Skip to content
15 november 2011 / alir77

Faxehus

En av de äldsta orterna av historisk betydelse i Hälsingland är den i äldre tider vattenomflutna holme, som kallas Faxeholmen. Den ligger i östra delen av Söderhamn och vid inloppet till Söderala och Norrala ådalar- den gamla Alirbygden. På toppen av denna kulle låg under medeltiden den
sägenomspunna befästning som fick heta Faxehus.

Vid vilken tidpunkt holmen först började befästas är okänt, men troligt är att den redan under vikingatiden varit säte för vikingar och sjörövare. 1398 uppgavs fästet frivilligt till drottning Margareta, som tillsatte över ”Faxeholm slott och län” riksrådet Ture Bengtsson Bjelke, men från 1419 förvaltades det av danska fogdar som underkuvade och hårt skattebelade allmogen.

Sin historiska berömmelse vann Faxehus under Engelbrekts befrielsekrig. Erövringen av borgen leddes av Elof Djekne 1434.(Han står som lagmansdomhavande i Hälsingland 1436 då han söker ”fasta på godset Lingbo”.) Intagandet och nedbränningen av Faxehus föregicks av lokala strider. Sägnen förtäljer att vid byn Gäversta i Segersta, ströddes ut ärter på Ljusnans is, så att danskarna halkade och dödades av de med broddar försedda bönderna. Likaså var en sammandrabbning i Delsbo där fienderna nedgjordes till sista man.

Traditionen om Faxehus stormning fortlevde länge i sång och sägen, bl.a. berättas om en piga inne i borgen, som hade sin fästman i den anfallande hären och att hon öppnade en port för angriparna.

En folkvisa upptecknad i slutet av 1600-talet berättar om tilldragelsen:

Det hände sig om Marjemässdag
Och rätt om middagstid,
De skuto elden på Faxehus
At lågan stod änd i sky;
Faxehus ligger i swartom brandom.

Der bor så mången man i Helsingland
I så storan wånda,
Fyra för åhl och sex för harf
Och otta för plogen stånda.
Faxehus ligger i swartom brandom.

De gingo sig ifrån Delsbo
Och in til Delsbo rå,
De höggo fläsket af knokarna,
Så långt de kunde nå.
Faxehus ligger i swartom brandom.

Tröster man i Regnsiö
Sammalund i Mo,
De togo deras båtar bort
De kund int undan ro;
Faxehus ligger i swartom brandom.

Året då detta hände var 1434.
”Marjemässdag” är den 8 sept.

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 2 1992

Gösta Berglöw

15 november 2011 / alir77

Söderhamns jultomtar

Under senare delen av 1800-talet och långt fram på 1900-talet verkade föreningen Söderhamns Jultomtar i staden. Det var en komplettering av den hjälpverksamhet stadens myndigheter kunde ge till behövande. Föreningen hade alltså som uppgift att stödja ”fattiga” familjer med kläder eller kontanter.

Medlemmarna rekryterades från välsituerade främst inom Söderhamn.
År 1891 fanns c:a 190 medlemmar. Medlemsavgiften var för manliga medlemmar 2: – och för kvinnliga 1: -. Utöver dessa avgifter fick man inkomster från bazarer och fester. 1904 anordnade Söderhamns Idrottsförening en bazar, av vars behållning 25 % tillföll Jultomtarna.

Einar Wikström berättar i sin skrift ”Det gamla Söderhamn” personliga minnen från 1870-talet och framåt. (Boken utkom 1928). Han skriver där: ”Välgörenhet idkades i stor utsträckning. Stadens
jultomtar lågo i mest genom fruarnas arbete. En mängd barn fingo beklädnad vid fester på rådhuset; lutfisk och andra matvaror utdelades ur stora kar i folkskolan på norr.”

En storartad tillställning anordnades 29/11 – 1/12 1907 kallad Andersmässan. Festligheterna ägde rum på Rådhuset, där t ex rådhusrättens sessionssal inrättades till gillestuga. För att skärgårdsbefolkningen skulle få möjlighet att delta gjordes extra ångbåtsturer. Enligt en tidningsnotis avsåg man med Andersmässan att uppliva gamla traditioner från början av 1800-talet.

I rådhusets olika lokaler fanns Tomtarnas grotta, S:t Andreas Gillestuga, Våffelbruk, Konditori, Sibylla, Postkontor, Hökarebod, Vaxkabinett med sköna damer och Våghus. Man sålde hemslöjd, frukt och blommor, läskedrycker och lyckobrev. Trollkarlen Carlgren uppträdde, musik på dragspel, positiv och flöjt exekverades. Herrar Bromés och Ekstrands verser föredrogs och lotter på
en pendyl och tavla såldes för 50 öre lotten. Pendylen vanns av Hugo Kihlberg och tavlan av Waldemar Berg. I sparbössan vid en helgonbild kunde man också ge ett bidrag. En teaterpjäs uppfördes också flera gånger. Vid våghuset kunde man mot betalning väga sig och få en vågsedel utfärdad. Inträdet kostade 50 öre för vuxna och 25 öre för barn. Behållningen av mässan blev 5225: -, vilket då var en ansenlig summa. Man sålde också jultomtemärken. En redovisning finns från 1922.

Under en följd av år arrangerades julkonserter i Ulrika Eleonora kyrka och där behållningen tillföll jultomtarnas verksamhet.

Medlemsmatriklar finns bevarade för tiden 1891 – 1954 och revisionsberättelse från 1881 och fram till 1910 vid Folkrörelsearkivet i Gävle.

I takt med prisökningar fick man alltmer mindre att dela ut och man började tycka det var genant att komma med de små belopp det blev fråga om. Verksamheten avvecklades därför och resterande medel överlämnades till diakonissan i Söderhamns församling, som i sin gärning kom i kontakt med behövande människor.

 

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 4 2001

Sigvad Bodin

15 november 2011 / alir77

En gammal brevbärares minnen

J. F. Forsberg, f 1858 berättar om hur han kom till Söderhamn och hur han kom att bli brevbärare.

Jag är född i Hedemora, och där stannade jag tills jag var 19 år.
Då lämnade jag staden och reste till Söderhamn. Att jag kom på att resa till Söderhamn gick till så här.

På ett kafé läste jag en tidning om den stora branden i Söderhamn, och då tänkte jag, att det säkert skulle gå att få arbete där, och eftersom jag
gärna ville se mig om lite och se andra platser, så mognade beslutet att fara dit.

På våren 1877 gav jag mig iväg. Jag åkte tåg till Holmsveden, dit statens järnväg då var färdig. Där steg jag av och frågade en person hur man
lämpligast tog sig till Söderhamn. Han pekade utåt ett fält, där mängder med varor låg utbredda och sa: ”Alla de där varorna, som du ser där, de ska till Söderhamn, gå dit och hör efter om du får åka med”.

Någon annan möjlighet att komma till Söderhamn trodde han inte att det fanns. Jag gick dit och fick följa med en lasskörare. Jag fick inte åka
själv utan måste gå efter lasset, men jag fick i alla fall skjuts åt min väska.

På detta sätt for vi till Bergvik. Därifrån gick en smalspårig järnväg till stan, och med den fortsatte jag resan och kom så äntligen fram
till Söderhamn.

Där såg det inte vidare inbjudande ut, och jag tänkte att här kommer jag nog att stanna någon längre tid. Hela stan utigenom låg nedbränd.
Här och där hade man börjat uppföra nya hus, och vid torget höll de på med att lägga nya gator.

Jag måste dock ha husrum över natten, och frågade därför en person, var man skulle kunna få husrum. Han svarade att det är nog omöjligt, här är halva stan husvill, men han pekade mot ett hus vid Västra berget och sa ”fråga där”. Jag gick dit. Det var bara ett provisoriskt skjul som hade uppförts i sluttningen. En kvinna höll på med sysslor där inne och jag frågade henne om jag kunde få nattlogi där. Jo, det kunde nog gå för sig. Priset var 50 öre, men efter vad jag kunde förstå, skulle det bli frågan om att ligga på golvet. Att det var många som skulle bo där under natten, kunde jag också förstå av alla de klädesplagg och grejor, som låg på golvet. Jag frågade henne om jag kunde få en kudde och något att ligga på eller breda över mig. Då blev hon arg och fräste till: ”Vad är du för en som kommer med såna fordringar? Passar det inte för dig som vi andra få ligga så kan du skaffa dig logi, var du vill”. Jag bad om ursäkt och sa att jag var främling som nyss hade kommit till stan och inte kände till hur förhållandena var på platsen. Då blev hon live vänligare och sa, att jag skulle komma tidigt på kvällen, om jag ville välja en skaplig liggplats, för det blir många som ligger här under natten. Så småningom gick jag in för att sova, resväskan hade jag som kudde men annars låg jag på bara golvet.

På morronen när jag vaknade, far det mycket folk som låg om varandra överallt på golvet, och det var oerhört tjock luft därinne. Jag tog därför genast min väska och gav mig iväg ut. Vid det laget ansåg jag mig ha fått mer än nog av Söderhamn och ämnade ge mig iväg fortast möjligt. Jag tänkte fortsätta till Sundsvall för att söka arbete där, men det blev inte som jag tänkte – jag stannade ändå i Söderhamn. När jag gick och såg på eländet, kom
jag att stanna och titta på ruinen efter rådhuset. Där höll en del arbetare på att röja upp i allt bråtet. En man i grå kläder undrade om jag sökte arbete, jag svarade att så var fallet. Han frågade om jag kunde spränga sten. Jag sa som sanningen var att det hade jag aldrig sysslat med. Han frågade då om jag kunde sköta hästar. Det hade jag rätt så god vana vid, då han hörde det, bad han mej följa med till ett stort hus, som låg mitt emot borgmästargården, och där fick jag anställning hos rådman Rothman.

Jag fick bra betalt, fick bo i en kammare i ett av uthusen. Frukost och kväll fick jag äta i köket. Mitt arbete bestod bara i att sköta och motionera hästen och hålla rent i stallet.

Där stannade jag inte länge utan fick snart arbete hos grossör Bellander, där jag stannade i tre år. Hos honom fick jag hålla till på lagret och kontrollera vikterna, sköta uppvägningen av varor och sådant där. Till min hjälp hade jag några schåare, som skulle sköta om själva vägningen och som jag därför fick se efter.

Från Bellander kom jag till en annan handlande, Erik Wennström, på Västra Storgatan, och där stannade jag i fyra år. Där hade jag inte något med varorna att göra. Min huvudsakliga sysselsättning var att sköta om hästen, skjutsa Wennström och göra en del andra körslor, men mycket arbete var det inte.
Betalningen var bra, och jag trivdes utmärkt, men någon framtidsplats var det inte för en 25-åring. Jag hade därför redan tänkt på att skaffa mig ett annat arbete, när det blev tal om att jag skulle gå in vid posten. Postkontoret låg då i samma gård, i Wennströms hus vid mitt för rådhuset på andra sidan ån. Ingången till postkontoret va inifrån gården. Postmästare var då Herman Slettengren, och han började tala vid mig, att jag skulle börja vid posten. Han tyckte, jag skulle se det som en framtidplats, då jag var så gammal, att jag borde göra det, och kronans kaka var liten men säker, sa han. Länge gick jag i valet o kvalet, Wennström ville inte att jag skulle sluta hos honom. Men så fick jag åtta dagar att bestämma mig på, och då blev det så att jag lämnade in ansökan och blev antagen, så jag började vid posten år 1885.

Då jag kom hit till stan, var posten inhyst i den Altbergska gården i den del av stan, som inte hade brunnit. Där hade posten ett par tre rum. På väggen till V Storgatan var det en lucka, som man måste bulta på, när man skulle avsända post. Det var en gammal militär, som var postmästare, och han röt, som fort någon bultade på luckan. Från den Albergska gården flyttade sedan posten rätt snart till den Wennströmska gården, där den var, när jag började vid posten. Posten fördes av postiljon, på sommaren med kärra och på vintern med släde, ända till banan blev färdig från Kilafors. Postiljonen hade ett horn, som han blåste i, när han kom, och då fick man lov att ge sig ut och ta emot honom. Det kom mycket post här förbi på den tiden, ty det var omsorteringar och omlastningar på det här kontoret. Postiljonerna var tre på den här linjen. Vintertid kunde det vara ganska besvärligt för dem att ta sig fram, posten blev därför ibland mycket försenad. År 1881 var det en sådan förfärlig snövinter, att det ett tag varken kom post från söder eller norr. Postiljonen kunde inte ta sig fram. En postiljon, som hette Olsson, hade sålunda legat insnöad i tre hela dagar ute vid Vågbro. Han hade letat sig fram i snön till en gärdsgård, som han slog sönder, så att han kunde göra upp eld och värma sig. Matsäck hade han med sig, och maten fick han tina upp vid elden så länge den räckte, och där fick han hålla till, tills vädret blev sådant, att han kunde fortsätta. På den tiden var det ännu Wennström, som var postmästare. Ibland var det också rent farligt att vara postiljon, ty postrån förekom rätt
så ofta i landet. En gång på 1880-talet blev en postiljon, som hette Gertzvall skjuten i Norrala här norr om staden. De hade spänt tömmar över vägen för att hejda hästen, och så låg de på sidan om vägen och sköt när posten kom. Men det gick inte efter beräkning för dem. Postiljonen hade en pojke med sig som körde, meningen var väl att skottet skulle träffa dem bägge eller att hästen skulle hejdas av de utspända tömmarna. Skottet träffade bara postiljonen, hästen blev skrämd av skottet och pojken blev rädd och piskade på allt han orkade, så tömmarna över vägen brast. Pojken kom vettskrämd in till postkontoret – som då låg på Köpmangatan – med postiljonen död i giggen, som var alldeles nesölad med blod. Det var heller inte Gertzvalls tur att föra posten den gången, det var en från kontoret här, som hette Ekendahl, som skulle ha kört, men de hade bytt den dagen.

Från det Wennströmska huset flyttades postkontoret till en lokal på Köpmangatan, därifrån kom det senare till telegrafhuset och därefter till
Helsingebankens hus mitt emot rådhuset. På den tiden när jag kom hit, skulle brevbäraren ha fyra öre per brev, som han bar ut. En gammal  gubbe, som var mycket begiven på sprit, gick ut med breven. Fick han inte de fyra örena, så lämnade han inte breven utan gick tillbaka med dem. Under den första tiden var tjänstemännen vid komtoret följande; postmästare, en vaktmästare, två expeditörer och två brevbärare. Vi brevbärare hade att göra två turer om dagen, då hade vi halva stan var. Dessemellan skulle vi gå omkring och tömma alla lådor. Varannan natt hade vi att tjänstgöra på kontoret och ta emot ankommande och ordna med avgående post. Under den första tiden var det ingen enda fridag, söndagarna var allra besvärligast. Då var inga affärer öppna, man måste därför gå upp i de privata våningarna med posten. Vi sökte få åtminstone någon söndag
ledig, men jag tror, att jag hade varit vid posten i åtta år, då vi fick en frisöndag i månaden. Förhållandena för övrigt var mycket primitiva i jämförelse med nu. Då posten var i det Wennströmska huset, hade vi bara bordskivor av bräder, som vi ställde på bockar, och på dem fick vi hålla till och sortera posten. Då den var sorterad, ställde vi undan dem igen.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Alir anor nr 2 2002

Källa: Folkminnen från Söderhamn

Sigvard Bodin

15 november 2011 / alir77

Söderhamns stadsvapen

En stads vapensköld – stadsvapnet – är en heraldisk symbol för stadens näringar, eller på annat sätt symboliserar dess historiska bakgrund.

Enligt stadspriviligeriebrevet vid Söderhamns grundande den 7 september 1620 och undertecknat av Gustaf den andre Adolf, fick staden sitt stadsvapen fastställt. ”Dernest effter dhe och framdeles, såsom uthi andre städer brukeligt är, deras fellte domar, contracter, fullmachter, pass och andre Certificather (när så behöfwes) måste medh stadzens insigle bekräfta; derföre gifwe wij dem till stadzmerke uthi deras Stadz signete till att föra och bruka en Pinas och deruthi twå musketer korswijs effter som härtill Söderhampn skall nämbd och kallad blifwa.”

Vapnet visar en sköld i silverfärg med en pinass och på denna två stående korsade gevär, både båten och gevären i rött. (Pinass, ett mindre skonerttacklat, segeldrivet örlogsfartyg. Kan även vara en mindre slup till örlogsfartyg, Nordiska Familjebok 1932.)

Söderhamn anlades vid den gamla fiske- och köpmanhamnen Sunderhampn, där kanske i århundraden båtbyggeri skett och vad var då naturligare än att en båt skulle ingå i vapnet. Staden grundades på befallning av konungen och för att sammanföra landskapets vapensmeder och anlägga ett faktori för tillverkning av handeldvapen och naturligtvis passade det att även gevär, som symbol för stadens huvudsakliga näring, även skulle ingå.

På senare tid har silhuetten av Oskarsborg allt mer låtit sig synas när Söderhamn visats upp i vidare sammanhang, men det är främst turismen som använder denna bild av staden, men det är ändock det gamla stadsvapnet, med båten och de korslagda gevären, som symboliserar det gamla Söderhamn.

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 4 1990

Gösta Berglöw

15 november 2011 / alir77

Söderhamns Gevärsfaktoris borrhus

Borrhuset i Söderhamn är en av de två byggnader, som återstår av gevärsfaktoriet. Faktoriet kom till stånd i samband med stadens grundläggning 1620, men detta borrhus uppfördes 1747-48 efter ritning av Christopher Polhem.

Tio år senare besökte Abraham Hülphers Söderhamn på sin resa genom Norrland.Onsdagen den 5 juli antecknar han sina iakttagelser i sin dagbok om sitt besök vid faktoriet. I borrhuset fanns då vällhamrar, där gevärspiporna tillverkades, borrbänkar, där piporna borrades, ett tågverk, där piporna slipades inuti, beredverket, där piporna filades utanpå samt slipstenar för polering.
Dessa olika inrättningar drevs av ett stort vattenhjul med överfall, som fick vatten genom en 240 alnar lång ränna från ån. På huset fanns inskriften ” In Pace, de Bello cogitare prudentis est 1748 ” (ungefär I fredlig tid man rusta sig för kriget ).

Anton Swab har också i en dagbok från 1796 skildrat anläggningen och beskriver mycket ingående tillverkningsprocessen. Den intresserade kan läsa vidare om detta i hans ” Journal under en resa genom Gästrikland, Hälsingland…” utgiven 1940. Avsnittet om gevärsfaktoriet är också återgivet i skriften ” Söderhamns Gevärsfaktori 1620-1812 ” utgiven 1988.

Huset byggdes av tegelsten med sju kvarters tjock mur, 22 alnar långt och 21 alnar brett. Väggarna var försedd med 17 fönster och taket var täckt med järnplåt.

Sedan verksamheten upphörde 1813 har byggnaden haft skiftande användning. Den förvärvades av Ål-och Telje sjösänkningsbolag, som hyrde ut till handels- och reparationsverkstad.

I Helsinglands Fornminnessällskaps årsskrift 1901 återfinns ett foto av borrhuset. En utstående skylt bär inskriften ” Bodlund Garn Väfnader Tricotvaror ”.
På ena väggen står med stora bokstäver ” Garnhandel ” och på en annan vägg ” Färgeri Garnbod Ullspinneri ”. På ett foto från 1913 står på väggen ” Garn Väfnader ”.

Numer finns årtalet 1748 i smide på väggen mot Oxtorgsgatan tillsammans med hälsingebocken över ingångsporten.
Utanpå andra väggar finner man initialerna L E och J C, vilket väl betyder Lars Euren, faktor när borrhuset uppfördes, och Johan Charling, som efterträdde honom 1778.

Numera inryms Föreningen Söderhamns Museums samlingar i det forna borrhuset. Byggnaden står för närvarande under reparation för att bli mer lämpad för museiändamål. Den är byggnadsminnesförklarad sedan 1967.

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 1 1998
________________________________________
Sigvard Bodin

22 maj 2011 / alir77

Kvarnar i Norrala

Innan man behärskade konsten att använda vattenkraften till att driva kvarnar med, var man hänvisad till manuella handkvarnar. De bestod av cirkelrunda stenskivor, som man bringade att rotera mot varann genom att man med en käpp drev den övre skivan (löparen) runt. Handkvarnarna var en utvecklad typ av stenålderns flata häll, där man krossade säden med en sten.

Den äldsta vattendrivna kvarnen i Sverige var skvaltan eller skvaltkvarnen. På en 1600-tals-karta över Norrala har några sådana markerats. I Kungsgården stod en öster om kustlandsvägen på norra sidan ån, i bäcken mellan Alebo- och Losesjöarna fanns en och likaså vid Svartvik nordväst om byn efter den lilla ån från Hockeltjärn. I närheten finns namnen Storkvarnmyra och Kvarnänge kvar. Vid Lötån sydväst om Sund fanns också en skvalta.

1704 nämns, att kyrkan har en skvaltkvarn vid Kungsgården. Det är kanske den som fanns med på 1600-talskartan. En uppgift från 1752 säger, att kyrkan är hälftendelägare i en kvarn tillsammans med Stor-Närby, vilken skulle ha legat ”nedanför Kungsgårdsgrinden”.

1790 skickade landshövdingen ut en frågelista till socknarna i Hälsingland med bl a en fråga om kvarnar. I Norrala fanns då 34 skvaltkvarnar.

Vad kännetecknade då en skvalta ? För att driva den behövdes inte något större vattenflöde. Man brukar säga, att den kunde drivas med så litet vatten, som rann genom ett stövelskaft ! Därför var skvaltorna placerade inte bara efter ån utan också i mindre vattendrag.

Kvarnstenarna drevs genom ett horisontellt liggande litet vattenhjul, en s k fotviska, med skovlar, som bringade hjulet att rotera och som då drev själva kvarnstenarna. I Norrala finns ingen skvalta bevarad, men i Trönö kan man fortfarande se en.

 Skvaltan hade begränsad användning åtminstone i små vattendrag. På vintern och vid långa torkperioder stod den stilla. Många skvaltor var knutna till en ensam ägare, men det förekom att flera gårdar gick samman om en skvaltkvarn. Delar av befintliga skvaltor kunde säljas som i nedanstående handling från 1819 i hembygdsföreningens ägo:

 Till Landbonden Pehr Jonsson i Å, Norrala socken, uplåter härmedelst och försäljer undertecknad hälften uti min ägande husbehofsqwaltemjölqwarn belägen på norra sidan af den så kallade Kungsgårds Strömmen sådan den nu för närwarande något bofälliger befinnes med ett par större stenar jemte grundrättighet att för sig och efterkommande ewärdligen be-gagnas emot en öfwerenskommen och nu genast ärlagd Kjöpesumma Tio Riksdaler /10/ Ban-co likwäl med förbehåll att bemälte Pehr Jonsson för första Byggnads Reparation å qwarnen så wäl som dammbyggnaden för min del äfwen answarar till hälften emot Postbönderna Lars Pehrsson och Lars Olofsson i Fors så som rätta grundägare och med mig i samma qwarn-byggnad förenade. För första Byggnaden må merbemälte Pehr Jonsson tillåtas af min skog taga nödigt Timmer för qwarn- och dammbyggnaden – hwilket härigenom försäkras och qwitteras af Norrala den 1sta Aug 1819.                                       M Hofwerberg

 Wittna
Lars Jonsson i Wad
Lars Pehrsson i Fors.

 

Så småningom byggdes större kvarnar, som drevs med stora vattenhjul. De första tillkom vid bruken, men sedan uppfördes sådana kvarnar på andra lämpliga ställen i socknarna. De var beroende av kraftigare vattenföring och mestadels byggdes dammar, som kunde magasinera vattnet. En del av dessa kvarnar var tullmjölkvarnar, vilket innebar att mjölnaren för sitt be-svär tog en viss mängd av mjölet eller säden som ersättning.

Redan 1590 och även 1723 omnämns Borrhuskvarn, som väl var belägen intill Borrhusdammen, där det från 1540-talet tillverkades vapen för kronan i Norrala Faktori – föregångare till Söderhamns gevärsfaktori.

Den 8 juli 1823 skriver gästgivaren Hans Norell testamente till förmån för sin hustru med bl a följande innehåll: —vara ensam och allena ägare av min tillhöriga Tullqvarn belägen nedanför den så kallade Kungsgårds Strömmen på egen grund. Han avlider strax därefter och i bouppteckningen 22/3 1824 tas tullkvarnen och den därtill hörande gården till ett värde av 600 Riksdaler.

Samma kvarn tas upp i Jacob Forssells änkas Andrietta Catarina bouppteckning 30/8 1884 (hon var dotter till Hans Norell) då till 1/6 av kvarnen för 500 kronor och 1887 efter dottern Olivia. Hennes andel var ¼ lott utgörande 1/24 i kvarnen värderad till 125 kronor.

Tidigare begärde Lars Markusson i Kungsgården den 4 juli 1841 att få inrätta en kvarn för havremäld men vägrades av delägarna i vattenfallet, då han ägde endast 1/7 av fallet. 

Några år senare (1846) fick Sven Persson i Fors, Olof Persson i Närby, Erik Johansson i Hamre och Per Jonsson i Ringa tillstånd att uppföra en tullmjölkvarn på norra sidan av ån på byn Fors mark, där det redan fanns ett kvarnhus med måtten 18 x 12 alnar med två vattenhjul för underfall. Utslaget från Konungens Befallningshavande i Gävleborgs län den 16 oktober 1846 lyder: 

Utslag uppå ….. gjorda ansökning att de, sedan de, vilka från uråldriga tider uti Kungs-gårdsån vid den så kallade Borrhusdammen ägt särskildte Husbehofs Mjölkvarnar, nu mera förenat sig om och uppfört en enda gemensam sådan byggnad med ett par stenar, dem måtte tillåtas att med inläggande af ännu ett par stenar så, utom egen husbehofsmäld, emot åsättande av ränta jämväl betjäna öfrige Innevånare med förmalning af spannmål varom till följd af Resolution den 19 augusti 1845, Häradsrätten den 17 därpå följande September verkställt laga undersökning och enligt nyligen insändt betänkande ansökningen tillstyrkt.

                      Gifvet å Gefle Landskontor den 16de oktober 1846.

 

Konungens Befallningshafvande har af undersökningsprotokollet bland annat huvudsakligen inhämtat att den af sökanderne jämte flera däri uppgivna delägare begärdte qvarnanläggningen som blifvit bestridt af Ägaren till Kungsgårdens närbelägne Tullmjölkvarn Gästgifvaren Olof Norell skulle anläggas på norra sidan om Kungsgårdsån å Forss Bys område varest redan fanns ett qvarnhus, 18 alnar långt och 12 alnar bredt med 2ne vattenhjul för underfall med en 26 alnar lång ränna från dammen jämte sågverk samt med bibehållande af samma utskaf, som af ålder varit och utan förändring af dammen eller vattnets fria lopp; att såsom Mäldelag uppgifvit hela Norrala Socken eller 27 byar med tillhopa 144 bönder och 138 husmän, varvid Norell anmärkt, att Kungsgårdsqvarnen äfven vore anlagd på mäld ifrån hela Socknen och således skulle komma att gå i mistning af ansenligt med mäld, vadan jämväl af detta skäl qvarnanläggningen såsom obehöflig bestriddes  däremot sökanderne anförde, att Kungsgårdsqvarnen den ende inom socknen endast hade 3 par stenar och vore af svag gång, så att all malning icke medhanns utan aflägsnare qvarnar måste besökas, vilket icke öfverensstämde med allmänhetens billiga beqvämlighet och företeddes därjämte ett af flere socknebor undertecknat betyg, att de önskade bifall till den nya qvarnen; att en qvarn vid Borrhusdammen kunde gå hela året om, dock under 7 månader med blott ett par stenar, däraf hvarder kunde på dygnet afverka minst Tre tunnor af bättre och sämre Säd, hvaraf på-räknades från varje Bondehushåll eller hemmansrök 15 tunnor, 1/3 Råg och Korn och 2/3 Blandsäd och Hafra, men från de mindre hushållen endast Sex tunnor; att sedan Gästgifvaren Norell genom ett i protokollet infört yttrande ytterligare protesterat och yrkat att den tillernade qvarnbyggnaden icke må så inrättas eller gagnas, att dess nedanliggande verk deraf lider men och att derest icke vattenuppdämning för verkställande af sågning behöfves det förbi och genom nya qvarnen löpande vatten måtte lemnas fri afgång utur qvarnsumpen till lika höjd med qvarnrännans botten utan att höjas i likhet med utskafvet. 

Sökanderne förmälde meningen vara att så inrätta qvarnen att derå äfven kunde finmalas eller sigtas och hvartill beräknades en half eller åtminstone en qvart tunna från hvarje Bondehushåll, hvilket jemväl bestreds samt att sedan Kronoombudet yrkat, att som genom den nya qvarnanläggningen, hvilken svårligen kunde bestridas, malningen å Kungsgårdsqvarnen komme att minskas den nya qvarnen måtte så högt uppskattas, att räntan deraf må ersätta hvad Kronan genom nedsättning i Kungsgårdsqvarnens ränta förlorar, Härads Syne Rätten meddelat det yttrande att såvida qvarnhusbyggnaden grundas på den rätt, ej blott de äldre Husbehofsqvarnarne utan ock sågen från början haft, så att qvarnen komme att drifvas med samma vatten, som driver sågen och med begagnande af samma ränna samt då utskafvet sådant det för de gamla verken varit, oförändrat bibehålles, de af ägarne till dels Kungsgårdsqvarnen dels ett ofvanföre beläget Linberedningsverk gjorde anmärkningar till hinder för anläggningen icke kunnat verka, de bestridande öppet lemnat, att derest vilja kunde, att Sökanderne de förre till förfång annorlunda begagna vattnet än af ålder varit och de be-stridande förmena Sökanderne äga rätt till derom emot dem i laglig ordning talan utföra; hvarjemte Syne Rätten i sjelfva saken beslutat, att emedan uppgifvet och känt är att å Kungsgårdsqvarnen med sine 3 par stenar i anseende till dess svagare gång icke kunde afverka all den malning, hvarå den är grundlagd, så att aflägsnare qvarnar måste besökas, så och då deraf sig visade behofvet af ytterligare Tullqvarn, fann Syne Rätten skäligt tillstyrka bifall åt ansökningen, så att Sökanderne må beviljas att å det synade för ett slikt verks anläggande tjenligt befundne Ställe inrätta Tullmjölqvarn med Två par stenar att begagnas det ena jemvel för sigt samt emot åtnjutande Tull: för Sigtning En fjerding, för sammanmalning af Råg och Korn En kappe, för sådan malning af Blandsäd och Hafra Två kappar samt för Gröpning En kappe, allt af tunnan, vilket till Konungens Befallningshafvande vidare bedömande öfver-lemnades. 

Hvad sålunda förekommit har Konungens Befallningshafvande i öfvervägande tagit och ehuru medgifvas måste, att samma mäldelag eller personal som vid den tillämnade nya qvarnen påräknas enligt den nya belägenheten till större delen blifver densamma som vid Kungsgårdens Qvarn och att följakteligen en minskning i dennes påräknade afkastning skulle uppstå, derest den verkeligen hunne förmala hela det belopp hvarpå den är beräknad, dock som upplyst och obestridigt är att ett sådant belopp icke hinner derå afverkas utan att mäldertrång ofta inträffar, då likväl allmänhetens i detta afseende styrkte vigtiga behof och beqvämlighet billigtvis och hufvudsakligast bör afses samt då genom laga undersökning utröndt är, att erforderlig vattentillgång finnes och att med iakttagande af utaf Gästgifvaren Norell gjorde af Sökanderne medgifne och af Härads Syne Rätten stadgade villkor och för-behåll i afseende å qvarnverkets inrättande, uppdämning icke förorsakas, pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt att med afseende å ortens behof Härads Syne Rättens betänkande i allt bifalla; dock med föreskrift dels att så snart qvarnen blifver färdig anmälan derom genast bör härstädes göras för anställande af skattläggning derå, dels att werket så inrättas, att andre vattenverk deraf icke hindras, dels ock att af detta utslag styrkte afskrifter tillställas dem som ansökningen bestridt emot bevis, som enligt Kongl Kammar Collegii cirkulärbref den 22 november 1809 skall vid framdeles skeende skattläggning företes och i instrumentet deröfver intagas; hvilket allt vederbörande till efterrättelse länder.

                                            År och dag som ofvan

                                            L M Lagerheim

                                                                                       ? Strandberg

Skattläggningen ägde rum den 12 juli 1847, vilken överklagades av Sven Persson och Erik Johansson. Man hade beräknat det årliga förmalningsbeloppet efter avdrag för sön- och helgdagar och kvarnägarens husbehovsmäld till 554 tunnor samt tullinkomsten till 16 tunnor 10 kappar strid säd och föreslagit räntan till en åttondel eller 2 tunnor 2 kappar, 1/3 råg och 2/3 korn. Man hade beräknat, att kvarnen kunde vara i gång det ena stenparet 300 dygn och det andra 125 dygn. Efter 3 tunnor per dygn beräknas  per år 1975 tunnor, varifrån skulle avdras husbehovsmälden för 137 personer 685 tunnor. Då återstod till beskattning 590 tunnor.

Hillmans kvarn uppfördes 1802. Den drevs av vattenhjul men förstördes genom brand 1912 och ersattes samma år av Per Hillman med den nuvarande, som drivs med vattenturbiner.

Sonen Gunnar Hillman malde åt norralaborna (och även andra) fram till 1990-talet. Kvarnen förvärvades 1997 av Norrala Hembygdsförening och upprustades samma år.

Av Sigvard Bodin

22 maj 2011 / alir77

Sven Nordin – målare, skräddare, pianist

Många, som var med på stumfilmens tid minns, att en pianist bidrog till filmens behållning genom att i musik försöka åskådliggöra och förstärka händelserna i filmen. En av dessa var Sven Nordin från Daglysa, som alltid satt på pianopallen, när det drog ihop sig till filmförevisning i Norrala och Trönö.

Det var inte bara vid dessa tillfällen, som han trakterade pianot. Vid föreningssammankomster och vid födelsedagskalas och bröllop var han tillsammans med en annan trönöbo, Natan Eriksson, Fly, ofta engagerad. Han var allmänt känd som en skicklig musiker. Han sysslade också med stämning av pianon och orglar. Han renoverade t ex IOGT Wikingaborgs orgel på 1920-talet och stämde den 1930 enligt bevarade räkningar. Han finns representerad i verket Svenska låtar Hälsingland Gästrikland (1973). Han hade lärt låten av Natan Eriksson.

I kyrkboken står han omväxlande som pianist, målare och skräddare. Tidigt började han ägna sig åt måleri och annan konstnärlig verksamhet. Många är de gårdar i Norrala och Trönö, som blev föremål för hans konstnärsskap t ex en bondgård i Vad från 1934. Han målade även av Trönö gamla och nya kyrka, Norrala kyrka och prästgård i slutet av 1930-talet. I hans fädernehem finns flera tavlor bevarade, bl a vackra porträtt av föräldrarna. När systern Marta gifte sig med Olof Törnros 1914 målade han en ”brudeönskan”. Där finns också prov på hans förmåga att utsmycka mur och tak med blomsterarrangemang. En träfigur med fackla är daterad 1898 och en egenhändigt tillverkad ännu spelbar orgel finns också hemma på gården i Daglysa. Där finns också ett skrin med vackra utskärningar, som visar att han även kunde på ett mästerligt sätt hantera slöjdkniven. Ett par blomsterstilleben finns i gårdar i Norrala.

Sven Nordin var född 1874 i Daglysa, där han länge var bosatt. Som 50-åring gifte han sig 1924 med småskollärarinnan Hildur Olsson i Norrala och flyttade till Kungsgården, där hon bodde i skolhuset med Vasamonumentet som granne. Hon var sedan 1909 anställd vid den s k flyttande skolan Kungsgården/Marbäck men genom omorganisation uppkom fasta småskolan i Kungsgården från höstterminen 1916, där Hildur Olsson fick kvarstanna.

Sven Nordin blev änkling 1933 men levde kvar i sin gård i Kungsgården till sin bortgång 1943. Han har på senare tid uppmärksammats av Nordiska Museet, som planerar att han får ingå i en kommande skrift om s k gåramålare.

Sigvard Bodin

22 maj 2011 / alir77

Kaféer i Norrala

Föregångare 
Föregångarna till kaféerna var de s k kaffehusen, dit mest herrar sökte sig. Där diskuterades politik och andra viktiga frågor. Det första kaffehuset i Europa öppnades i mitten av 1600-talet, men i Sverige dröjde det till in på 1700-talet, innan man kunde besöka ett kaffehus. De första uppstod i hamnstäderna, där sjömän utgjorde en stor del av kundkretsen. De upphörde i mitten av 1700-talet, då det infördes kaffeförbud i Sverige. På 1800-talet uppstod de igen i form av konditorier, som koncentrerade sig på söta bakverk.

På landsbygden dröjde det förstås längre tid, innan kaffe serverades i särskilda lokaler. Man kan kanske säga, att gästgiverierna fungerade som ett slags kaféer både för ortsbefolkning och resande. Från Krogen mellan Norrala och Enånger finns antecknat, att man kunde fälla ner en klaff på huset och därifrån sälja kaffe.

Kaféer i Norrala.
Kaféer i vår mening startades nog inte förrän in på 1900-talet i våra trakter – några i Norrala.  Om vi börjar norrifrån så startade Edvin Nilsson ett kafé i Alebo. Han drev samtidigt lanthandel i samma fastighet. Det var ju ett strategiskt läge alldeles invid riksvägen mot Hudiksvall. Där anordnades också danser, då han ofta spelade dragspel själv från sin balkong.

 I Kungsgården fanns kafé relativt tidigt. O M Olssons kafé drevs på 1910-talet. Svante Persson, ”Svante på kafé”, hade därefter kaférörelse där och efter honom kunde man köpa kaffe av Ida Jonsson, ”Ida på Sand”, fram till mitten av 1940-talet. Detta kafé var i gång endast ett par år och sedan drevs det av Ingvar Flyman fram till 1947, då Abel  och Ruth Styf övertog rörelsen och fortsatte fram till 1953. De sista åren byggdes en mini-golfbana där, som samlade en del folk.

Brandts kafé i Haga är kanske det mest bekanta kaféet i Norrala. Det låg också efter stora genomfartsvägen, som innebar besök av många vägfarande. Trönöbönderna, som körde bräder och timmer från Trönö, kom ofta in för att ta sig en kopp kaffe, medan de och hästarna pustade ut. Kaféet var känt för sitt goda bröd, bl a de ”båtbakelser”, som man bakade själv. Det var familjen Brandt, som drev rörelsen med någon tillfällig hjälp ibland. En gammal dam har berättat för mig, att trönöbönderna gärna ville klappa henne därbak, när hon serverade vid borden. Rörelsen startade 1922.     

Vi fortsätter till Vågbro, där Jonas Hagberg under 1930-talet hade kaférörelse. Där hade man även olika spel, som lockade besökare, bl a couronne.

Om vi tagit Utviksvägen mot Djupvik hade vi kunnat titta in på Märta Nords kafé i Fors- backa. Det öppnades 1922 och drevs under c:a 5 års tid. Olika spel drog mycket folk dit på kvällarna. Även där fanns couronnespel. Fastigheten, i vilken rörelsen var inrymd, brann senare. I Sofieholm hade man tillfälle att besöka Oskar Wikbergs kafé på 1930-talet och i Klapparvik i närheten av Konsum lär också ha funnits ett kafé.

Till Skärså kom många för att inhandla strömming inte minst från landskapets inlandssocknar. Därför öppnades i mitten av 1920-talet ett kafé där av Stina Gunnarson i den lokal, som nu inrymmer fiskrestaurangen Albertina. Stina Olsson-Stå från Trönö var en tid anställd där.

En servering fanns en tid vid Kungsgårdsjön i en sommarstuga ägd av Bernhard Ahlbäck.

Den säsongmässiga serveringen vid Losemyra fäbod skall även nämnas. Sedan fäbodstället upphörde som äkta fäbodvall startade Aina och Bengt Vänngård sommarservering där 1957. Då den är belägen invid E 4 besöktes serveringen av många turister, som även fick tillfälle att se en utställning med gamla föremål i fäbodstugan från 1862. Rörelsen hade på senare år utarrenderads men nedlades, då E 4 fick en sträckning, som inte passerade vallen.

Tyvärr finns inte mycket kvar av den gamla kafékulturen. Kaféerna har ersatts med barserveringar och de i svenskt språkbruk så främmande cafeteriorna.

Minnen från Haga kafé
Av Arvid Brandt.

Från min barndomstid skall jag här försöka återge några minnesbilder från den tid, då min mor idkade kaférörelse.

Enligt en bevarad handling utfärdad av Norrala Landsfiskalskontor den 15 november 1922 ämnar sökanden bedriva utskänkning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka.

Den årstid jag mest har i minnet är vintertiden, som väl har sin förklaring. På morgonen kom de, de påpälsade körarna ibland i en lång rad med timmer från skogarna uppåt Trönö. Timret var hårt fastdraget med kedjor på kälkarna bakom kraftiga ardennerhästar.

Skakelklockornas klang, där tonarterna kunde variera, blev till en vinterns symfoni ibland med gnistrande nyfallen snö och sådant glömmer man aldrig.

Färden gick nedåt Söderhamnsfjärden (Flaket) för avlastning. Så skulle återresan anträdas med betydligt lättare steg för ”Pålle”, som efter någon kilometer skulle få pusta ut i en välbehövlig paus. Anhalten på vägen hem blev kaféet i Haga (Hagaborg). Där fanns stall för hästar med 14 spiltor samt utanför på gårdsplanen en ledstång, där dragaren kunde bindas i en järnring. Körkarlen tog fram hö och havre som medfördes och från den 24 alnar djupa brunnen pumpade man upp friskt kristallklart vatten.

Så gick man in och när dörren öppnades, kändes doften av nykokt kaffe från kopparpannan på vedspisen i köket. Uttrycket ”Har du pannan varm, Anna” förekom ofta. Några rastande hade matsäck med sig hemifrån. Det kunde vara en kolbulle med fläsk i en plåtlåda, som värmdes på kaminen, som fanns i serveringslokalen. En annan hade visst stannat vid en lanthandel och inhandlat en ring med falukorv.

Inne i värmen lät sig alla väl smaka och i sorlet bland mat- och kaffedofterna kunde man höra om den och den nyheten. En reslig, lite sotig men alltid pigg och glad farbror hade en s k kolstig med last av träkol och på sin färd in till staden Söderhamn från Rönningen i Trönö brukade han också vila, som det hette, när de rastade här.

För en kanna innehållande två koppar kaffe och med en stor bulle med pärlsocker på kostade det 30 öre och för den tredje koppen – tretåren – 5 öre extra. Många tycktes använda grädde till kaffet. I en granngård hämtade jag mjölk varje kväll. Den var då nymjölkad och nästan varm. För den betalade vi 17 öre litern. När den fick stå över natten i en spillkum, kunde grädden skummas av nästa morgon.

Brödet togs till en början från ett bageri i staden under ett flertal år men även ett bageri i Norrala fick stå till tjänst med kaffebröd ibland (Larssons bageri i Ale). Så kom andra världskriget med ransoneringar som följd. Min mor började att själv tillverka hembakat bröd som wienerbröd, sockerkaka och gräddbakelser.

Eftersom jag var konditor och arbetade på ett konditori i staden, kom intresset för det egnabaket hos min mor. Något som blev mycket uppskattat var de s k mördegsbåtarna med äkta vispgrädde. De var nog specialiteten bland hennes bakverk.

År 1927 invigde SJ Ostkustbanan, som gick genom grannbyn Styvje vid Kursil. Kaféet var en samlingspunkt för rallarna, när järnvägen byggdes här.

Allt eftersom bilen gjorde sitt intåg i trafiken decimerades hästarnas antal med foror efter landsvägen. Under de senare åren i kaféets verksamhet var det ortens innevånare, som sammanträffade här på kvällarna för att ta ett parti Mahjong – ett gammalt kinesiskt läggspel som enligt Nordisk Familjebok på 1920-talet vann insteg även i Europa. Det blev här mycket populärt bland såväl ung som gammal och spelet kunde fortgå till framåt 11-tiden på kvällen, då det var stängningsdags.

Emellanåt träffades olika styrelser i kommunen och hade sina sammanträden i ett rum innanför serveringslokalen.

En ny ägare tillträdde år 1947. Nu är kaféernas blomstringstid till ända. Vi kan minnas den gamla goda tiden, men den var nog strävsam och fylld med många bekymmer.

Artikeln inskickad till Alir av Sigvard Bodin

30 april 2011 / alir77

Hur man anställde barnmorska i Norrala

Av Sigvard Bodin

Barnmorskeyrket utövades förr i tiden av självlärda
s k jordegummor i socknarna. De betalades av den,
som tog deras tjänster i anspråk. Så småningom kom
fattigkassan att engagera sig i denna fråga.

År 1762 utbetalades till barnmorskan Brita Lustig 100 daler och året före betalade kassan 72 daler för ”båtsman Lustigs hustrus resa till Stockholm efter församlingens beslut”, som det heter i räkenskaperna. Hon skulle förmodligen utbildas i Stockholm för sitt yrke. Hon utövade troligen sitt yrke tills hon avled i sitt hem i Fors 1790. Hon var gift med Jöran Jöransson Lustig, som var båtsman i rote 107, som omfattade bl a Fors.

Man var efter hennes död utan examinerad barnmorska i flera år. Vid sockenstämma den 22 november 1801 påtalades behovet av en barnmorska i socknen. Man var enig om att snarast möjligt anskaffa en.

Man kunde inte på en gång utse någon lämplig person, men man skulle under den närmaste tiden se sig om efter en och uppta ärendet senare. Ledamöterna förklarade sig också villiga att godkänna, att socknen betalade hennes undervisning. När lönen diskuterades var någon av den åsikten, att den skulle betalas genom sammanskott. De flesta ansåg emellertid, att hon skulle ha ersättning för varje förlossning vare sig barnmorskan var närvarande eller inte. Man stannade för en tolvskilling för varje tillfälle. Om barnmorskan var närvarande skulle hon dock ”ihågkommas med något matskott”. I bondgårdarna kunde det bli fråga om kött, fläsk, mjöl mm och av andra fisk o dyl.

Den 26 december hölls åter sockenstämma om samma ärende. Sockenmännen tillfrågades då, om man var beredd att sända någon för undervisning redan kommande vår. Detta blev också beslutat. Under tiden mellan stämmorna hade fyra kvinnor anmält sitt intresse för utbildningen och man beslöt nu att tillfråga provinsialläkaren doktor Nordblad i Söderhamn, om han ville avgöra vem som var bäst lämpad för yrket.

Det fanns även ett förslag om samarbete med Trönö församling, så att trönöborna skulle få utnyttja barnmorskans tjänster. Det avslogs emellertid med den motiveringen, att man enligt protokollets skrivning ”kunde bli blottställd på hjälp om förrättning på samma gång inträffade både här och i Trönö”.

Den 7 februari 1802 kunde socknemännen underrättas om att kostnaden för undervisning och examen i Stockholm skulle komma att uppgå till omkring 20 riksdaler ”utan kost och kammare, som fritt komme att bestås under den tid hon vistas på accouchementshuset”. De fyra aspiranterna skulle infinna sig hos doktor Nordblad i Söderhamn torsdagen den 11 februari. Han skulle då avgöra vem som var bäst skickad för undervisningen.

Påföljande söndag den 14 februari var socknemännen åter samlade i sockenstugan i barnmorskefrågan. Då upplästes en skrivelse från doktor Nordblad, där han förordade Sara Brita Bröms i Kungsgården till vidare utbildning. Sockenstämman förklarade sig villig att anställa henne som barnmorska i socknen, sedan hon blivit vederbörligen examinerad. Ett förskott på 25 riksdaler skulle lämnas henne inför stockholmsresan.

Sara Brita var född 1763 som dotter till ägaren av hemmanet Kungsgården sub 1 i Norrala Lars Bröms och hans hustru Anna Dorotea Engelbrect.

Den 3 oktober 1802 meddelas, att Sara Brita Bröms nu åter var hemma i Norrala, sedan hon blivit examinerad barnmorska. Hon kunde nu börja sin verksamhet och åtnjuta de förmåner, som tidigare beslutats. Därutöver beslöts, att hon inte fick söka anställning på annan ort inom 2 år. Även om hon senare flyttade från socknen skulle hon gottgöra socknen för de omkostnader, som hennes utbildning åsamkat socknen. Hon skulle även i god tid tillkännage, om hon var hågad att flytta, så att en ny barnmorska kunde anskaffas och utbildas.

I början av år 1807 omtalas, att Sara Brita slutat sin anställning och flyttat till Söderhamn. Man utsåg då i stället Kerstin Andersdotter Snar, född 1781 eller 1782, gift med båtsmannen Per Ringare i Ringa. Hennes far var båtsmannen Anders Snar i Svartvik Hon skulle också genomgå utbildning, innan hon tillträdde sin befattning. Hennes man pantsatte sin båtsmanslön för socknens kostnader. Som lön skulle hon erhålla 1 Riksdaler för varje barn jämte kost i den gård hon för tillfället vistades. Hon blev ganska snart änka och gifte om sig med bondesonen Lars Persson i Ringa.

Ett sockenstämmoprotokoll från slutet av 1831 berättar, att innehavaren av barnmorsketjänsten var sjuklig och man hyste farhågor för att hon inte skulle vara ”tillförlitlig att begagna”. Man beslöt därför att utse någon tjänlig person, som kunde sändas till Stockholm för ”att i barnmorskekonsten inövas” på socknens bekostnad. Från predikstolen skulle kungöras, att den eller de som var hugade skulle anmäla sig.

Den sjukliga barnmorskan var alltså Kerstin Andersdotter, som nu var änka efter Lars Persson, Östra Ringa utanvids. I fortsättningen berättar protokollen ingenting förrän 1841, då det meddelas, att hon avlidit den 16 augusti 1840.

År 1840 inflyttade från Gävle barnmorskan Margreta Petronella Östergren och hon verkar ha uppehållit tjänsten, sedan Kerstin Andersdotter avlidit. Fru Östergren var född 1816 och änka efter sjömannen Erik Edvard Östergren. På sockenstämma den 23 man 1841 förelades ett förslag till kontrakt mellan socknen och barnmorskan, som antogs.

Enligt kontraktet skulle hon erhålla fritt husrum bestående av stuga, kammare och två vindsrum. Stugan skulle vara försedd med spis med bakugn och kammaren med spis. Dessutom skulle finnas vedbod. Ordinarie lön och vedpenningar skulle erhållas med 66 riksdaler 32 skilling banco per år från socknen. Föräldrarna skulle erlägga 32 skilling vid besök förutom fri kost och skjuts fram och åter.

Barnmorska var skyldig att iaktta de förordningar och reglementen, som gällde för tjänsten. Om hon till någon del inte uppfyllde kraven, kunde hon dömas till böter, som i så fall tillföll socknens fattiga. Hon fick t ex erlägga 16 skilling, om hon inte tillkännagav var hon kunde träffas, 1 riksdaler 16 skilling om hon inte medförde ”lavemangsspruta med krokigt rör och kateter”.

Hus skulle nu uppföras åt barnmorskan, men man hade svårigheter beträffande placeringen.

Man hittade inte någon lämplig plats, men till slut upplät prosten Sven Norell en del av den s k Humlegårdsbacken, som låg efter bygatan upp till Snarböle. Bönderna skulle hålla allt timmer och virke – även framkörning – medan man föreslog, att utanvidsfolket skulle delta med 1/3 av övriga kostnader. Lönen skulle uppbäras årsvis på en gång vid Mikaelitiden med 2/3 av bönderna och resten av övriga sockenbor.

Man gjorde även ett tillägg till kontrakten. Socknemännen förklarade, att om barnmorskan betjänade befolkningen så länge hennes krafter tillät, skulle hon vara försäkrad om att få bo kvar i tjänstebostaden till sin död. Byggningen skulle i så fall ökas på, så att även en ny barn-morska kunde få plats där. Senare under året träffades överenskommelse om att hon vid jultiden skulle erhålla sex skrindor ved av socknen.

I februari 1842 kunde man enas om hur barnmorskebyggningen skulle uppföras. Den skulle bli 15 alnar lång och 10 alnar bred inberäknat knutar. Den skulle vara 18 varv hög och innehålla förstuga, stuga och kammare. Stugan skulle uppta något mer än halva byggningen åt ena gaveln och förstugan och kammaren resten i bredd med varandra på längden. På baksidan skulle ett skjul byggas som vedbod.

Till byggnaden erfordrades 80 timmer av 15 alnars längd, som skulle framskaffas under vintern. Den 5 juni sägs det i ett protokoll, att bygget skulle påbörjas samma vecka och bortackorderas till fördelstagaren Anders Olsson i Hamre för 16 skilling riksgälds ”knäppet”. Tomtningen skulle ske med gångled under hans uppsikt mot dagpenning.

Redan efter tre år – 1845 – var man tvungen att företa reparationer på byggningen. Muren hade sjunkit på en sida. Kakelugnarna var spruckna och obrukbara, dörrar var felaktiga, golvbräderna ur spånt. Det ena golvet var ospikat. Murmästaren Per Persson i Svartvik besiktigade kakelugnarna och förklarade, att man måste göra ny grund för att få den säkra i fortsättningen. Dessutom fattades tre tolfter bräder till taket på södra sidan. Man beslöt nu att avhjälpa bristerna. En ny kakelugn med glaserat kakel skulle inköpas och ett par personer anställas, som var kunniga i murning och timring.

Barnmorskan hade heller ingen brunn och man beslutade att gräva en sådan. Hon hämtade kanske förr sitt vatten i någon av källorna på den s k Källtäkten, som låg strax norr om gården. I oktober 1846 träffades överenskommelse med arbetskarlen Carl Carlsson från Mora att gräva och välva en brunn vid barnmorskegården. Han begärde betalning med 4 riksdaler per aln. Den 5 december kunde man meddela på sockenstämman, att brunnen var färdig. Brunnen var 15 ¼ aln djup och kostade således 60 riksdaler, men brunnsgrävaren blev tillerkänd ytterligare 10 riksdaler, då det hade uppstått svårigheter med att anskaffa lämplig sten till välvningen.

Det var sockenskrivaren, som årligen hade att insamla medel till barnmorskelönen. 1850 bestämdes emellertid, att barnmorskans egen man skräddaren Sundgren skulle ombesörja uppbörden. Hon hade tydligen gift om sig. Då lönen på så sätt inflöt synnerligen ojämnt föreslogs, att den skulle få uppbäras på annat sätt och eventuellt höjas. På sockenstämma den 29 mars 1857 medgavs, att avgiften skulle få uppföras på debetsedeln och inkasseras på samma sätt som övriga utskylder. Barnmorska skulle dock själv få stå för de kostnader, som detta uppbördssätt medförde. Avgiften skulle uppgå till 24 skilling riksgälds per hemmansrök och 12 skilling av varje utanvids matlag.

Av senare barnmorskor i Norrala kan nämnas Brita Hansdotter född 1839 i Styvje och gift med snickaren Per Persson Berglund från Remsta. De bodde också i barnmorskebyggningen i Humlegårdsbacken. Efterträdaren kom flyttande från Askersund 1882 och hette Johanna Sophia Björk. Hon var gift med snickaren (eller byggmästaren som han kallade sig själv) Mauritz Abraham Widmark. Hon var den första barnmorskan, som tog lägenheten i den nyuppförda sockenstugan i besittning. Hon pensionerades 1921 och flyttade då med sin man till något, som kallades ”Tälthyddan” hörande till Borg sub 2.

Från 1921 tjänstgjorde Hulda Öberg som barnmorska i Norrala. Hon var född 1887 i Torsåker men kom närmast från Dal i Ångermanland. Fröken Öberg flyttade till Hille 1929 och sedan dess har nog de flesta norralabarnen fötts på BB-avdelningen i Söderhamn.

28 februari 2011 / alir77

Söderhamns rådhus

Någon har sagt att rådhuset i Söderhamn är Norrlands vackraste byggnad och det har nog sitt berättigande i att det är i sitt slag en av dess mera påkostade och intressanta byggnader.

Det första rådhuset uppfördes 1621, året efter stadens grundläggande. Detta enkla envåningshus i trä blev svårt skadat vid 1675-års brand, men 1683 stod det nya färdigt. Det var något större än det förra.

Vid ryssarnas härjningar efter norrlandskusten 1721 nerbrändes hela Söderhamn och därmed även rådhuset. Nu uppfördes en förnämligare byggnad med urverk och torn och det inrymde nu stadskällare och hallrättslokaler. Det stod färdigt 1724 och placerades på samma plats som det nuvarande.

1860 var det tur för nästa brand. Det nya rådhuset byggdes nu i tegel med två flyglar och en huvudlänga och det bildar stommen till nuvarande rådhus och här inrymdes nu polis- och arrestlokaler, telegraf och auktionskammare och även en festlokal.

1876 kom nästa stora brand. Det så gott som nybyggda rådhuset blev svårt skadat, med hela taket och tornet nerbränt, men tegelväggarna stod kvar. Efter reparationen fick rådhuset sitt nuvarande utseende i rött tegel och dekorationer av kalksten. Stilen kan hänföras till holländsk renässans.

Flera restaureringar har gjorts; en genomgripande inre 1935 och till stadens 350-års jubileum år 1970 en yttre renovering.

Rådhuset inrymmer idag (1989) bl a arkiv, fullmäktiges sammanträdesrum, kommunalrådsexpedition, kansli och planeringskontor. Den övriga kommunala förvaltningen finns i det nya förvaltningshuset, på andra sidan ån mitt emot rådhuset.

Till minne av stadens grundare Gustaf II Adolf står på Rådhustorget ett monument av grå granit, invigt den 6 november 1899.

Gösta Berglöw

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 3 1989