Skip to content
15 november 2011 / alir77

Storjungfrun och dess kapell

Storjungfrun är den största ön i Söderhamns skärgård och var, och är väl ännu en av de bästa platserna för strömmingsfisket efter
Söderhamnskusten.

Ön är drygt 3 km lång och största bredden ca 1150 m. Den är belägen i gränsvattnen mot Gästrikland och har sedan medeltiden varit en fiskeplats för Gävlefiskarna, där de hade sina tillfälliga fiske- och boplatser.

Enligt sägnerna huserade sjörövare på ön under vikingatiden med en kvinna som hövding. Efter en kamp med kristna, där hon förlorade striden,
övergick hon till kristendomen och blev en ivrig kämpe för den nya tron. Ön kallades på medeltiden, för av oss okänd orsak, Galgön, för att så småningom få sitt nuvarande namn. I övrigt är öns historia nära förbunden med tiden i Norrlandskustens historia, då borgare från Gävle, Upplandskusten och Mälardalen bedrev sommarfiske ända till den ångermanländska skärgården. Detta fiske började sannolikt redan på 1440-talet då konung Kristoffer gav Gävle stad sina stadsprivilegier.

Framförallt fiskades strömming och lax. Kustborna/bönderna hade sina fiskeställen i närheten av stranden och i närheten av sina åkrar och ängar och de hade där sina strandfäbodar.

Fisket längre ut, på mestadels öar och holmar, bedrevs av de från söder kommande fiskarna. Dessas boplatser kallades ”Gävlebohamnar”.
Oenighet rådde ofta mellan ”utbölingsfiskarna” och den bofasta befolkningen. Under Gustaf Wasas tid skattlades fisket och mer ordnade
förhållanden kom så småningom att råda.

Under den tid gävlefiskarnas färder pågick längs Norrlandskusten var det inte mindre än 87 fiskeplatser ända upp till norra Ångermanlandskusten.
På många av öar och större holmar uppfördes kapell, bl.a kapellet på Storjungfrun.

Resan ända upp till Ångermanland var ej något riskfritt företag med de tungt lastade båtarna och inte mindre farlig var hemfärden med
strömmingslast och kanske varor som inhandlats. Det inträffade också svåra olyckor. På hösten 1802 drunknade tre gävlefiskare med sina familjer, tillsammans 17 personer, när båten var på återfärd till hemmet och av stormen drevs mot Åland och förliste.

I början av 1800-talet avtog dessa söderifrån kommande fiskares norrlandsresor och nu kunde det lokala fisket blomstra upp och Gävlebohamnarna övertogs av den bofasta fiskarbefolkningen.

När det nuvarande kapellet på Storjungfrun uppfördes är inte känt, men förmodligen var det i slutet, eller möjligen i mitten av 1600-talet,ty
prosten Broman i Hudiksvall skriver i sin Glysisvallur: ”På Stora Jungfrun är et Capel nu i senare dagar upbygt.” Detta skrevs omkring 1725.

I ett visitationsprotokoll från 1791 är antecknat: ”På södra väggen under bräderna hwarmed kapellet i senare tid blivit klädt, finnes inristat årtalet 1619”. Protokollet uppger vidare att årtalet 1547 skulle ha funnits på en dörrspegel. Traditionen uppger också att gävleborna hade ”ett
gammalt sacellum på Store Jungfrun eller Helgoön”
Öns namn är som tidigare nämnts på vikingatiden, Galgön och senare, fram till i slutet av
1500-talet,Helgoön. Detta namn vill man sätta i förbindelse med kulten om Olof den Helige i Norge och pilgrimsfärderna till Nidaros, alltså nuvarande Trondheim. Namnet Helgoön försvinner under 1600-talet och ön heter sedan Storjungfrun, men har också ibland kallats för Stora Känningen -landkänningen för sjöfarande.

Kapellet som ligger på norra ändan av ön, rymmer 70 till 80 personer. Interiören är enkel, som i alla fiskarkapell, men här finns både altare, predikstol och övriga inredningsdetaljer som är vanlig i en kyrka. Predikstolen och en del äldre träsniderier har tillhört moderkyrkan i Söderhamn. De skänktes till kapellet på 1690-talet. En kollekthåv med årtalet 1693 är en annan gåva från stadens kyrka. Den gamla och slitna håven användes av kapellvärden, en fiskare, som höll gudstjänst då ej präst var närvarande. Håven sändes 1950 till Stockholm för restaurering, men ansågs sedan för dyrbar att användas i det lilla kapellet, vilket hamnlaget ej tolererade, så att man vägrade använda en annan håv, utan kollekten upptogs i en mössa. Konflikten löstes, så att den gamla håven skulle användas på sommaren i Storjungfruns kapell, men under vintern förvaras i Söderhamns kyrkas sakristia.

Särskild kapellpredikant finnes ej, men minst en gång varje sommar skall hållas en ”Prästhelg”, då en av moderkyrkans präster håller gudstjänst och predikar. Tidigare var det vanligt att en utsedd fiskare, kapellvärd, de söndagar under året då präst ej var närvarande, läste predikan och höll andakten.

Vid visitationen 1780 beslöts att även bänkarna på kvinnfolkssidan skulle förses med ryggstöd.

Hamnboken, en räkenskapsbok från 1791 är bevarad. Den är en dagbok över livet på ön under nästan två hundra år. Det som är skrivet i den handlar mest om kapellet och prästerskapets besök vid de årliga prästhelgerna. Men den innehåller även anteckningar om inkomster och utgifter. De visar oss de ekonomiska svårigheter som fiskarna förr hade för att klara alla omkostnader för kapellet och andra byggnader som man ägde gemensamt. Däribland bagarstugan från 1600-talet, nu i ruiner, ett par stenkast från kapellet.

Redan 1721 anställdes två lotsar med stationering på Storjungfrun. Hundra år senare, 1821, organiserades lotsverksamheten, så att lotsarna fick rätt till potatisland, mulbete och rätt till husbehovsfiske. 1901 flyttades lotsstationen till Rönnskär.

En hamnfogde var utsedd och underställd Hamnordningen och Hamnrätten. Han skulle bl.a ha insyn över begångna brott, såsom åverkan på
fiskeredskap, olovligt lånande av annans båt, försummad kyrkogång, sabbatsbrott,svordomar m.m. och han skall syna skorstenar och murar
och i övrigt hålla och efterse ordningen på ön.

1838 uppfördes en fyr; det var en s.k. sluten stenkolsfyr. 15 år senare ersattes den med en linsfyr med fast sken (rovoljelampa) . 1909
inmoterades en Luxapparat med fotogendrift.Den hade 3 gånger så starkt sken och lysvidden var 8-15 nautiska mil.AGA-fyren med accetylengas som drivmedel togs i bruk 1943 och personalstyrkan reducerades från fyra till två man. 1964 avbemannades fyren och den blev helt automatiserad.

Den förste fyrmästaren, E.G. Forsberg drunknade den 29 okt. 1851 då han skulle undsätta en skuta som råkat i sjönöd. Han var änkeman och efterlämnade fyra barn, vilka under faderns och hans hjälpredas bortovaro underhöll fyren tills hjälp anlände.

1848 bestod hamnlaget, som fiskade under sommaren, av inte mindre än 89 personer. 1855 av 74 personer och 1920 fanns där 8 stugor med 8 fiskelag – 80 personer.

Numera bor där inga yrkesfiskare utan i öns 10-12 stugor endast sommargäster. Ön är på sommaren och hösten ett livligt besöksmål för badande, bärplockare och jägare.

(Vissa avsnitt i artikeln är utdrag ur Söderhamns-Kust och Skärgårdsförenings skrift o Storjungfrun. Några partier har med Sven Nordlunds
tillåtelse ordagrant återgivits.)

 

Artikeln har tidigare varit införd i Alir anor nr 1 1992

Gösta Berglöw

Annonser

One Comment

Kommentera
  1. Anitha Östlund / Apr 8 2012 07:58

    Hejsan
    Jag är bok och filmmanusförfattare, heter Anitha Östlund och är intresserad av att veta mer om kvinnan som var hövding för sjörövarna.
    I syfte att skriva en bok om henne söker jag därför allt som kan uppbringas.
    Mejla mig på mejl@anithaostlund.se om du vet något mer eller vet någon som kan ge mer information.
    Tack på förhand

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: