Skip to content
22 maj 2011 / alir77

Kvarnar i Norrala

Innan man behärskade konsten att använda vattenkraften till att driva kvarnar med, var man hänvisad till manuella handkvarnar. De bestod av cirkelrunda stenskivor, som man bringade att rotera mot varann genom att man med en käpp drev den övre skivan (löparen) runt. Handkvarnarna var en utvecklad typ av stenålderns flata häll, där man krossade säden med en sten.

Den äldsta vattendrivna kvarnen i Sverige var skvaltan eller skvaltkvarnen. På en 1600-tals-karta över Norrala har några sådana markerats. I Kungsgården stod en öster om kustlandsvägen på norra sidan ån, i bäcken mellan Alebo- och Losesjöarna fanns en och likaså vid Svartvik nordväst om byn efter den lilla ån från Hockeltjärn. I närheten finns namnen Storkvarnmyra och Kvarnänge kvar. Vid Lötån sydväst om Sund fanns också en skvalta.

1704 nämns, att kyrkan har en skvaltkvarn vid Kungsgården. Det är kanske den som fanns med på 1600-talskartan. En uppgift från 1752 säger, att kyrkan är hälftendelägare i en kvarn tillsammans med Stor-Närby, vilken skulle ha legat ”nedanför Kungsgårdsgrinden”.

1790 skickade landshövdingen ut en frågelista till socknarna i Hälsingland med bl a en fråga om kvarnar. I Norrala fanns då 34 skvaltkvarnar.

Vad kännetecknade då en skvalta ? För att driva den behövdes inte något större vattenflöde. Man brukar säga, att den kunde drivas med så litet vatten, som rann genom ett stövelskaft ! Därför var skvaltorna placerade inte bara efter ån utan också i mindre vattendrag.

Kvarnstenarna drevs genom ett horisontellt liggande litet vattenhjul, en s k fotviska, med skovlar, som bringade hjulet att rotera och som då drev själva kvarnstenarna. I Norrala finns ingen skvalta bevarad, men i Trönö kan man fortfarande se en.

 Skvaltan hade begränsad användning åtminstone i små vattendrag. På vintern och vid långa torkperioder stod den stilla. Många skvaltor var knutna till en ensam ägare, men det förekom att flera gårdar gick samman om en skvaltkvarn. Delar av befintliga skvaltor kunde säljas som i nedanstående handling från 1819 i hembygdsföreningens ägo:

 Till Landbonden Pehr Jonsson i Å, Norrala socken, uplåter härmedelst och försäljer undertecknad hälften uti min ägande husbehofsqwaltemjölqwarn belägen på norra sidan af den så kallade Kungsgårds Strömmen sådan den nu för närwarande något bofälliger befinnes med ett par större stenar jemte grundrättighet att för sig och efterkommande ewärdligen be-gagnas emot en öfwerenskommen och nu genast ärlagd Kjöpesumma Tio Riksdaler /10/ Ban-co likwäl med förbehåll att bemälte Pehr Jonsson för första Byggnads Reparation å qwarnen så wäl som dammbyggnaden för min del äfwen answarar till hälften emot Postbönderna Lars Pehrsson och Lars Olofsson i Fors så som rätta grundägare och med mig i samma qwarn-byggnad förenade. För första Byggnaden må merbemälte Pehr Jonsson tillåtas af min skog taga nödigt Timmer för qwarn- och dammbyggnaden – hwilket härigenom försäkras och qwitteras af Norrala den 1sta Aug 1819.                                       M Hofwerberg

 Wittna
Lars Jonsson i Wad
Lars Pehrsson i Fors.

 

Så småningom byggdes större kvarnar, som drevs med stora vattenhjul. De första tillkom vid bruken, men sedan uppfördes sådana kvarnar på andra lämpliga ställen i socknarna. De var beroende av kraftigare vattenföring och mestadels byggdes dammar, som kunde magasinera vattnet. En del av dessa kvarnar var tullmjölkvarnar, vilket innebar att mjölnaren för sitt be-svär tog en viss mängd av mjölet eller säden som ersättning.

Redan 1590 och även 1723 omnämns Borrhuskvarn, som väl var belägen intill Borrhusdammen, där det från 1540-talet tillverkades vapen för kronan i Norrala Faktori – föregångare till Söderhamns gevärsfaktori.

Den 8 juli 1823 skriver gästgivaren Hans Norell testamente till förmån för sin hustru med bl a följande innehåll: —vara ensam och allena ägare av min tillhöriga Tullqvarn belägen nedanför den så kallade Kungsgårds Strömmen på egen grund. Han avlider strax därefter och i bouppteckningen 22/3 1824 tas tullkvarnen och den därtill hörande gården till ett värde av 600 Riksdaler.

Samma kvarn tas upp i Jacob Forssells änkas Andrietta Catarina bouppteckning 30/8 1884 (hon var dotter till Hans Norell) då till 1/6 av kvarnen för 500 kronor och 1887 efter dottern Olivia. Hennes andel var ¼ lott utgörande 1/24 i kvarnen värderad till 125 kronor.

Tidigare begärde Lars Markusson i Kungsgården den 4 juli 1841 att få inrätta en kvarn för havremäld men vägrades av delägarna i vattenfallet, då han ägde endast 1/7 av fallet. 

Några år senare (1846) fick Sven Persson i Fors, Olof Persson i Närby, Erik Johansson i Hamre och Per Jonsson i Ringa tillstånd att uppföra en tullmjölkvarn på norra sidan av ån på byn Fors mark, där det redan fanns ett kvarnhus med måtten 18 x 12 alnar med två vattenhjul för underfall. Utslaget från Konungens Befallningshavande i Gävleborgs län den 16 oktober 1846 lyder: 

Utslag uppå ….. gjorda ansökning att de, sedan de, vilka från uråldriga tider uti Kungs-gårdsån vid den så kallade Borrhusdammen ägt särskildte Husbehofs Mjölkvarnar, nu mera förenat sig om och uppfört en enda gemensam sådan byggnad med ett par stenar, dem måtte tillåtas att med inläggande af ännu ett par stenar så, utom egen husbehofsmäld, emot åsättande av ränta jämväl betjäna öfrige Innevånare med förmalning af spannmål varom till följd af Resolution den 19 augusti 1845, Häradsrätten den 17 därpå följande September verkställt laga undersökning och enligt nyligen insändt betänkande ansökningen tillstyrkt.

                      Gifvet å Gefle Landskontor den 16de oktober 1846.

 

Konungens Befallningshafvande har af undersökningsprotokollet bland annat huvudsakligen inhämtat att den af sökanderne jämte flera däri uppgivna delägare begärdte qvarnanläggningen som blifvit bestridt af Ägaren till Kungsgårdens närbelägne Tullmjölkvarn Gästgifvaren Olof Norell skulle anläggas på norra sidan om Kungsgårdsån å Forss Bys område varest redan fanns ett qvarnhus, 18 alnar långt och 12 alnar bredt med 2ne vattenhjul för underfall med en 26 alnar lång ränna från dammen jämte sågverk samt med bibehållande af samma utskaf, som af ålder varit och utan förändring af dammen eller vattnets fria lopp; att såsom Mäldelag uppgifvit hela Norrala Socken eller 27 byar med tillhopa 144 bönder och 138 husmän, varvid Norell anmärkt, att Kungsgårdsqvarnen äfven vore anlagd på mäld ifrån hela Socknen och således skulle komma att gå i mistning af ansenligt med mäld, vadan jämväl af detta skäl qvarnanläggningen såsom obehöflig bestriddes  däremot sökanderne anförde, att Kungsgårdsqvarnen den ende inom socknen endast hade 3 par stenar och vore af svag gång, så att all malning icke medhanns utan aflägsnare qvarnar måste besökas, vilket icke öfverensstämde med allmänhetens billiga beqvämlighet och företeddes därjämte ett af flere socknebor undertecknat betyg, att de önskade bifall till den nya qvarnen; att en qvarn vid Borrhusdammen kunde gå hela året om, dock under 7 månader med blott ett par stenar, däraf hvarder kunde på dygnet afverka minst Tre tunnor af bättre och sämre Säd, hvaraf på-räknades från varje Bondehushåll eller hemmansrök 15 tunnor, 1/3 Råg och Korn och 2/3 Blandsäd och Hafra, men från de mindre hushållen endast Sex tunnor; att sedan Gästgifvaren Norell genom ett i protokollet infört yttrande ytterligare protesterat och yrkat att den tillernade qvarnbyggnaden icke må så inrättas eller gagnas, att dess nedanliggande verk deraf lider men och att derest icke vattenuppdämning för verkställande af sågning behöfves det förbi och genom nya qvarnen löpande vatten måtte lemnas fri afgång utur qvarnsumpen till lika höjd med qvarnrännans botten utan att höjas i likhet med utskafvet. 

Sökanderne förmälde meningen vara att så inrätta qvarnen att derå äfven kunde finmalas eller sigtas och hvartill beräknades en half eller åtminstone en qvart tunna från hvarje Bondehushåll, hvilket jemväl bestreds samt att sedan Kronoombudet yrkat, att som genom den nya qvarnanläggningen, hvilken svårligen kunde bestridas, malningen å Kungsgårdsqvarnen komme att minskas den nya qvarnen måtte så högt uppskattas, att räntan deraf må ersätta hvad Kronan genom nedsättning i Kungsgårdsqvarnens ränta förlorar, Härads Syne Rätten meddelat det yttrande att såvida qvarnhusbyggnaden grundas på den rätt, ej blott de äldre Husbehofsqvarnarne utan ock sågen från början haft, så att qvarnen komme att drifvas med samma vatten, som driver sågen och med begagnande af samma ränna samt då utskafvet sådant det för de gamla verken varit, oförändrat bibehålles, de af ägarne till dels Kungsgårdsqvarnen dels ett ofvanföre beläget Linberedningsverk gjorde anmärkningar till hinder för anläggningen icke kunnat verka, de bestridande öppet lemnat, att derest vilja kunde, att Sökanderne de förre till förfång annorlunda begagna vattnet än af ålder varit och de be-stridande förmena Sökanderne äga rätt till derom emot dem i laglig ordning talan utföra; hvarjemte Syne Rätten i sjelfva saken beslutat, att emedan uppgifvet och känt är att å Kungsgårdsqvarnen med sine 3 par stenar i anseende till dess svagare gång icke kunde afverka all den malning, hvarå den är grundlagd, så att aflägsnare qvarnar måste besökas, så och då deraf sig visade behofvet af ytterligare Tullqvarn, fann Syne Rätten skäligt tillstyrka bifall åt ansökningen, så att Sökanderne må beviljas att å det synade för ett slikt verks anläggande tjenligt befundne Ställe inrätta Tullmjölqvarn med Två par stenar att begagnas det ena jemvel för sigt samt emot åtnjutande Tull: för Sigtning En fjerding, för sammanmalning af Råg och Korn En kappe, för sådan malning af Blandsäd och Hafra Två kappar samt för Gröpning En kappe, allt af tunnan, vilket till Konungens Befallningshafvande vidare bedömande öfver-lemnades. 

Hvad sålunda förekommit har Konungens Befallningshafvande i öfvervägande tagit och ehuru medgifvas måste, att samma mäldelag eller personal som vid den tillämnade nya qvarnen påräknas enligt den nya belägenheten till större delen blifver densamma som vid Kungsgårdens Qvarn och att följakteligen en minskning i dennes påräknade afkastning skulle uppstå, derest den verkeligen hunne förmala hela det belopp hvarpå den är beräknad, dock som upplyst och obestridigt är att ett sådant belopp icke hinner derå afverkas utan att mäldertrång ofta inträffar, då likväl allmänhetens i detta afseende styrkte vigtiga behof och beqvämlighet billigtvis och hufvudsakligast bör afses samt då genom laga undersökning utröndt är, att erforderlig vattentillgång finnes och att med iakttagande af utaf Gästgifvaren Norell gjorde af Sökanderne medgifne och af Härads Syne Rätten stadgade villkor och för-behåll i afseende å qvarnverkets inrättande, uppdämning icke förorsakas, pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt att med afseende å ortens behof Härads Syne Rättens betänkande i allt bifalla; dock med föreskrift dels att så snart qvarnen blifver färdig anmälan derom genast bör härstädes göras för anställande af skattläggning derå, dels att werket så inrättas, att andre vattenverk deraf icke hindras, dels ock att af detta utslag styrkte afskrifter tillställas dem som ansökningen bestridt emot bevis, som enligt Kongl Kammar Collegii cirkulärbref den 22 november 1809 skall vid framdeles skeende skattläggning företes och i instrumentet deröfver intagas; hvilket allt vederbörande till efterrättelse länder.

                                            År och dag som ofvan

                                            L M Lagerheim

                                                                                       ? Strandberg

Skattläggningen ägde rum den 12 juli 1847, vilken överklagades av Sven Persson och Erik Johansson. Man hade beräknat det årliga förmalningsbeloppet efter avdrag för sön- och helgdagar och kvarnägarens husbehovsmäld till 554 tunnor samt tullinkomsten till 16 tunnor 10 kappar strid säd och föreslagit räntan till en åttondel eller 2 tunnor 2 kappar, 1/3 råg och 2/3 korn. Man hade beräknat, att kvarnen kunde vara i gång det ena stenparet 300 dygn och det andra 125 dygn. Efter 3 tunnor per dygn beräknas  per år 1975 tunnor, varifrån skulle avdras husbehovsmälden för 137 personer 685 tunnor. Då återstod till beskattning 590 tunnor.

Hillmans kvarn uppfördes 1802. Den drevs av vattenhjul men förstördes genom brand 1912 och ersattes samma år av Per Hillman med den nuvarande, som drivs med vattenturbiner.

Sonen Gunnar Hillman malde åt norralaborna (och även andra) fram till 1990-talet. Kvarnen förvärvades 1997 av Norrala Hembygdsförening och upprustades samma år.

Av Sigvard Bodin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: