för att göra en långrund i staden. Det bar i väg gata för gata, upp för små torg med planteringar här och där och en och annan byst eller ärestod i midten. Alla torg hade vacker stenbeläggning, målade i alla färger; där fanns godt dricksvatten. Till sist kommo vi så högt att vi hade utsikt öfver mer än halfva staden och hamnen. Däruppe voro vackra anläggningar af gräsmattor, buskar och träd, Sitt platser och bord, springvatten m. in. Cirka 200 fot nästan lodrätt nedanför låg järnvägen och dess station. Vi sutto där en god stund, njutande af litet saft och vatten och tyckte oss vara på sjelfva Djurgården i Stockholm, ty det var icke så olikt. Vid nedgåendet togos gator och gårdar i betraktande; det var sällsynt att få se femvåningshus; merendels voro husen tre à fyra våningar höga, bygda af kalk sten och vackert målade.

Vi hade nu midsommarafton. Denna högtid firades äfven här, men på ett annat sätt än i Sverige. Här fanns nämligen ingen majstång att ta sig en sväng omkring, ty alla förutsättningar för ett sådant nöje saknades så här långt borta från midnattssolens land. I stället var här öfver hela staden vacker belysning med fyrverkeri och raketkastning. Centra lät äfven sin elektriska belysning stråla öfver hamnen, hvilket nog också tog sig stiligt ut. Här ombord var god musik och äfven dansades. För oss nordbor var det emellertid en ovanlig midsommarnatt, att få se en mörk och stjärnklar rymd. Vid pass kl. 10 på kvällen var all härlighet i land så godt som slut, men ombord nådde det midnatt innan det blef tyst.
K
l. 12 midsommardagen lyftade Centra ankar och ångade ut från Lissabon. Vi hade fått 10 portugiser ombord, alla voro vi vid helsa och godt mod. Man hade nu att bereda sig på många dagar, innan man åter fick se land, det land vid hvilket vi och våra efterkommandes öden skulle sammanvigas; ej underligt då om återigen mäktiga känslor rördes inom våra bröst; det kan lättare tänkas än beskrifvas. Det torde nu vara tid på att nämna något om huru vi hade det ombord.

Här ombord gå dagarne fort, man vet inte ordet af förrän det är kväll, ty det är omvexling på mångahanda sätt. Här öfvas sång och musik, här läsas och predikas, här supes och spelas kort och mången gång öfverröstas allt detta af barnskrik samt gräl mellan polacker. Vi äro nu något öfver 200 passagerare och af många nationer såsom svenskar, norsmän, danskar, tyskar, polacker och portugiser, men trots denna blandning är enigheten god, förutom bland de omnämnde polackerna. Mot befäl och besättning finnes ingen anmärkning, utan äro dessa alltid tillmötesgående. Bland passagerarne finnas två tyska familjer som varit i Brasilien förut; de äro kolonister där och ha det utmärkt bra.

Vädret har varit utmärkt vackert och icke minst bidragit till en god resa. Åtskilliga fisksorter har man haft nöjet se, såsom hvalen, hajen, springaren, flygfisken m. fl.

Den 28 Juni passerade vi norra vändkretsen. Det var bra hvasst ett par dagar, då vi hade solen rätt öfver oss, dock hade vi förestält oss ändå värre hetta. Solsegel spändes upp öfver däck, så att vi fingo skugga, dessutom god bris, ty nordostpassaden blåste frisk, hvarför segel till sattes, det länsade fort undan och snart hade vi solen i norr; den blef mer och mer aflägsen för hvarje dag. Slutligen hade vi uppnått ekvatorn.

Nu fingo vi annan vind i seglen , nämligen syd-ost. Passaden blåste friskare for hvarje dag och regnbyar hvarje natt. Snart hade vi hög sjö, så att båten började rulla rätt duktigt; passagerarne, de flesta, blefvo sjuka, äfven min hustru, men jag och våra barn hade alls ingen känning däraf. Emellertid är det svårt att ha små barn med på sådana resor, i synnerhet om man har flera; det ha många af passagerarne här ombord fått erfara.

Efter 11 dygns resa eller den 5 Juli fick man helt plötsligt sikte på land (under denna tid hade vi endast sett två öar) och kl. 8 f.m. s. d. kastade Centra ankar en kvarts mil utanför staden Pernambuco i Brasilien, vi kunde nämligen icke gå in i hamnen till följd af tidvatten förrän kl. 3 e. m.

Pernambuco har en trång hamn att komma in uti. Där låg både större och mindre ångare förutom segelfartyg. Centra kunde ej lägga till vid kajen, utan blef förankrad ett knapt bösshåll från land. Här blefvo vi af allmänheten åskådade, dels från land dels från små båtar och ekor, som lägrade sig kring vårt ståtliga skepp, så att man kunde inte se vattnet i hamnen för folk och båtar; alla ville vara närmast. Efter några ögonblick var en stor del af dem ombord. Det var lustigt att se, när dessa svarta människor med sina ulliga hufvuden och med en apas vighet klättrade upp efter en smäcker tross med korgar fastbundna på ryggen. De voro, som lätt kan förstås, negrer och hade åtskilligt att sälja såsom apelsiner, kokosnötter m. fl. frukter, hvilket allt här var mycket billigt. Här skulle vi ligga i tre dagar.

Dagen efter beslöto vi oss för att gå i land. Jag tog min hustru och vårt minsta barn med; det kostade 200 reis på man. Här fingo vi ändå flere åskådare, största delen svarta och bruna människor. Staden Pernambuco är en medelstor stad eller större än Söderhamn, men hvad husen beträffar äro de i allmänhet mindre än i denna stad; ett och annat hus var dock 4 våningar högt; men alla voro de vackra. Planteringar funnos här utmärkta, så t. ex. palmträd i långa alléer m. fl. andra för oss dyrbara trädslag; här och hvar anläggningar af gräsmattor och grupper; vi kunde ej annat än stå långa stunder och beskåda dess härlighet. Staden har ett bra läge, ehuru den ligger något lågt. Hvad gatorna beträffar voro de i allmänhet bra, stora och breda förutom en och annan som var trång och illa stenbelagd och på hvilka man kunde få se en och annan vattenpöl. Vi voro inne i många handelsbodar och gjorde uppköp, där säljarne voro bra att handla med, fast svåra att förstå. Sedan detta var gjort, inträffade en händelse, som var ödesdiger för oss.

Bäst vi stodo och beskådade en af de förut nämnda vackra anläggningarna, kommer en herre och talade till oss på vårt eget tungomål, och då han hörde att vi voro svenskar, berättade han, att han varit ombord på Centra och träffat en del af våra landsmän, att han själf var svensk och hette Berndt Lundqvist, bördig från Östergötland. Han hade varit i Brasilien 1 år och för närvarande bosatt här i staden, stod i regeringens tjänst och håller på att i Suassuna, 18 km. väg från Pernambuco, bilda en ny koloni. Han rådde oss att stanna här och taga hvar sin lott och blifva kolonister samt bjöd oss följa med till ofvannämnde plats och bese de nya kolonierna, det skulle icke kosta oss ett öre. Det var järnväg dit ut. Vi beslöto oss, 21 svenskar, att följa med. Det bar i väg, sedan först hr Lundqvist bjudit hela sällskapet på kaffe, till järnvägsstationen, ett stort och ståtligt hus. Så ångade tåget af; det var långa, smala vagnar; fort gick det och skakade duktigt. Men ack, hur härligt var det icke på ömse sidor om denna järnväg! det kan ej beskrifvas. Snart voro vi framme; det var en mindre stad eller köping. Sedan bar det af till fots på en nyanlagd väg, kring hvilken det var rikt på naturskönheter; stora, höga kullar samt dälder med vacker växtlighet. Här uppe i dessa dälder lågo kolonierna. Vi voro inne på två ställen, hos en fransk och en tysk kolonist. De hade varit där ett år; hade det utmärkt bra och hade planterat mycket träd, kokos samt kaffebuskar m. m. De sade att klimatet var godt; påstodo att det var varmare i S:t Paulo, som ligger vid Vändkretsen (23 br. gr.) än här (vid 8 hr. gr.); häri instämde äfven hr L. Orsaken härtill skulle vara ständigt friska hafsvindar.

Vilkoren att blifva kolonist här voro så goda, att vi på intet annat ställe i hela Brasilien kunde få desamma. Vilkoren äro som följer:

  1. Kolonister, som bosätta sig här, har fri kost och logi i 8 dagar (i akt och mening att hvila ut efter resan);
  2. då kolonisterna kommit hvar och en på sina lotter får hvarje familj i nio månader 1 milreis för hvarje dag till uppköp af födoämnen (då kolonisten nämligen arbetar på sin egen jord);
  3. arbetar man åt regeringen, t. ex. väg byggnad, får hvarje man 2 milreis pr dag;
  4. efter nio månaders förlopp får kolonisten utvälja sig antingen en häst eller en ko, som blir hans egen (får den till skänks);
  5. hvarje familj, som har små barn, får genast till låns en mjölkko, som naturligtvis efter nio månader blir hans egen;
  6. hvarje familj får till skänks 5 st. höns;
  7. kolonisten får alla möjliga jordverktyg, men dessa skola betalas efter 7 års förlopp;
  8. hvarje kolonist får fri läkarevård, medicin och föda under sjukdom, så länge den varar, och slutligen
  9. kolonisten erhåller ett hus af tegel samt 15 hektar jord, af hvilken en stor del är i ordning att odla efter litet eller intet arbete. Märk! dessa vilkor gälla endast här i Pernambuco.

Sådana präktiga vilkor kunde man inte förbigå. Vi beslöto oss, 8 familjer, att stanna kvar här, packade ihop våra saker dagen efter och skulle helt sonika stiga i land; men – stopp lite, lydde det. Vi fingo veta, hvad vi icke tagit reda på förut, nämligen af tyska konsulatet, att vi voro destinerade till Rio de Janeiro, och agenten på platsen vågade icke trotsa detta påstående. Vi hade således ingen annan utväg än att ånyo begifva oss i väg.

Tisdagen den 7 Juli ångade vi ut från Pernambuco sedan vi tagit afsked af hr Lundqvist, dock med löfte, att sedan vi kommit till Rio Janeiro återvända till ofvan nämnda plats. Åtskilliga där hemma i Sverige ville öfvertyga oss om, att när man en gång under resan varit sjösjuk, skulle man ej mera bli det; men detta höll ej strek, ty vi hade knapt kommit ut ur Pernambucos hamn, förrän sjösjukan började, fast det ingen sjögång var att räkna; vi hade vackert väder alla dagar.

Torsdagen den 9 Juli kl. 4 f. in. anlände vi till Bahia, en som det syntes vacker och stor stad, icke mycket olik Lissabon. Centra ankrade äfven här ute på redden; vi fingo inte komma i land, ty kl. 3 e. m. s. d. skulle vi gå härifrån. Det kändes varmt i denna hamn, hvilket mycket berodde därpå att på alla sidor utom inloppet är höga berg så att hafsvinden är så godt som utestängd.
Återigen voro vi ute till sjös, med Rio till mål; vädret vackert; vissa gånger sågo vi land på högra sidan (Brasilianska fastlandet).

Lördagen den 11 Juli var ombord an ordnad en barnfest. Första klasspassagerare hade gjort en penningskramling, som utdelades till alla barnen, sedan dessa förut förplägats med saft och bakelser, så mycket de ville ha. En dansk och en fransman stodo i spetsen för denna vackra tillställning, båda brasilianska medborgare. En svensk till och jag stego fram och tackade såväl å egna som å våra barns vägnar samt bad ofvannämnde dansk framföra vårt hjärtliga tack till alla som deltagit i tillställningen som ock till befälet på Centra för det tillmötesgående vi rönt under resan. Han lofvade med nöje göra det. Därpå talade han på svenska, troligen därtill upp manad af befälet, några behjärtansvärda ord, tackade oss för vårt uppförande och för den enighet som varit rådande oss emellan samt önskade oss lycka i vårt nya foster land och bad slutligen om ett trefaldigt hurra, som besvarades med kraftig stämma ur våra svenska bröst. Tillställningen, med hvilket allt detta varit förknippadt, gjorde ett godt intryck på oss alla och mest på barnen.

Dagen efter eller söndagen den 12 Juli kl. 6 f. in. började vi nalkas Rios hamn. Inloppet till denna hamn var storartadt; att börja med höga bergspetsar å båda sidor längre in en stor och vacker fyr, sedan fästningen vid foten af lodräta klippor, och huru höga än dessa voro hade de en beklädnad af gräs och blomster, så började en del af staden att bli synlig och många stora segelfartyg samt ett och annat krigsfartyg. Längre upp lågo emigrantångare och det till sådan mängd, att jag stod på fördäck och räknade ej mindre än 38 st., förutom hundratals andra fartyg och mindre ångare, hvilka alla lågo förankrade i hamn.

I mitt tycke har inte Rio något bra läge, helst den del som är synlig från hamnen, mellan dessa väldiga klippor, som kanske äro 2. à 300 m. höga; och hvart man såg inåt landet skönjdes intet annat vid horisonten än sådana skyhöga berg. Man får därför ej undra på att här blir varmt och sjukligt när solen passerar rätt öfver denna hamn och stad. Vi fingo ej landstiga, ty kl. 11 sagde dag transporterades vi af en mindre ångare med pråmar till ön ”Ihla das Flores”. ”Blommornas ö” Vi voro cirka 150 emigranter i en pråm och våra reseffekter i en annan; alla svenskar, en del polacker och portugiser hade nämligen gått af här. Afskedet från Centra var anslående, handslag utbyttes med en del befäl och besättning och sedan viftningar med hattar och näsdukar i oändlighet. Vår lilla båt gjorde tre signaler, hvilka besvarades från Centra med lika många. Efter en timmes färd voro vi framme vid ofvan nämnda ö. Vi skulle nu vid landstigandet uppge till hvilken stat vi ämnade oss. Jag och Jönsson med sex familjer till samt fyra ungkarlar uppgåfvo Pernambuco som vårt mål.

Här funnos många emigranter förut, minst 400. Beträffande byggnader, så voro här för det första vid kajen stora magasin och öfverbyggnader, så att man inte behöfde riskera att bli våt när det regnade. I dessa magasin blef vårt resgods placeradt och här genomgingos de tullen, hvilket allt gick fort så snart ingenting misstänkt förefanns. Från dessa byggnader voro två stora sten trappor som vette uppåt, där lågo kasernerna; två stora sådana med en stor matsal emellan. På andra sidan om dessa voro ångköket, apoteket och sjukhuset. Här inhyses och ligger man ej i brädskjul, såsom det sades när vi voro hemma, utan dessa våra logement äro uppförda af tegel, rappade och målade både ut- och invändigt; två meters breda gångar rundt omkring med staket samt tak öfver. Dessa kaserner äro minst 150 meter långa, inuti afdelade i rum och i hvarje rum omkring 100 personer. Vi ligga på brisar, hvar och en familj för sig. Maten är god. Kl. 7 på morgonen kaffe med hvetebröd, kl. 10 frukost, bestående af kött, potatis och hvetebröd, middag kl. 4, tre rätter; godt om friskt vatten, det finnes vattenledningar öfverallt. Matsalen rymmer minst 1,000 personer. Alla bord ha marmorskifvor. Hvar och en blir tilldelad sina portioner; sträng ordning är rådande, man får inte ens spotta på golfvet utan tilltal. Det behöfs också sträng ordning bland så många af olika nationer och lefnadsvanor, och jag för min del har aldrig trott det skulle kunna finnas sådan ruttenhet bland människor med kristet namn, som jag verkligen nu fått erfara.

I dag den 15 Juli kommo hit 800 emigranter, italienare och spaniorer, men samma dag foro ock härifrån 200. Det är en stor emigrantström rådande och många komma äfven från Nord-Amerika. Helsotillståndet här på ön har varit godt allt sedan vi kommo hit, endast sex personer voro intagna på sjukhuset, af dessa har endast en intagits medan vi varit här; inga af oss svenskar ha varit sjuka. Förliden vår däremot, berättade oss en tjänsteman, (norrman) rådde stor sjuklighet härstädes; det var i slutet af Mars och början af April eller vid samma tid som Nyqvist från Söderhamn kom hit; de dogo i massa, äfven många svenskar; det var i en stor ny kasern, belägen nere vid kajen, som detta passerade. Sedan dess ha inga emigranter fått intagas där, och nu håller man på att måla om hela kasernen inuti. Apropos Nyqvist, så vore roligt veta om han skrifvit något hem sedan han kom fram; vi ha funderat, om icke han ‘eller någon af hans familj nödgades för alltid stanna här, med anledning af ofvannämnda sjuklighet.

I dag den 16 Juli kl. 4 skola vi svenskar fara från denna på naturskönheter rika ö; den bär sitt namn med heder. En del andra skola ock fara härifrån, fast ingen samma väg som vi eller till Pernambuco.
Någon dag senare.

Återigen äro vi ute på det gungande elementet, men trösta oss därmed att det ju bär mot hemmet(!) och man börjar liksom draga en lättnadens suck, ty nu snart ha vi fått nog af sjöresor; det kittlar i mina fingrar innan jag med hacka och spade på mina nya tegar hinner släcka den lystnad jag känner; måtte allt gå mig och min familj väl i händer!

Jag tänkte sända detta bref från ”Blommornas ö”, men blef underrättad af den tjänsteman jag omnämnde, att brefven vissa gånger kunde få ligga ett par veckor innan de sändas därifrån, hvarföre han rådde mig taga det med till Pernambuco såsom gående fortast. Jag har ej haft tillfälle uppteckna något af återresan, emedan jag nästan ständigt är upptagen med barnen, ity att min gumma som vanligt är klen att motstå båtens gungningar.

Jag har erfarit, att vistandet på däck eller i fria luften är helsosammast, hvarför jag hvarje dag på däcket gör små promenader med barnen. Det är ej heller alltid så bekvämt, då man skall försöka skrifva; det får ske i både sittande och liggande ställning och sällan får man vara ostörd. Emellertid äro vi snart framme vid målet, då jag vill försöka, att samla mina tankar och ytterligare underrätta om allt som jag kan antaga är af intresse för eder där hemma i vårt gamla kära Sverige.

C. Carlsson.

(Söderhamns Tidning 5/9 samt 7/9 1891)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: