Skip to content
15 november 2011 / alir77

En gammal brevbärares minnen

J. F. Forsberg, f 1858 berättar om hur han kom till Söderhamn och hur han kom att bli brevbärare.

Jag är född i Hedemora, och där stannade jag tills jag var 19 år.
Då lämnade jag staden och reste till Söderhamn. Att jag kom på att resa till Söderhamn gick till så här.

På ett kafé läste jag en tidning om den stora branden i Söderhamn, och då tänkte jag, att det säkert skulle gå att få arbete där, och eftersom jag
gärna ville se mig om lite och se andra platser, så mognade beslutet att fara dit.

På våren 1877 gav jag mig iväg. Jag åkte tåg till Holmsveden, dit statens järnväg då var färdig. Där steg jag av och frågade en person hur man
lämpligast tog sig till Söderhamn. Han pekade utåt ett fält, där mängder med varor låg utbredda och sa: ”Alla de där varorna, som du ser där, de ska till Söderhamn, gå dit och hör efter om du får åka med”.

Någon annan möjlighet att komma till Söderhamn trodde han inte att det fanns. Jag gick dit och fick följa med en lasskörare. Jag fick inte åka
själv utan måste gå efter lasset, men jag fick i alla fall skjuts åt min väska.

På detta sätt for vi till Bergvik. Därifrån gick en smalspårig järnväg till stan, och med den fortsatte jag resan och kom så äntligen fram
till Söderhamn.

Där såg det inte vidare inbjudande ut, och jag tänkte att här kommer jag nog att stanna någon längre tid. Hela stan utigenom låg nedbränd.
Här och där hade man börjat uppföra nya hus, och vid torget höll de på med att lägga nya gator.

Jag måste dock ha husrum över natten, och frågade därför en person, var man skulle kunna få husrum. Han svarade att det är nog omöjligt, här är halva stan husvill, men han pekade mot ett hus vid Västra berget och sa ”fråga där”. Jag gick dit. Det var bara ett provisoriskt skjul som hade uppförts i sluttningen. En kvinna höll på med sysslor där inne och jag frågade henne om jag kunde få nattlogi där. Jo, det kunde nog gå för sig. Priset var 50 öre, men efter vad jag kunde förstå, skulle det bli frågan om att ligga på golvet. Att det var många som skulle bo där under natten, kunde jag också förstå av alla de klädesplagg och grejor, som låg på golvet. Jag frågade henne om jag kunde få en kudde och något att ligga på eller breda över mig. Då blev hon arg och fräste till: ”Vad är du för en som kommer med såna fordringar? Passar det inte för dig som vi andra få ligga så kan du skaffa dig logi, var du vill”. Jag bad om ursäkt och sa att jag var främling som nyss hade kommit till stan och inte kände till hur förhållandena var på platsen. Då blev hon live vänligare och sa, att jag skulle komma tidigt på kvällen, om jag ville välja en skaplig liggplats, för det blir många som ligger här under natten. Så småningom gick jag in för att sova, resväskan hade jag som kudde men annars låg jag på bara golvet.

På morronen när jag vaknade, far det mycket folk som låg om varandra överallt på golvet, och det var oerhört tjock luft därinne. Jag tog därför genast min väska och gav mig iväg ut. Vid det laget ansåg jag mig ha fått mer än nog av Söderhamn och ämnade ge mig iväg fortast möjligt. Jag tänkte fortsätta till Sundsvall för att söka arbete där, men det blev inte som jag tänkte – jag stannade ändå i Söderhamn. När jag gick och såg på eländet, kom
jag att stanna och titta på ruinen efter rådhuset. Där höll en del arbetare på att röja upp i allt bråtet. En man i grå kläder undrade om jag sökte arbete, jag svarade att så var fallet. Han frågade om jag kunde spränga sten. Jag sa som sanningen var att det hade jag aldrig sysslat med. Han frågade då om jag kunde sköta hästar. Det hade jag rätt så god vana vid, då han hörde det, bad han mej följa med till ett stort hus, som låg mitt emot borgmästargården, och där fick jag anställning hos rådman Rothman.

Jag fick bra betalt, fick bo i en kammare i ett av uthusen. Frukost och kväll fick jag äta i köket. Mitt arbete bestod bara i att sköta och motionera hästen och hålla rent i stallet.

Där stannade jag inte länge utan fick snart arbete hos grossör Bellander, där jag stannade i tre år. Hos honom fick jag hålla till på lagret och kontrollera vikterna, sköta uppvägningen av varor och sådant där. Till min hjälp hade jag några schåare, som skulle sköta om själva vägningen och som jag därför fick se efter.

Från Bellander kom jag till en annan handlande, Erik Wennström, på Västra Storgatan, och där stannade jag i fyra år. Där hade jag inte något med varorna att göra. Min huvudsakliga sysselsättning var att sköta om hästen, skjutsa Wennström och göra en del andra körslor, men mycket arbete var det inte.
Betalningen var bra, och jag trivdes utmärkt, men någon framtidsplats var det inte för en 25-åring. Jag hade därför redan tänkt på att skaffa mig ett annat arbete, när det blev tal om att jag skulle gå in vid posten. Postkontoret låg då i samma gård, i Wennströms hus vid mitt för rådhuset på andra sidan ån. Ingången till postkontoret va inifrån gården. Postmästare var då Herman Slettengren, och han började tala vid mig, att jag skulle börja vid posten. Han tyckte, jag skulle se det som en framtidplats, då jag var så gammal, att jag borde göra det, och kronans kaka var liten men säker, sa han. Länge gick jag i valet o kvalet, Wennström ville inte att jag skulle sluta hos honom. Men så fick jag åtta dagar att bestämma mig på, och då blev det så att jag lämnade in ansökan och blev antagen, så jag började vid posten år 1885.

Då jag kom hit till stan, var posten inhyst i den Altbergska gården i den del av stan, som inte hade brunnit. Där hade posten ett par tre rum. På väggen till V Storgatan var det en lucka, som man måste bulta på, när man skulle avsända post. Det var en gammal militär, som var postmästare, och han röt, som fort någon bultade på luckan. Från den Albergska gården flyttade sedan posten rätt snart till den Wennströmska gården, där den var, när jag började vid posten. Posten fördes av postiljon, på sommaren med kärra och på vintern med släde, ända till banan blev färdig från Kilafors. Postiljonen hade ett horn, som han blåste i, när han kom, och då fick man lov att ge sig ut och ta emot honom. Det kom mycket post här förbi på den tiden, ty det var omsorteringar och omlastningar på det här kontoret. Postiljonerna var tre på den här linjen. Vintertid kunde det vara ganska besvärligt för dem att ta sig fram, posten blev därför ibland mycket försenad. År 1881 var det en sådan förfärlig snövinter, att det ett tag varken kom post från söder eller norr. Postiljonen kunde inte ta sig fram. En postiljon, som hette Olsson, hade sålunda legat insnöad i tre hela dagar ute vid Vågbro. Han hade letat sig fram i snön till en gärdsgård, som han slog sönder, så att han kunde göra upp eld och värma sig. Matsäck hade han med sig, och maten fick han tina upp vid elden så länge den räckte, och där fick han hålla till, tills vädret blev sådant, att han kunde fortsätta. På den tiden var det ännu Wennström, som var postmästare. Ibland var det också rent farligt att vara postiljon, ty postrån förekom rätt
så ofta i landet. En gång på 1880-talet blev en postiljon, som hette Gertzvall skjuten i Norrala här norr om staden. De hade spänt tömmar över vägen för att hejda hästen, och så låg de på sidan om vägen och sköt när posten kom. Men det gick inte efter beräkning för dem. Postiljonen hade en pojke med sig som körde, meningen var väl att skottet skulle träffa dem bägge eller att hästen skulle hejdas av de utspända tömmarna. Skottet träffade bara postiljonen, hästen blev skrämd av skottet och pojken blev rädd och piskade på allt han orkade, så tömmarna över vägen brast. Pojken kom vettskrämd in till postkontoret – som då låg på Köpmangatan – med postiljonen död i giggen, som var alldeles nesölad med blod. Det var heller inte Gertzvalls tur att föra posten den gången, det var en från kontoret här, som hette Ekendahl, som skulle ha kört, men de hade bytt den dagen.

Från det Wennströmska huset flyttades postkontoret till en lokal på Köpmangatan, därifrån kom det senare till telegrafhuset och därefter till
Helsingebankens hus mitt emot rådhuset. På den tiden när jag kom hit, skulle brevbäraren ha fyra öre per brev, som han bar ut. En gammal  gubbe, som var mycket begiven på sprit, gick ut med breven. Fick han inte de fyra örena, så lämnade han inte breven utan gick tillbaka med dem. Under den första tiden var tjänstemännen vid komtoret följande; postmästare, en vaktmästare, två expeditörer och två brevbärare. Vi brevbärare hade att göra två turer om dagen, då hade vi halva stan var. Dessemellan skulle vi gå omkring och tömma alla lådor. Varannan natt hade vi att tjänstgöra på kontoret och ta emot ankommande och ordna med avgående post. Under den första tiden var det ingen enda fridag, söndagarna var allra besvärligast. Då var inga affärer öppna, man måste därför gå upp i de privata våningarna med posten. Vi sökte få åtminstone någon söndag
ledig, men jag tror, att jag hade varit vid posten i åtta år, då vi fick en frisöndag i månaden. Förhållandena för övrigt var mycket primitiva i jämförelse med nu. Då posten var i det Wennströmska huset, hade vi bara bordskivor av bräder, som vi ställde på bockar, och på dem fick vi hålla till och sortera posten. Då den var sorterad, ställde vi undan dem igen.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Alir anor nr 2 2002

Källa: Folkminnen från Söderhamn

Sigvard Bodin

Annonser

2 kommentarer

Kommentera
  1. Anna Lehman / Sep 20 2013 10:24

    Spännande! Har alltid gillat historia men än men än mer intressant för mig då denna man är min farfars morfar.

  2. Kerstin N / Okt 23 2013 09:12

    Jätterolig o intressant berättelse! Med största sannolikhet är postiljon Ekendahl min mormors pappa, Anders Gustaf!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: