Skip to content
17 september 2010 / alir77

En cykelfärd 1896 – Om Natte Flygare och cykeln

Den 30 juli 1896 startade Natanael Flygare kallad Natte en färd på cykel från Uppsala till Trondheim. Han utgav 1897 en berättelse om detta i sin bok ”Från Uppsala till Trondhejm”. Så här börjar boken:
”Pelle och jag blefvo riktigt goda vänner under den resan”. Pelle var hans cykel av märket Dürkopps Diana modell XVIII.

Andra dagen skulle omfatta sträckan Gävle – Söderhamn och resenären berättar:

Vägen var till somliga delar, mest mellan Hamrånge och Skog (Bergviken södra ände) bara sand, djup sand.
Pelle fick lära sig löpa i hjulspår och jag forcerade honom något, ty med 9 kilo packning i ramväskan och på styrstången och 16 km:s jämn fart i timmen på sådan väg, det blev Pelle för obehagligt.
Hade 3 mil kvar till Söderhamn, då en eker sprang, Kan så gärna tala om med detsamma, för att göra maskinen rättvisa, att denna efter 180 kilometers färd på resans andra påkommande skada blev den enda
under hela tiden av 3 veckor jag var ute med Pelle, vilken tillryggalade 1 500 km under tiden på alla möjliga vägar – den enda, som var mig till hinders och det ju helt obetydligt. Jag kan heller icke skylla skadan på maskinen, ty det visade sig att den berodde på en ensidigt stark spänning af ekern efter en föregående ”åtta”.

Mindre van ännu att hantera min Pelle – jag hade inte ens en ekerspännare med – lät jag en stund gaffelns innersida vid framringens slingriga skava sönder slitgummit och så anlade jag ett yttre tjockt linneförband på den söndriga luftringen; det måtte ha sett tokigt ut, när jag så hjulade ned till Bergviks station, lyckligtvis sista milen på bättre väg. De sista 15 km till Söderhamn drog således ånghästen oss.
Där lagades den obetydliga skadan.

I Söderhamns skärgård vilade jag ut: en liten seglats på fjärden, bad i Saltsjön, blåbär i skogen, namnsdagsfest – Helena – i familjen, som jag besökte – vad kan man önska mer?

Tredje dagen. Först mot middagstiden efter 23 i vila tillbragta timmar lämnade Pelle och jag Söderhamn under åskans hotande muller. Vi kommo icke långt den dagen. Vid Norrala, tre kvart senare, jagade ett förskräckligt åskregn oss inomhus för en liten stund trodde vi – det blev 5 hemtrevliga timmar tillbragta i Norrala vänliga prästgård och jag minns dem ännu med saknad.

Såsom ett av de skönaste partierna från min färd minns jag ock den väg jag på kvällen tillryggalade, skön trots regnets spår på vägarna, ty samma regn gjorde, som oftast är fallet vid åska, luften så härligt ren och aftonsolens glans över detta ett bland Sveriges vackraste landskap, över Enångers och Njutångers höjder.
Över skogssjöarna och fjorden vid Iggesund, försonade vad ovädret tidsrövande brutit. Enångers gamla kyrka, nu ett Hälsinglands museum, besöktes. Backe upp, backe ned till Hudiksvall.

Så fortsätter skildringen av den fortsatta färden. Han konstaterar till sist, att under de tre veckor, som cyklingen pågick den bakre ringen behövde pumpas endast en gång. Det innebär, skriver han ett ypperligt
vittnesbörd om Nymans Uppsalaringars förträfflighet.

Sigvard Bodin

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 3 2000

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: