Skip to content
29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 5

(Bref från C Carlsson.)

 

Vi äro, glädjande nog, alla friska. Min hustru har blifvit fullkomligt återstäld efter resans besvärligheter och vår minsta flicka, som haft klimatfeber, är nu också frisk och frodas duktigt. Dock få vi ej, efter hvad det synes, ha för stora förhoppningar. Men därom längre fram.

Jag omnämnde i mitt förra bref om vår förestående flyttning. Denna är nu gjord. Den 8 Oktober foro vi, 3 familjer och en ungkarl, ned till Resife, under hvilken resa vi hade allt fritt. Hr Lundqvist, som äfven gjorde oss sällskap, arbetade allt hvad han kunde för att förmå oss att stanna i denna stad, och rekommenderade oss till en därstädes boende svensk skeppshandlare vid namn H. Lundgren, som nu höll på med att bygga en krutfabrik, 20 km. från Resife, och där vi bestämdt skulle få arbete. Men som vi litet börjat känna vår man, voro vi inte så kvicka att nappa på den kroken. Emellertid ville hr Lundqvist för ingen del släppa oss härifrån, och orsaken är ju bekant förut. Han tycktes ha största farhågan för mig; han trodde sig nämligen veta att jag var korrespondent till Söderhamns Tidning. Jag sade honom också helt oförtäckt, att så snart vi kommit fram till Rio Janeiro, som nu åter var värt mål, skulle jag uppsöka svenske konsuln och för honom rapportera, huru vi under hela tiden blifvit bemötta och hvad hr Lundqvist går och gäller för, och emot dessa mina hotelser kunde han inga invändningar göra.

Komna till Resife, fick vårt bagage vara kvar vid järnvägsstationen, medan vi gingo och hörde efter när båt skulle afgå söder ut. En sådan skulle ock afgå dagen efter, och vi började redan göra upp våra planer i och för nämnda resa. Under tiden var hr Lundqvist inne å postkontoret och hörde efter bref. Till min ledsnad hade jag icke något sådant, men i stället var där ett till en af våra kamrater från en af vårt ressällskap från Sverige och skrifvet i S:t Paulo. Det bröts genast och dess innehåll var ganska afgörande för oss: han (meddelaren) hade det inte bra, bad få veta, om de löften och vilkor, som utlofvats oss, blifvit uppfylda och om klimatet vore sådant, att man kunde uthärda; om så vore hade han lust att fara hit. Detta var tredje brefvet, som på en vecka kommit oss till handa från bekanta i S:t Paulo. Alla hade klagat samt bedt oss stanna kvar, såvida vi finge hvad som lofvat var.

Stående således mellan valet och kvalet, visste man ej hur man nu skulle bära sig åt. Vi hade nu också träffat på några norska sjömän, komna söder ifrån, och som meddelade, att efter vanligheten denna tid på året gula febern börjat rasa i Rio och trakten däromkring. Så godt som ofrivilligt styrde jag nu mina steg till ofvannäninde skeppshandl. Lundgren, han var ju i alla fall en gammal landsman och skulle väl kunna gifva något råd.

Mycket riktigt, han visade mig tvenne n:r af Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidn., och där fingo vi ytterligare bekräftelse på, att gula febern härjade i Rio Janeiro. Vi måste således afstå från tanken att fara söderut och fatta ett annat beslut, och hvilket, är ju ej svårt att gissa. Vi toge nämligen, det enda som stod oss till buds:
anställning på fl. Lundgrens krutfabrik, utom ungkarlen, hvilken genom hr Lundqvists försorg fick fri resa åt ett annat håll.

Dagen efter foro vi upp till fabriken å den största af de tre järnbanor, som leda ut från Resife. Denna bana är färdigstakad ända till Rio Janeiro.

Den sträcka af 20 km. vi åkte på den samma var slät som ett golf, lågländt och sumpig och på marken, som bestod af grå sand, växte endast kort gräs och dvärgbuskar, men längre utåt så långt ögat kunde nå, en skog af kokospalmer; i sanning en rätt vacker tafla. Skada blott, att det finnas andra ting här, som ändock gör sådana taflor osköna.

Här vid fabriken har marken en och annan förhöjning, och cirka 2,000 in. härifrån flyter en större å, som mynnar ut i hafvet. Denna å, långt ifrån att vara hälsosam, som rinnande vatten plägar vara, utgör i stället en verklig pesthärd, ty marken här utgör en delta, som har känning af tidvattnet. Ej mindre än 4 gånger om dygnet stiger vattnet från hafvet upp, så att en stor del af nejden är under vatten, så vet man inte ordet af, förrän det är försvunnet, och när då solen spänner på med sina varma strålar uppstiga osunda ångor. Till följd häraf är här också mycket sjukligt, och allmännaste sjukdomsämnet är, märkvärdigt nog, frossa. Hade vi vetat om detta, så hade vi ej farit hit, men då vi nu kommit hit lära vi väl få försöka en tid.

Som sagdt, är fabriken ännu under byggnad, här är omkring 150 arbetare, alla infödingar utom vi 3 familjer samt maskinuppsättaren och ingeniören. Snart komma maskindelarne hit, och då för jag vara med att insätta dem, sedan är meningen att jag skall sköta en maskin och min dagspenning blir då 3 milreis.

För tillfället har jag så godt som intet göra, håller endast på och eldar i hr Lundgrens nya gård, och min kamrat Jönsson håller på med litet snickeri. Den tredje familjefadern är smed och heter Edstedt, bördig från Jämtland. Denne gjorde som vi, skildes från en skara nykterhetsbröder i det gamla fosterlandet, och han som jag håller sitt en gång gifna nykterhetslöfte.

Vi ha, trots de många missräkningarne, rätt muntert emellanåt, och det är ju godt att kunna »taga lifvet sådant det är och taga det bästa af det».

(Forts.)

 

(Fort». fr. föreg. n:r.)

Apropos nykterhet, så tyckes man här ej veta hvad det vill säga, här är nämligen i det afseendet mycket värre än det någon sin varit hemma i Sverige: här säljes aquavit snart sagt i hvarje kåk efter vägar och stigar såväl i stad som på landet.

Karlar och kvinnor dricka sig rusiga; lägger man därtill att knappast en på tusen de kan hvarken läsa eller skrifva kan man lätt göra sig en föreställning om detta folks intellektuela och moraliska tillstånd. Dock uppföra de sig ganska lugnt och fredligt, blott man inte stör dem.

En af de största olägenher vi här äro utsatta för, härleder sig från ett litet svart och som det tyckes oskyldigt djur, men som dock trots sin litenhet ej är att för akta. Detta lilla djur är — sandloppan. I skapnaden som de vanliga i Sverige kända hoppande insekterna ha de benägenhet för att intränga i fötterna och, hvad som svårast är, helst i tårna under naglarne. På högst en half timme har den genomträngt skinnet, där den stannar. här bildas en knöl af en ärts storlek, i denna äro små hvita ägg, minst ett femtiotal, och om detta får vara några dagar, svullnar foten; försummas då den nödiga operationen, kan svåra följder visa sig. Många infödingar härstädes ha på detta sätt fått sina fötter förstörda.

1

Därpå yttrar sig Carlssons hustru

bl. a.:

Många saker vore härifrån att omtala, men då man ej är i tillfälle att få nödiga upplysningar, ithy, att man ej kan detta landets språk, får meddelandena betydligt inskränkas.

Hvad som emellertid mest gläder mig är, att vi alla äro friska och krya. Jag trodde dock om mig sjelf, att jag aldrig skulle uthärda den långa resans alla besvärligheter, men, Gud vare lofvad, jag känner mig nu fullkomligt återstäld, och måtte denna oskattbara gåfva fortfarande vara oss beskärd, särskildt hvad beträffar ruin gubbe, annars blefve det nog snart slut med oss öfriga.

För öfrigt har jag för min del ännu ingen orsak att klaga öfver förhållandena här, ehuru nästan allting är ovant mot där hemma i Sverige, men då man är frisk och därtill har litet medel (så länge det räcker) så att man kan tillåta sig någon smula af lifvets bekvämligheter, är det ju ingen fara.

Folket här förefaller mig mycket gladlynta och vänliga samt umgänges samma, och ett sådant förhållande är ju berömvärdt. Å andra sidan finnes bär nog äfven mycken lyx, men öfverhufvud taget tycka de mera om penningar än att ståta med sin kropp.

Men när man ser dessa människor, så äro de både glada och nöjda, och hvad som verkligen förvånar oss är, att de hålla sig så snygga och rena; männen gå i sitt arbete oftast med hvita stärkskjortor, och äfven i deras kojor är det ganska hemtrefligt och ordningsfullt.

Infödingarnes boningshus äro för en främmande nordbo högst egendomliga att åse: många små hus, uppförda af störar och palmblad, ej något annat golf än bara marken. Blott man kan skyla sig för den brännande solen är det nog, ty vintern är härstädes landförvist. Här finnes ingen byggnad, som är skorsten på, utan man får sjelf, om man så önskar göra en spisel i ett hörn af ett mindre rum, och det ryker ibland, så att man får tårfylda ögon. Äfvenså finnas inga fönster utan luckor, som stå öppna från morgon till kväll samt i våra byggnader tegelgolf och intet mellantak, utan endast s. k. vattentak, Ett sådant enkelt bvggnadssätt har ock till följd, att man får en del objudna gäster inne i sina rum, ty genom dessa lättvindiga in— och ut—gångar, kunna åtskilliga större och mindre krypdjur med lätthet praktisera sig. Så t. ex. är ej ovanligt att få se 3 á 4 ödlor, långa som små ormar, springa efter hvar andra på väggarna inne i rummen Detta föreföll oss mycket ruskigt till en början, men man vänjer sig vid allt, och nu sedan vi blifvit vana vid sällskapet fästa vi oss mindre därvid.

Nu några ord om våra födoämnen här. Dessa äro :bruna bönor, soltorkadt kött, ganska godt ; bröd af kokosnötter och manjokka, hvilket vi nu börjat tycka om; hvetebröd och ägg, sötpotatis, ganska goda; majsmjöl och hvetemjöl, hvilket är ganska dyrt här; fläsk samt flera andra matvaror finnas äfven, Kaffe begagnas, helt naturligt, ofta men af socker finns endast brunt, malet; bitsocker måtte ej förekomma i hela Brasilien; äfven som mjölk, smör, rågbröd, sill och strömming vet ej ens brasilianaren hvad det är. Ost visserligen, men är dyr att köpa och därtill ej god. Fastän man nu börjar vänja sig vid dessa nya födoämnen, så är det underlig tom man oftast längtar efter dem som kunde består i det gamla moderlandet, Fast förgäfves.

*    *    *    *    *

I brefvet meddelas slutligen, att Carlssons äldsta barn, en flicka om sju år insjuknat, men att hopp fanns om hennes vederfående.—Enligt ett rykte i Bergvik skulle hon dock nu ha aflidit.

 

Reseskildringen fortsätter i del 6

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: