Skip to content
29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 6

(bref från C Carlsson från Bergvik.)

 

Ilha den 16 Jan. 1892.

Det gladde oss oändligt att få bref från Sverige, hvilket vi hade nöjet få mottaga, märkvärdigt nog, på själfva nyårsafton, och därvid kom helt ofrivilligt den tanken öfver oss: Kan någon säga hvar och huru man tillbringar det stundande årets sista dag? Men som det mången gång ej är så hälsosamt att veta, hvad den kommande tiden bär i sitt sköte, så funno vi oss bäst uti att vara i okunnighet därom.

Det smickrar mig emellertid höra att mina enkla skildringar härifrån gärna läsas där hemma, och att i tryck få ett och annat offentliggjordt är ju också det enda sättet för att allmänheten, särskildt våra gamla vänner och bekanta, skola få någon underrättelse om oss, alldenstund mycken skrifning kräfver både tid och kostnad.

Nedanstående kommer till en del att ut göra svar på några spörsmål, som i senaste brefvet stäldes till mig.

Om hundrade hade sagt mig, när jag ännu var kvar i Sverige, att jag skulle stanna i Pernambuco, emedan där vore ett friskare klimat, så skulle jag, trots de hundrades utsago, ändå på de lifligaste protesterat däremot, och dock är jag nu färdig att dela denna af mig då ansedda förvända åsikten. Jag har nämligen talat med minst ett femtiotal sjömän och af alla fått det svaret, att af alla städer och hamnar i Brasilien har härvarande staden Resife det sundaste klimatet. I de flesta kuststäder söderut härjat nu gula febern och äfven svarta kopporna, men af dessa förfärliga farsoter har man ingen känning har. Dock är här tillräckligt varmt, hälst midt på dagen, då det är ganska tryckande, och vore inte de friska passadvindarne, så uthärdade svårligen en gammal veritabel nordbo här. Temperaturen är dock ej öfverdrifvet hög, ty vi ha ännu ej haft öfver 33 gr. Celsius, men heller ej lägre än 26 gr. C. Här vid Ilha är emellertid, som jag förut nämnt, en sjuklig plats, hvilket vi fått och nog tyvärr få erfara, om vi fortfarande komma att stanna här. Trakten häromkring är nämligen ett sumpigt lågland, och ur dessa kärr uppstiga osunda ångor, som förpesta luften, och dock skall det blifva än värre när regntiden börjar (April månad). Största delen af oss europeer hafva varit sjuka sedan vi kommo bit, icke ens den kraftfulla ynglingen går fri, ja, hela familjer hafva så godt som på en gång blifvit angripna af sjukdomen. Denna börjar vanligen med hufvudvärk, sedan frossbrytningar, hvilket kan pågå flera timmar, allt efter som man är mer eller mindre mottaglig för sjukdomen. Sedan börjar man bli varm och en brännande törst inträder, och huru mycket man då dricker, är man ändå lika törstig. Så inträder feber, hvilken, ehuru vanligen af kort varaktighet, dock är så mycket svårare. En af dem som varit mest utsatt för denna sjukdom är min kamrat P. Jönsson. Han led, som förut är nämnt, af klimatet innan vi kommo hit till Ilha, och hitkommen arbetade han tre veckor, då han insjuknade och strax därpå hela hans familj; alla intogos i sjukhospitalet i Resife. Efter ett par veckor återkom den störste gossen och någon vecka därefter den största flickan. Hon syntes vara frisk, men efter några dagar insjuknade hon igen och måste åter införas till sjukhuset, och två dagar därefter kom det bud att hon var död, till stor sorg för föräldrarne och hennes öfriga syskon. Jönsson och de två mindre gossarne lemnade sjukhuset den 3 dennes, hans hustru och dotter en vecka förut efter att samtliga hafva tillbringat omkring 2 månader därstädes. Märkligt nog var Jönsson ej ängslig, om man undantager sorgen öfver sin dotter som dog, då han kom ut från »hospitalet». Han kom in till mig i förbigående, då jag undfägnade honom med hälsningar och hvarjehanda nyheter hemifrån. Han bad om sin hälsning tillbaka samt — något som på det högsta förundrar äfven mig — bad mig hälsa hem, att han nu lefde så bekymmerslöst i förhållande till hvad han i det fallet gjorde på Bergvik, att han ej ängslats så mycket under hela tiden han varit här, som han gjorde för hvarje timme på Bergvik. Detta torde ha sin förklaring i förhållanden, som hans gamla bekanta där hemma kunna gissa sig till. Emellertid, lika öfverdrifvet som jag fann detta yttrande vara — ty jag känner äfven något Jönssons föregåenden — lika glad blef jag för min del, att han kan taga saken så lugnt som han gör. Nu något om mig själf.

Jag har heller icke kunnat undgå ofvan nämnde sjukdom. Den 4 Dec. fick jag känna de första verkningarna af den samma. Jag försökte till en början streta emot, så att jag arbetade till den 1 8 Dec., men då måste jag stanna hemma. En konstig sjukdom är det: för hvarje f. m. frisk, började jag så fort kl. nådde 1 att frysa. Det räckte blott en half timme, sedan blef det en förfärlig hetta i kroppen; febern höll på omkring en timme. Så fortgick det dag för dag. Den 19 Dec. for jag enligt disponentens å fabriken här önskan in till sjukhospitalet i Resife. Det kändes mycket svårt att skiljas från sin familj under sådana förhållanden och därtill kom att den stora högtiden stundade. Denna firas äfven här fast på ett enklare sätt än i Sverige. Vi ämnade att fira jul så angenämt som möjligt med löfsal o. d., men min sjukdom och andra oförutsedda hinder gjorde detta om intet.

— Som ju kändt är, ha vi revolution här i Brasilien nästan i alla stater. Här i Pernambuco stod hufvuddrabbningen den 19 Dec. eller samma dag, som jag for in på hospitalet. Slaget stod i Resife. Emellan kl. 7—9 f. m. hörde vi ett oafbrutet kanondunder från de stridandes läger. Kl. 9 f. m. kom telegram hit, att 40 man voro dödade och flere hundra sårade. Ett par km. ofvanför Ilha hade infödingarna rifvit upp järnbanan flera hundra meter långt. — Man får inte undra på, att min hustru var ängslig när jag vid ett sådant tillfälle skildes med henne. Jag var dock icke ensam — ty man väntar sällan länge här på olyckskamrater —. En ungkarl af vårt sällskap hit, som äfven arbetade vid samma fabrik som jag, var också sjuk. Dessutom var en annan ungkarl med såsom tolk, hvilken ock skulle hälsa på en sin kamrat vid namn Karlsson, som tre dagar förut blifvit intagen å sjukhuset; alla tre hade spisat hos oss sedan vi kommo hit. — Allt gick emellertid lyckligt och väl intill staden, där det efter förmiddagens drabbning var ganska tyst och stilla. Dock såg man en mängd posterande soldater samt nästan alla butiker stängda.

Sjukhuset i Resife är stort och stiligt och påstås vara det bästa i sitt slag inom landet. Det innehåller ej mindre än 10 stora salar. Här träffade jag Per Jönsson och hans båda gossar samt vår sjuke kamrat Karlsson, invid hvilken jag fick min ligg plats anvisad. I denna sal voro största delen europeer. Ordningen inom detta sjukhus var enligt mitt tycke mönstergill; den största renlighet och snygghet rådde. Uppassningen ombestyrdes af klosterfröknar, hvilka skötte sina platser utmärkt bra. Doktorn var en hygglig och tillmötesgående man, men den medicin han ordinerade hade jag stort klander emot, den var allt för svag Det fans de, som fingo en hel liter på en gång och som satte flaskan för munnen och tömde den i ett tag, andra åto bröd till den samma. Jag måste säga till om annan medicin för min feber och vardt lyckligtvis bättre för hvarje dag. Jag skötte mig för öfrigt själf under de dagar jag var å sjukhuset, samt var tillika med Per Jönsson äfven behjälplig att sköta om vår kamrat Karlsson under hans sista stunder. Han dog redan den 20 på kvällen, af samma sjukdomsorsak som Jönssons flicka (magsjukdom). Hade undersökningen kommit i rätt tid  – den kom nämligen någon dag för sent — troddes att han gått igenom. Jag tillfrisknade emellertid så, att jag den 26 (annandag jul) kunde lemna sjukhuset, ehuru doktorn rådde mig vara kvar en vecka till; men jag längtade hem till min familj. Per Jönsson tyckte nog att dat var ledsamt, att ej kunna följa med hem, men för honom fans ej annat råd än att stanna kvar. Efter att hafva legat hemma en vecka och fått den bästa omvårdnad, började jag åter att arbeta. Sedan dess har jag två gånger haft känning af febern, fast ej så svårt, och det påstås, att sedan man en gång fått den kroppen, kan det dröja länge innan man blir den kvitt. Min hustru däremot, som medan vi voro kvar i Sverige nästan ständigt var klen och efter vår långa resa mycket medtagen, är nu fullkomligt frisk, hvadan klimatet för henne tyckes vara lämpligt. Vår minsta flicka har länge varit klen i sin mage, men den största däremot är frisk och hurtig.

Många af våra anhöriga och vänner hemma i Sverige hafva rådt oss att med fortaste begifva oss härifrån och ge hela Brasilien på båten samt särskildt rekommenderat Nordstaterna, troligen därför, att de ej ansett sig kunna förmå mig att återvända till mitt gamla fosterland, sedan jag en gång vändt det ryggen. Tacksam för sådana vinkar, får jag upplysa, att jag verkligen mer än en gång haft tanken därpå, men att af åtskilliga orsaker denna tanke år litet svår att realisera. Jag har nämligen genom att vara litet för släpphändt samt obetänksam stält mig så, att kassan väl mycket krympt tillsamman. Så t. ex. var jag nog enfaldig att vid hitkomsten utväxla min lilla kassa, som bestod i guld, mot inhemska pappersmynt, och jag som nykommen kände ej till hur kursen stod; den var nämligen vid tillfället mycket låg. I denna sak hade äfven den gemene Berndt Lundqvist sitt spel med, enär det var han som upp manade mig att växla ut mina pengar. Jag fick förlora bra mycket på affären. Kursen gälde då endast 14 milreis pr pund; efter ett par månader gälde den 22 och nu 19 milreis pr pundet ( 90 öre i svenskt mynt). Det påstås, att när det lider om några månader, skall kursen stiga ända till 11 milreis på guldpundet, då man bör passa på och växla ut papperet och få guld.

Senare.

Ilha den 4 Februari.

Ledsamt nog hann jag ej få brefvet färdigt, som jag påbörjade den 16 f. mån. förrän jag insjuknade på nytt, och har allt sedan dess varit sjuk, men är nu för till fället mycket bättre, så att jag kan vistas uppe. Sjukdomen har dels varit den samma som förut, dels ock magsjukdom, med hvilket det denna gång började. Jag höll på öfver en vecka med uppkastningar, tålte icke ens ett glas vatten. Jag var åter ner till Resife och sökte läkare fastän jag var mycket klen, och hade inte min hustru kommit mig till mötes när jag på kvällen kom ridande från stationen, så hade jag säkert blifvit kvar efter vägen. Jag blef noga undersökt af läkaren och erhöll god och verkande medicin.

Jag har nu kommit i ännu starkare funderingar, hur jag skall göra när jag åter blir frisk. Att stanna här vid Ilha synes nästan blifva omöjligt. De fleste här i Pernambuco kvarvarande svenskar tyckas äfven ingen högre önskan ha än komma härifrån, blott de kunde det. Flere af kolonisterna uppe på Suasrena ha, sedan deras försök med jordbruk misslyckats (det har nämligen förtorkat allt hvad de sått och satt på sin jord) varit hit och sökt anställning. Deras fosterfaders Berndt Lundqvist (han kallade nämligen oss sina fosterbarn) har spelat ut sin rol. Han är uppsagd från sin befattning och midt under julhelgen måste han en natt rymma, eljest hade han blifvit mördad.

Jag måste nu sluta, lemnande plats för min gumma att få säga några ord.

*

Sedan hustru Carlson på det hjärtligaste tackat för många »ovärderliga nyheter» m. m. från den gamla hembygden skrifver hon bl. a. sålunda:

Sedan jag först är i tillfälle lemna den glädjande underrättelsen om mig själf, att jag är frisk, så som jag aldrig på senare åren i Sverige varit, och hvilket torde vara något nästan allenastående för hit invandrande främlingar, får jag i största korthet nämna om en och annan sak som möjligen kan intressera eder, kära vänner. Jag må då först nämna huru jag hade det under julhögtiden. Som synes af min mans bref, så hade jag den svåra lotten, att under denne högtid vara ensam med mina barn hemma medan Carl (mannen) låg på lasarettet i Resife. Julaftonen reste jag in till staden för att se till min man samt äfven familjen ,Jönssons, och när jag varit där några timmar måste jag återvända. Och jag säger i sanning, att det var med en mycket betryckt känsla jag lemnade detta sjukhus, fastän Carl syntes vara betydligt på bättringen. Dock tänkte jag och det var ju godt att en sidan tanke fanns till hands —: »Fatta mod som Daniel, mod att ensam stå». Men när jag kom hem kommo mina barn mot mig hoppande och voro så glada, ty disponenten hade varit till oss och bjudit oss till sig på herrgården för att få se julgranen, kl. 7 på kvällen. I hast voro vi färdiga, en familj till och jag med mina barn. Framkomna till herrgården, möter oss fru Lundgren och alla herrarne, välkomnande oss. Så fingo vi stiga in i deras eleganta rum samt deltaga i välfägnaden. Därpå tändes julgranen, en väldig löfbuske, rikligt behängd med godsaker och ljus, förvillande likt en äkta svensk julgran. Därpå kommo julklapparna fram och delades ut åt alla; äfven mina barn fingo sin beskärda del till stor glädje både för dem och mig. Hvad som dock mest gladde mig och kom mig att fatta aktning och tillgifvenhet för detta vårt husbondefolk samt och synn. var ett af disponenten utfäst löfte om hjälp vid möjligen inträffande behof. Han frågade mig nämligen om jag var ängslig öfver min man, som nu låg på sjukhuset och då jag naturligtvis härtill svarade ja, så fick jag det högst oväntade och om medkänsla för sin ringare like vitnande svaret, att det skulle jag ej vara, ty skulle så sorgligt in träffa, att min man skulle falla ifrån, skulle han (disponenten) sörja för, det jag ej komme att lida någon nöd. Hvad tycken I, mina vänner? När förhållandet är såsom nu, att man ej får vara säker knappast någon dag, utan ena bästa stöd kan ryckas ifrån en, huru välsignadt är det då ej, att ha ett sådant löfte i förväg, när annars hoppet vore så godt som ute, och jag tror att disponenten Lundgren är en man, som står bakom sitt ord!

Jag har rätt mycket göra mod matlagning, enär vi haft flere ungkarlar i maten en tid, ej mindre än 7 st., 4 svenskar och 3 tyskar. En del af dessa ha emellertid insjuknat, en dött (Karlsson) och öfriga utom en ha vi sagt upp. Det myckna görat har haft det med sig, att jag fått svettas ut riktigt, och detta tycks bekomma mig väl. Få se huru tid och omständigheter gestalta sig innan jag har det nöjet att härnäst låta höra af mig; det ligger i den Högstes sköte; jag vill blott hoppas det bästa. Våra barn, särskildt den mindre, börja nu tala rätt mycket på landets språk och bli sålunda till hjälp åt oss äldre i detta fall.

Hälsningar!

*   *   *   *

Ryktet om att Carlssons äldsta flicka vore död är sålunda ogrundadt.

 

Reseskildringen fortsätter i del 7

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: