Skip to content
29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 4

Brev 4

(Söderhamns Tidning 2/1 1892)

Suasuna den 1 Okt. 1891.

Det torde för mången vara mindre hugnesamt att denna gång läsa mitt bref, enär det i stället för att uppmuntra till reslust tvärtom utgör en stark varning härför. Men sanningen bör komma fram och jag bar ju lofvat tala sanning och skulle blygas att annorlunda göra, särskildt som kanske flere människors väl eller ve härpå kunde bero.

Nu till saken:

Som jag vill minnas, har jag förut redo gjort för vilkoren för en kolonist här i staten Pernambuco. Dessa vilkor hafva endast till en del och med mycket bråk blifvit uppfylda. Så t. ex. voro vi lofvada, att, så snart vi utsett våra jordlotter och börjat arbeta på desamma, skulle vi få åtskilliga frön att sätta; äfvenså skulle en trädgårdsmästare komma och lämna oss undervisning huru och hvarest det omnämnda skulle planteras, eftersom vi voro okunniga i detta lands jordbruksförhållanden. Detta löfte har ej blifvit uppfyldt, ty en del af oss ha redan varit på sina lotter i åtta veckor, men ingen sett till den, som skulle undervisa oss, och hvad frön beträffar, hafva vi med mycket bråk blott fått en del af det utlofvade. Åtskilliga af oss ha gjort försök med svenska köksfrön, men utan framgång; en del af dessa tycktes ej vilja mälta, andra däremot sågo rätt lofvande ut, men komna en eller två tum höga från marken, försvunno de mycket fortare än de växt upp. De, som skördade denna brodd, voro myrorna, Brasiliens svåraste fiender, enligt hvad det berättas. Regeringen har måst vidtaga åtgärder för utrotande af dessa skadedjur, och ej mindre än fyra maskiner äro dagligen i verksamhet inom denna koloni för dödande af myror.

De familjer, som har små barn, hade fått löfte, att, så snart de tillträdt sina lotter, få en mjölkko, som efter nio månader skulle bli deras egen. Detta löfte blef ej heller uppfyllt, förrän tre familjer uppsagt sina jordlotter och ämnade flytta, då först fick hvarje familj en ko med kalf (här är nämligen seden, att kalfven får dia kon så länge han för godt finner). Men i stället för att få dessa kor till skänks skulle vi nu i stället betala dem med 100 milreis pr st., hvilka penningar, såväl som allt annat som skall återbetalas, blir inberäknade i samma summa som gård och jord i öfrigt, d. v. s. allt skall vara betalt på 7 år. Med anledning af detta har jag frågat både mig sjelf och andra, hvart dessa goda vilkor tagit vägen, när allt skall åter betalas. Hvad som däremot utan påminnelse kommit oss till del är det dagliga arfvodet, 1 milreis, så länge vi arbeta på vår egen jord, dock ej i tid öfverstigande nio månader; ja, det finnas till och med familjer, som ha ända till 2 milreis pr dag eller allt efter som familjen är stor till, dock ej till skänks såsom det storartade löftet lydde, utan äfven detta skall återbetalas. Det skulle ju kunna tyckas, som vore dessa vilkor ändock rätt goda, fast allt skall återbetalas, och det kan ej heller sägas något emot, men man bör i alla fall ha hvad som en gång lofvadt är.

Tillika blefvo vi försäkrade om god arbetsförtjänst i fall vi möjligen skulle ledsna på jordbruket, mer äfven detta blefvo vi grundligt lurade på, ty här fins intet arbete att få. Infödingarna bjuda ut sig att arbeta för endast maten; sådant anbud har flera af dem gjort oss svenskar.

Inom denna stat finnes ingen industri eller större rörelse, endast landsvägsbygnad och en och annan mindre järnbana, och då det finnes en stor mängd af infödingar, som sakna arbete och har små anspråk (blott de ha mat för dagen äro de belåtna), så är det omöjligt för oss svenskar att kunna konkurrera med dem i ofvannämnda arbeten. Det är nämligen förvånande att se dessa svartbruna människor, som kunna gå så godt som nakna i solhettan hela dagen och utföra rätt tunga arbeten. Solen börjar också kännas duktigt varm, ej att undra på, ty vi ha henne vid ”linien” nu, hvadan det ej blir mycket varmare än hvad det nu är.

Dessutom blefvo vi äfven lofvade, att så snart vi tillträdt våra jordlotter, få provisoriska köpekontrakt, men fastän vi erhållit upprepade löften vecka för vecka ha vi än nu icke fått några sådana, och nu börjar det låta som skulle vi inga kontrakt få förrän jorden är betald. Men då blir frågan, hvarifrån vi skall taga födan, när dessa nio månader gått till ända och intet arbete fins att få, ty af jordlotten har man ingen nämnvärd inkomst att förvänta förr än efter fem år. Hufvudnäringen skulle nämligen komma att blifva kaffe och kakao, som börja gifva skörd först efter femte året sedan de blifvit planterade. Här i staten växa äfven majs, svarta bönor, manjokka, sockerrör, tobaksplantor och söt-potatis, men om någon af dessa växter med fördel kan odlas inom denna koloni, det får tiden ut visa, ty denna jord har minst ett sekels tid varit odlad och gifvit skördar samt påstås, och detta af faktiskt erfarne män, till större delen vara utsugen och mager, så att den behöfver gödningsämnen, innan den kan gifva någon skörd. Min kamrat Per Jönsson och jag reste f. v. ned till staden Resife och lyckades där träffa två svenskar, framstående män, den ene baningeniör von Holten, bördig från Göteborg, den andre naturforskare med namnet Erikson, bördig från Stockholm. De voro båda anstälda af ett sällskap i England och hade sin verksamhet här i staten. Dessa herrar blefvo intresserade af vår berättelse, i hvilken naturligtvis voro inlagda de klagomål vi hade mot vederbörande, och lofvade att dagen efter fara upp till kolonien för att se på våra lotter.

Forts.

 

(Söderhamns Tidning 4/1 1892):

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Innan vi foro från staden, uppsökte vi vice konsuln för Sverige-Norge, som dock hufvudsakligen är engelsk konsul; detta kunde vi också förstå därutaf, att han ej mäktade tala ett ord svenska, hvarför vi måste anskaffa en tolk för att kunna tala med honom.

Vårt ärende var att fråga, huruvida vi beviljades fri resa härifrån till S:t Paulo, som nu börjat föresväfva oss. Det lofvade han, då han hörde att vi ej längre varit här; vi skulle få allt fritt.

Jag har ju i ett föregående bref om nämndt, på hvilken det berodde att vi kommo att stanna här, nämligen Bernhard Lundqvist från Stockholm. Han är kommissionär för svenska emigrationen till staten Pernambuco och det var han, som lofvade oss alla dessa förmåner och goda vilkor, som vi nu göra anspråk på och som blifva för honom svåra att uppfylla; ty som det synes, har han lofvat för mycket eller mer än regeringen kan gifva. Han lofvade oss äfven, att om vi icke skulle komma att trifvas här, skulle vi fritt på regeringens bekostnad få fara hvart vi ville inom landet. Nu, då vi blifvit svikna i en del löften, och då flera af vårt sällskap lida af klimatet, kommo vi med begäran att få flytta härifrån, men fingo till svar af denne herre, att — den fria resan har upphört; således tvärtemot hvad svensk-norske konsuln nyligen upplyst oss om.

Emellertid kommo herrarna von Holten och Eriksson såsom sagdt var dagen efter och redo från lott till lott, tills de sett öfver de flesta af dem. Och genast de fingo se första lotten, sade de, att den var för mager och behöfde gödning, innan den kunde gifva någon skörd samt gaf tillika hr Lundqvist det vitsordet, att han ej alls kände till jordbruksförhållanden, enär han icke egnat sig åt något annat än tidnings skrifveri. Jag gaf dessa herrar fullkomligt rätt i hvad de sade, ty jag har flere gånger märkt, att han inte är den plats vuxen, som han fått sig om händer att sköta.

Då vi såmedelst fått ytterligare bekräftelse på hvad vi förut anat och hört beträffande jorden, fingo vi än större motvilja att stanna kvar. Vi beslöto oss då, sex familjer, att resa härifrån, uppsade våra lotter och begärde fri resa till S:t Paulo. Detta kunde, åtminstone ej med ens, beviljas af styrelsen här. Vi anmodades vänta några dagar, tills man hunnit telegrafera till vederbörande jordbruksminister, bosatt i Rio, och invänta dennes svar. Nu fick hr Lundqvist myror i hufvudet och började göra de största ansträngningar att förmå oss stanna kvar. Det lyckades ock delvis, i det tre familjer lofvade stanna kvar, men vi andra tre voro fasta i vårt beslut. Det var naturligtvis i eget intresse hr L. gjorde dessa ansträngningar. Hans planer torde förut vara kungjorde i en del svenska tidningar. Så t. ex. ämnar han i Febrari månad göra en missionsresa till Sverige för att förmå de svenska emigranterna till Brasilien att stanna här i staten Pernambuco. Därföre vilja vi härvarande svenskar, till den kraft och verkan det hafva kan, varna alla, som komma att höra på eller få del af hans föredrag härutinnan, att icke sätta allt för stor tro till hans fagra ord och löften. Ty det torde redan tillräckligt ha visat sig, att man här i Brasilien har för sed, att lofva mycket, men hålla litet, och dock skall styrelsen här i Suasuna an ses stå såsom ett mönster för det öfriga Brasilien.

På utsatt tid kom telegram från jordbruksministern, hvilket förkunnade, att den fria resan för oss svenskar härstädes icke kunde beviljas. Vi blefvo både ledsna och harmsna öfver ett sådant svar. Det ser besynnerligt ut allt igenom. Då vi voro vid Rio Janeiro eller Blommornas ö, så talade vi med tolken härstädes om den fria resan och fingo då veta, att vi skulle få fritt flytta tre gånger på regeringens bekostnad, blott man inte var mer än tre månader på hvarje ställe. Vice konsuln säger, att han ej kan göra något åt saken. Dock tror jag mig ha funnit orsaken, hvarför den fria resan för oss blef stängd, då jag nämligen tänker efter hvad svar vi fingo af Delegaden härstädes när vi begärde att få flytta. Han sade, att vi icke kunde få fri resa af den orsak, att vi skulle varit till Rio Janeiro och sökt anställning och sedan farit tillbaka hit Här vill det synas som hr Lundqvist spelat sina kort väl. Det är naturligtvis han, som sagt det ofvan nämnda till Delegaden och härvidlag framhållit en lögn och undanhållit sanningen, likasom det naturligtvis också är han, som afsände telegrammet till jordbruksministern och som jag vill påstå äfven varit falskt.

Det kännes smärtsamt, att blifva så här besviken i ett främmande land, där man inte kan tala med någon och därtill vara så godt som medellös. Jag för min del har ännu så stält att jag kunde med min familj frakta mig härifrån, men värre är det för de andra två familjerna. Vi ämne fara härifrån Suasuna ner till Resife, få se huru det sedan gestaltar sig.

Reseskildringen fortsätter i del 5

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: