Skip to content
10 september 2010 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 1

Torparen Carl Carlsson, född 1857-11-15 i Värmskog(S), gift med
Ottonina (Asker) Nilsdotter, född 1860-03-17 i Sunne(S)

Döttrarna
Ellen Lovisa, född 1885-04-02 i Söderala och
Beda Matilda, född 1890-01-19
samt kamraten och
Fabriksarbetaren Per Jönsson, född 1847-04-15 i Ekshärad(S), gift med
Inga Kristina Nilsdotter, född 1854-01-22 vid Ljusne Masugn, Söderala, dotter till Bruksarbetardottern Ingrid Andersdotter.

Barnen:
Erika, född 1876-12-01 i Söderala
Edla Kristina, född 1878-12-01 i Söderala
Per Gustaf, född 1874-12-09 i Söderala
Viktor Karl, född 1881-03-22 i Söderala
Karl Albin, född 1885-04-01 i Söderala

emigrerade från Lynäs till Brasilien 1891, och Carl skrev långa, utförliga brev hem till Söderhamns tidning för att berätta hur de hade det. Han berättar om färdvägen, förhållandena på båtarna, människor de möter och om hur det gick för dem när de kommit fram till Brasilien.

Bered dig på intressant läsning! Här följer brev 1:

På färd till Brasilien
Från Bergvik emigrerade denna sommar till Brasilien ett par familjer, hvilka vid afresan på enträgen begäran lofvade att så godt sig göra lät lämna underrättelser såväl rörande resan som förhållandena i det nya hemlandet. Från en af emigranterna vid namn Carl Carlsson hafva till en hans vän och ordensbroder vid Bergvik tvenne skrifvelser ankommit, hvilka här införas. Den, som till oss öfverlämnat brefven tillägger: ”Att underrättelserna äro tillförlitliga, torde ingen som kände nämnde Carlsson och hans karaktär betvifla”

Första brefvet lyder som följer:

Hamburg den 17 Juni 1891.

Oförgätliga voro de ögonblick, då vi togo det sista farväl af vänner och bekanta vid Bergvik och i Söderhamn (Lördag) den 11 Juni d.å. under den tydliga känslan, att aldrig få se dem mera, och det kan icke nekas vårt mod en stund var ganska nedstämdt men våra sinnen lugnades dock snart, ju längre vi kommo ut till sjös, med ”Nya Söderhamn”, i synnerhet som vädret var det härligaste, fast något kyligt.

Kl 6 e. m. ankommo vi till Gefle, där vår last intogs. Ingen passagerare hvarken från Söderhamn eller Gefle skulle samma väg som vi, men alla visste snart hvart vi skulle, hvarför ett liftigt samtal uppstod, förkortade tiden och kom oss att glömma vår annars trånga tillvaro ombord. Komna in i Stockholms vackra skärgård, fingo vi mycket att se på, och ingen högre önskan hade vi, än att hela vår resa skulle gått igenom en sådan farled. Den 12 Juni Kl ½ 11 f. m. lade vi till Stockholms skeppsbro. Där var oss till mötes en från vår agent nedskickad person, som mottog och beredde oss logi, hvar sitt rum för familjen. Så gingo vi till agenten och fingo våra pass underskrifna. Denne var en human och bra karl, som gaf oss åtskilliga råd och upplysningar.

Sedan togo vi litet närmare våra rum i betraktande och fann till vår förvåning, att, ehuru de sågo snygga ut, likväl inhystes i sångplatserna en mängd ohyra. Anmälande detta för agenten, lagade han genast så, att vi fingo andra rum, ehuru något dyrare. Nu styrde vi våra steg till brasilianske konsuln, som skulle afstämpla våra pass.

Denne herre, som i början var något butter att tala med, blef under samtalet både human och tillmötesgående och gaf oss goda råd af sina stora erfarenheter om Brasilien; han hade nämligen varit där i 20 år. Han gaf oss förteckning på en svensk i S:t Paulo vid namn Albert Löfgren, direktör, samt lämnade oss sitt visitkort.

Dessa delar skulle vi vid framkomsten visa nämnde person, hvarförutom konsuln tillade, att om han ej varit så öfverhopad med göromål som fallet nu var, skulle han äfven låtit en skrifvelse medfölja. Dessutom försäkrade han, att de förklenande rykten om brasilianska förhållanden, som nu en tid genom svenska tidningspressen utspridts, var en svart lögn och tillkommet från ett visst håll m. m.; önskade oss lycklig resa och för säkrade oss om att göra lycka i det nya landet.

Något lättare om hjärtat styrde vi våra steg till vexelkontoret, där våra svenska penningar utbyttes mot amerikanska. Sedan nu en del af stadens märkvärdigheter tagits i betraktande, vände vi åter till hotellet, dit under tiden ett tjog emigranter från Sundsvall ankommit, mest ungdom, blott några familjer. Efter knappt två dygns vistelse i hufvudstaden eller söndagen den 14 Juni kl. 10 f. m., skulle vi återigen ut på vårt flytande hem; det var en stor och ståtlig ångare vid namn ”Gauthiod”, var svensk såväl båt som besättning.

Vår förhoppning att få det trefligt på denna båt, utbyttes dock snart till ledsnad, då vi fingo se närma sig och komma ombord ett trettio tal finnar, män, hustrur och barn. Ett virrvarr uppstod, de stojade och skreko på sitt språk samt ämnade intaga våra platser; dock genom en skarp tillrättavisning drogo de sig tillbaka.

Vi befinna oss åter ute på det flytande elementet. ”Gauthiod” gör betydligt snabbare fart än vår förra båt, vädret är det bästa, befäl och besättning humana och vår trefnad, trots närvaron af finnarne, temligen god.
Båten, som genom sjötjocka dels ett par timmar måste ligga stilla, dels lika länge gå för half maskin, var det oaktadt framme vid sitt mål, staden Kalmar, kl. 8 måndags f. m. Där blef endast en timmes uppehåll, hvarunder man som hastigast tog den lilla trefliga staden med sina historiska minnen i betraktande samt
gjorde några små uppköp. På gifven signal från ”Gauthiod” skyndade vi oss åter ombord och ångade så ut genom Kalmar-sund. Det första vi gjorde var att taga våra nya med passagerare i betraktande, och snart upptäcktes det, att bland dem också funnes de, som skulle samma väg som vi, nämligen två familjer och två ungkarlar.

Desse senare hade varit i Brasilien flere år förut, af hvilka särskildt den ene var rik på erfarenheter från detta land; båda tyckte vi gjorde klokt uti att resa.

Nu togo vi det land vi hade på ömse sidor något i betraktande; det tog sig bra ut i den klara morgonsolen under temligen lugnt väder. Vi vistades mest uppe på däck, hvilket var nästan nödtvunget, ty på mellandäck hade vi de otrefliga finnarne, de började bli allt odrägligare: en lukt och stank från dem, så att den värsta sjögång inte kunnat göra oss sjukare än att vara i deras närhet. Men allt har en öfvergång. Finnarna skulle vid framkomsten till nästa stad taga en annan väg (öfver Bremen) till Nord-Amerika och ingen var gladare däröfver än vi.

Nu hade vi hunnit genom Sundet, släppt Ölands- och Blekingskusten ur sikte och hade endast den sista utsikten (!) kvar, något af Skånes kust, och innan den försvann voro vi alla svenskar samlade på däck för att kasta en sista blick på vårt kära fosterland, och säkert är att i allas bröst rördes underliga känslor. Min första betraktelse för några ögonblick blef den, huruvida jag handlat klokt eller illa, men så kom tanken på förhållandet i Sverige och på de ord som brasilianske konsuln sade om det land dit vi ämnade oss och då vardt jag åter igen något lugnad.

Under härpå följande natt blef det stormigt och hög sjö, många blefvo sjuka, däribland min kamrat Per Jönsson och en del af hans familj; jag och min familj däremot sluppo lyckligen undan denna åkomma.

Följande morgon vid 6-tiden nådde vi Tysklands kust, inlöpte i Travemünde, där en mängd ångare och seglare befunnos, intog mera last samt fortsatte för sakta maskin den två timmars vägen uppför kanalen.
O, hvad det var naturskönt på ömse sidor! Branta stränder, grönskande vallar, bördiga sädesfält, omväxlande med löfdungar; här och där en vacker villa.

Slutligen voro vi framme vid staden Lübeck. Nu blef det lif och rörelse ombord, och värre hade det blifvit, om ej agenterna varit oss till mötes; vi hade en sådan emot oss från Hamburg och de som skulle till Nord-Amerika en dylik från Bremen. Vi kommenderades i land och våra saker instufvades på stora transportvagnar, hustrur och barn på den ena och trossen på den andra; vi behöfde ej sjelfva ta i ett handtag. Så bar det fort i väg till järnvägsstationen; jag hann ej taga staden något i betraktande annat än jag såg stora och vackra hus med dito planteringar. Nu fingo vi undergå läkarebesiktning samt få våra papper stämplade.
Därpå satte man sig på tåget och så bar det af, som man säger, med snälltågsfart den 65 km långa vägen till Hamburg; det skakade duktigt, så att om inte Tyskland i allmänhet har bättre järnvägar än denna, så står det i detta fall efter Sverige.
Mellan dessa båda städer var nejden rik på naturskönheter.

Framkomna till Hamburg fingo vi under gå samma mönstring som i Lübeck. På hotellet togos vi emot af öfveragenten i en stor och rymlig sal; vi voro nu 75 emigranter, barn inberäknade, ty vårt sällskap hade blifvit tillökt i Lübeck. Här visiterades åter våra papper och här skulle fribiljett fås. Så fingo vi anvisning på våra rum, som verkligen voro stiliga, sängplatserna icke att förglömma, med bolstrar både öfver och under, så att vi lågo som prinsar. På tillsägelse gingo vi från våra rum till den sal vi först kommo in uti för att spisa.
Där vore tvenne långa bord placerade, som vi finge sätta oss intill, och där serverades fläsk, kött, potatis och hvetebröd samt efteråt the. Nu skulle vi ut och se på den stora staden en smula, men som vi voro utan vägvisare, vågade vi ej begifva oss långt bort utan höllo oss mest nere vid hamnen.

Vi önskade gärna få se den båt, som skulle föra oss öfver Atlanten, men det var ingen lätt sak ibland ett haf af båtar och segelfartyg, särskildt som ingen menniska förstod oss; men då vi slutligen dristade oss att fråga efter ”båt till Brasil”, så blefvo vi förstådda och fingo då syn på en koloss ute på redden; kunde dock ej komma ombord. Tiden var emellertid långt framskriden och vi måste skynda oss hem; men trots denna sena timme, kl. 10 på kvällen, var rörelsen i staden nästan densamma som på dagen; trafiken på gatorna var här nästan dubbelt så stor som i Stockholm. Här bedrefs äfven, sorgligt nog, stort djurplågeri. Så t. ex. lastades 3 à 4 järnvägsvagnar och kopplades ihop, sedan skulle 2 hästar draga åstad med dem; spårvagnarne skulle vara stora och två våningar höga, om man skulle få se två hästar för dem. Fordon som eljest begagnades, voro af så grofva dimensioner, att inga stenredskap, t. ex. stendrögor i Sverige ha så grofva hjul och axlar som dessa. Allt detta skulle nog ändock fått gå mig temligen oanmärkt förbi, då jag hade så mycket annat att tänka på, om jag ej hört det ständiga smällandet och snärtandet från kuskarnes piskor. Skulle en dragkärra vara i rörelse på gatan, fick man inte se en karl ensam draga den, utan en mager hund med remmar och draglinor flämta bredvid; drog inte han öfver förmågan, så fick han ock smaka piskan.

Hvad för öfrigt beträffar denna stads utseende, så kan jag ej för min del gifva den erkännande af att vara någon treflig stad, helst den del jag hade äran se, och beror detta till stor del därpå, att staden var så inhöljd af rök från ångbåtar, verkstäder och fabriker i och omkring dess närhet; dock om man haft bättre tid att se sig omkring, torde omdömet blifvit något fördelaktigare.

Nästa dag eller onsdagen den 17 Juni kl. 9 f. m. infunno vi oss på agentens kontor för att hemta våra papper.

Vi fingo då våra utlysningsbetyg, de andra ville agenten behålla förutom ett nytt papper han gaf oss och som skulle gälla lika med de öfriga af våra. Men som detta nya papper var både tryckt och skrifvet på tyska och något danska, så förstodo vi det inte, voro således ej belåtna med utbytet, utan begärde våra lämnade papper tillbaka. han nekade till en början att hafva tagit emot några andra papper än de vi nu fått. Till sist lofvade han, att vi skulle få hemta våra papper när vi kommo ombord; då blefvo de öfriga lugna och gingo ifrån honom. Men hvem som inte blef lugn, det var jag; ty lika lugn och passiv som jag förhöll mig när de öfriga bråkade med honom om utfående af papperen, lika pockande på min (allas vår) rätt blef jag nu, väl minnandes konsul Roséns i Stockholm ord ”att vi på inga vilkor skulle få lemna våra papper ifrån oss, särskildt ett, neml. passet”.

Jag dristade mig att ensam gå in till denna herre och sade på det bestämdaste, att han skulle lemna från sig våra papper, men fick till svar, att vi skulle få hämta dem när vi kommo fram till Rio Janeiro; jag däremot fordrade, att vi nu skulle ha dem och lät honom förstå, att jag visste af hvad vikt de voro. Han syntes obeveklig och t. o. m. hotade mig att icke få fara med fritt. Därpå svarade jag, att jag genast skulle telegrafera till Brasilianska konsulatet i Stockholm, och med det skildes vi åt. Men efter en kort stund blefvo ett par af de våra inkallade för att hämta en del af våra papper, hvilka befunnos vara – passen.
De andra behöll han, och som de voro af föga värde, brydde vi oss mindre därom.

För öfrigt ha vi ingenting att klaga öfver här; mat o dryck har man fått så mycket man orkat förtära; allt fritt. Vi skulle nu egentligen gått härifrån onsdagen den 17, men för tidvatten fingo vi ligga öfver tills dagen därpå. Färden från hotellet gick på samma sätt som till detsamma. Nu hade vi kommit till båten.
Denna var dock ej bland de största passagerarebåtarne och verkligen mindre än jag hade föreställt mig, den rymmer dock 1,000 passagerare och hans namn, är ”Centra”

Torsdagen den 18 ångade vi ut i Elbefloden, alla vid helsa och godt mod. Vi äro omkring 150 passagerare, af hvilka hälften Polacker, ett snuskigt och fult folk.

Befäl och besättning här på Centra äro utmärkta, maten mycket bra, vädret har varit godt under hela vägen mellan Hamburg och Lissabon, dit vi nu några timmar förrän beräknadt var anländt eller midsommaraftonen den 23 Juni. Allt det myckna storslagna som vi skådade vid afresan från Hamburg, vid passerandet af Elbefloden mynning etc, är jag ej mäktig att beskrifva, liksom jag ingenting nu kan säga om Lissabon, ty vi skulle ha brefven färdig innan vi komma i land och båten lägger nu till på redden. Alla äro friska. Ursäkta att min reseskildring blir så ofullständig.

Reseskildringen fortsätter i del 2

(Söderhamns Tidning 29/8 1891)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: