Skip to content
29 oktober 2013 / alir77

Resan till Brasilien 1891. Del 7

(Bref från C. Carlsson från Bergvik.)

Pernambuco och Ilbad. 15 Juni 1892.

Käre vänner i hembygden!

Jag antar att I länge hafven väntat på underrättelser från oss och funderat, huruvida vi möjligen ännu kunde befinna oss bland de lefvandes antal, och ej underlig det, ty på kortare tid än så, hade ju stora förändringar kunnat ske, hvarpå många sorgliga finnas härute i detta dödens land. Jag har ock sedan min sista sjukdom i Februari månad, varit mycket förslappad till både tanke och viljekraft, så att det varit mig ytterst svårt att kunna skrifva något bref. Dock börjar jag dess bättre få igen min förra kraft, ehuru riktigt bra imagen blir jag aldrig, så länge vi vistas i detta klimat; samma är förhållandet med vår minsta flicka; men hon är trots detta rätt munter och glad. Min hustru och den största flickan däremot äro, glädjande att omtala, vid utmärkt god hälsa.

En sak, som emellertid torde glädja våra vänner och bekanta därhemma i Sverige är, att vi genom några af våra släktingars i Nord-Amerika och Norge bemedling ha god utsikt att komma härifrån, hvilket säkerligen ej annars lyckats, ity att skilnaden mellan våra ännu befintliga tillgångar och biljettprisen exempelvis endast till New-York, äro verkligen skriande, På hos närvarande konsulat gjord förfrågan skulle en sådan biljett kosta ej mindre ‘än 20 pound st.som i brasilianska pängar med nuvarande låga kurs skulle representera den enorma summan af fyrahundraåttio. (säger 480) mil-reis; så mycket kostar på långt när ej biljetten till Sverige Då nu, som meningen vore, vår färd skulle gälla Iowa (och Canterville), där en broder och svåger stå redo att taga emot oss och skaffa arbete, så må man verkligen hålla dessa anförvanter, hvilka själva är arbetare, räkning för dylika uppoffringar. Men de behjärta vår ställning och ha beslutat, att till hvad pris som hälst rädda oss medan ännu tid är; rädda oss medan eller senare fölle man säkert offer för allhärjar som härute har många medel i sin hand att bringa, sina rof om lifvet. Tillika försäkra de oss om, att blott vi lyckligt komma fram och hälsan får vara med, skola vi snart taga igen de förluster vi gjort härstädes. Med sådana utsikter till mål hoppas vi den dag snart skall randas,  då vi för alltid få lämna Brasilien ryggen. Man hvad skall däremot de stackars offren af vårt eget lands inbyggare bära sig åt, som, lika eller ännu mer, svikits i sina förhoppningar härute och ingen utsikt ha att komma härifrån; där t.ex, mannen först bortryckes och lämnar hustru och barn kvar eller, som ej sällan händer, båda makarne fall från, och barnen lämnas åt sitt öde; det är hjärtslitande att tänka på.

Enligt önskan, vill jag tala om något. Litet om mina senare erfarenheter härstädes och som jag antar bli de sista som komma att refereras; men det blir som vanligt mycket ofullständigt, ity att jag fortfarande är nästan lika klen i landets språk och ingen har att rådfråga mig med, hvarför jag ber om öfverseende med bristerna. Jag vill då först nämna något om den fabrik jag arbetar vid.

Efter ett och ett halft års träget och med stora omkostnader nedlagt arbete har denna byggnad ( krutfabrik) blifvit färdig samt varit i verksamhet sedan sistlidne Februari månad. Såväl som ång- som alla de öfriga maskinerna äro inköpta i Tyskland, allt solidt och bastant. Fabriken är byggd efter nutidens fodringar med afseende å den försiktighet, som för sådan byggnad är nödvändig; den är näml. fördelad i 10 lokaler, så att hvarje hus är minst 200 meter. Vi äro omkring 30 stadigvarande arbetare, som arbeta inom fabrikens lokaler, förutom en hel del andra. Här tillverkas 1,000 kg krut per dygn; maskinen måste vara i gång vissa nätter i veckan, ty en del maskiner hinner ej ta undan allt hvad som blir för dagen. Arbetstiden är från kl. 6 f.m. till 6 e.m. med 1 timmes rast under tiden, kl. 9-10 f.m. då ätes nämligen frukost; sedan arbetas utan uppehåll till kvällen, då middag spises här; Här i Brasilien ätas endast två mål om dagen. Jag är här andra maskinist allt sedan i Mars månad, en god anställning, blott alla de öfriga olägenheterna ej gjorde lifvet här odrägligt.
Första maskinisten är från Stockholm, han heter Holger en mycket skicklig man i sitt fack och utmärkt bra att umgås med. Han Blev kontraktskrifven hit på ett år och ämnar ej stanna här längre än till nämnda tids slut. Vi äro nu ej mera än 8 svenskar kvar här vid fabriken, af hvilka några äro familjefäder, vidare är det 5 tyskar och de öfriga brasilianare. Hur trefligt det skall kännas att vara befäl här, kan läsaren göra sig en föreställning om, då jag försäkrar, att under dessa tre månader fabriken varit igång minst 220 brasilianare försökt att arbeta här, men måst afskedas, mest genom förseelser från arbetarne sjäfva. Jag har under dessa 8 månaders vistelse här lärt mig känna folket åtminstone till det närmaste, hvarvid jag vill försöka att i korthet gifva ett omdöme om deras vanor och lefnadssätt.

Folket här , s.k. infödingar, är af flera raser och färger: svarta, bruna och gulbleka. Dessa senare är till stor del portugiser och äfven från andra stater i Europa. De hafva under generationer blifvit sammanblandade med hvarandra och med landets infödingar och hafva i hufvudsak samma lefnadssätt. En del af dem är ett hämdgirigt och elakt folk; man behöver ej göra dem mycket emot förrän men efteråt får höra, att de skola skära en i stycken. Dessa yttranden äro dock oftast tomma ord ,framkallande af skryt, ty då gärningen skall utföras, visa de sig fega och hålla sig helt på sidan; särskild respekt har jag tyckt mig finna de hafva för svenskar detta utan att skryta. Deras lefnadsvanor i kläder och föda äro det enklaste: det gå för det mesta med öfre kroppen blottad och frukta ej den brännande solen. Skor har mången aldrig haft på sin fot. Vid  deras gående till och från sitt arbete ser man dem bära en liten hämtare eller ett knyte ( ej såsom i sverige en tung matsäckskorg) och däri ha de sin enkla föda förvarad, hvilken vanligen består af manjoka- mjölet och det soltorkade köttet. Tillredningen af denna spis är enkel: köttet lägges i en lergryta med vatten uti, får så ligga en half timme, då vattnet hälles utav och nytt sådant intages och grytan sättes på elden. Sedan det nu kokt en en stund, hälles en del af detta spad på manjokan och röres ihop så att man kan taga det med händerna. Köttet borrar man en sotig spiselkäpp igenom, tills det blir efter tycke och smak stekt; så ätas dessa två delar tillsammans. Denna slags rätt som nu skall utgöra frukost får för mången efven utgöra middag. Eljest brukas till middag bruna och svarta bönor; köttet skäres i små tärningar och kokas tillsammans med bönorna: Färdigkokt hälles det upp i ett slags kärl, hvarp strös manjoka, och röres så tillsammans till så tjock massa, att man kan taga det med fingrarna; matsked är härvidlag en öferflödisartickel.

Detta folks hem och boningshus består mestadels af en liten koja, uppförd af palmträd och i olika fasoner. En del endast två gafvlar; taket som sluttar ända till marken får utgöra de öfriga väggarna. Bostaden är fördelad i tvenne rum, föreställand kök och sängkammare. Möblemanget består af bord, hopspikadt af ohyfvlade bräder, ett långsäte af samma vara, en eller ett par hängmattor, allt efter familjens storlek; barnen får ofta placera sig själfva i något hörn af rummet, ja t. o. m. på bara marken. Det finnes nog de, som ha drägligare boningshus, uppförda af lera och rappade både ut- och invändigt, men trots detta kommer ändock mycken ohyra in genom den lösa leran i väggarna. Jag skall anföra ett alldeles färskt exempel härpå.

Vi bo i ett hus af detta senare slag. Just som jag sitter och skrifver detta bref, går jag till s.k. köket för att hemta vatten. Hvad får jag då se, om icke en stor orm på 1 ½ m. längd komma fräsande mot mig! Jag vände skyndsamt om och fick fatt i en käpp och med ett par väl riktade srapp krossade hans hufvud, just som han var på väg att slingra sig tillbaks genom väggen. Denna orm var kålgrön till färgen, huggorm, men ej af det  giftigaste slaget. Denna var sjette ormen jag dödat i detta hus, de andra fem har jag dödat vid eldsken  eller på kvällen. Några af dem har varit bland de giftigaste här i landet; den gifigaste är charaka, som han här kallas, af hvilka jag dödade 2 st. två kvällar i rad; är till färgen gråblå, ej stor, men ett bett af denna orm medför döden inom ett par timmar. Den andre sorten kallas korallormen och vistats mycket i taken. Det finns knapt något hus med tegelpannor på taket, att icke denna orm finns där. Hans gift är icke dödande, men såret nästan omöjligt att läka, utan bulnader och sår uppkomma här och var på kroppen, och det kan dröja åratal innan såren efter ett bett af denna orm läkas. Hans färg är rödrandig, han ser ut som ett strumpeband, lång och smal, utom hufvudet, som är bredt och platt. Ormarnas föda är hufvudsakligen råttor och kackerlackor; dessa senare finnas nämligen i massor inom vår boningshus, ända till 4 á 5 cm långa och mycket besvärliga. Helst för våra födoämnen. Dessutom ha vi nog flere ”husdjur”, såsom de annars fredliga ödlorna, som jag förut omnämnt och, fast lite sparsammare, de nattliga, stridslystna och giftiga skorpionerna m. fl.

Här får man således ständigt stå rustad till kamp på lif och död, och hvad är detta ändå mot att komma några hundra mil längre in i landet, där både klimatet och striden mot det grymma djur vore ännu outhärdligare

  

Pernambuco och Ilha d. 15 Juni 1892.

 

Den 19 April var för oss härvarande svenskar en minnesvärd dag hvarom jag har litet att säga. Den dagen afled nämligen en af vårt ressällakap, hustru Dahlgren, efter ett längre lidande. Dahlgren flyttade från kolonien Suasuna och hit i början af Mars, då redan hustrun var sjuk och låg på hospitalet i Resife. Hon började längta att få komma hit till de sina. Hennes begäran uppfylldes, dock ej utan motstånd från läkarna. Hon dog fjorton dagar efter hemkomsten och skildes från make och fyra barn (tre gossar och en flicka mellan tretton och sexton år). Hon skulle nu begrafvas samma dag ty här går icke an att ha lik stående flera dagar ofvan jord. Vi svenskar fingo alla ledigt från kl. 3 e. in. för att följa sorgetåget. Det var omkring on half mil till begrafningsplatsen. Fastän vi hade stora landsvägen dit, kunde man ej få forsla liket efter häst, och ändå finnes hästar nästan i alla kåkar. Orsaken? Det finnes ingen körredskap (äfven häruti spårar man att detta land är efter sin tid). Bruket är nämligen så här, att hästen skall bära lasset på ryggen. Vi måste således bära kistan, denna skulle kosta 9 milreis och fans att få köpa hos ”delegadens”, hvilken person är såsom fogde eller styresman; en sådan finnes för hvarje by; för honom skola äfven alla dödsfall anmälas. Allt gick af stapeln i sorgehuset enligt gammal svensk sed. Vi voro åtta svenskar i sorgetåget. Det regnade, så att inga af våra kvinliga anhöriga kunde följa med. Allt gick lyckligt under vägen, ändtligen uppnåddes begrafningsplatsen. Här, vid ingången af den s. k. katakomben, möter oss ”delegadens” och förer oss in på kyrkogården, en plats som i sanning var både vedervärdig att se på och för luktorganen allt annat än angenäm. Här lågo nämligen lämningar efter uppgräfda kistor och lådor, äfvenså en hel mängd menoiskoben kringströdda öfverallt; man måste ha ögonen med sig så att man ej skulle ramla omkull. Så kommo vi till den plats, där vi fingo sätta ned vår sorgliga börda. Här stod ett half-tjog infödingar på båda sidor om en smal lergrop och glåmade förfärligt på oss. Orsaken var den, fingo vi sedan höra, att några stycken af oss behagade ha våra hufvudbonader på, hvilket enligt katolsk sed ej lär hafva varit så litet brott. Nu blef det vår tur att stå stumma och se på hvarandra, och alla hade vi samma undran, nämligen hvad meningen var med denna lergrop, liknande ett smalt dike, ty vi sågo tydligen, att plats för kistan var där ej. Men som i ett trollslag vaknade vi upp ur vår förvåning. »Delegaden» gaf näml. signal till 4 af sina drabanter, att — vältra liket ur kistan och ned i gropen. Men nu läto vi dem se, att de hade svenskar att göra med; vi skreko till på en gång: ”spor am puko!» som betyder: »stopp litet». Jag bad vår tolk, han var svensk, att taga reda på hvad allt detta betydde, om nämligen kistan ej var betald. Och tänk, hon var bara lånad för dessa 9 milreis, eljest skulle hon kostat 20 milreis. Dahlgrens son tog genast upp och erlade de felande 11 milreis. Nu måste ny gräfning företagas för att få plats för kistan, detta arbete gick på några minuter, ty denna röd- lera var lätt att gräfva i, hälst nu under regntiden. Men att gräfva djupare, det ville de icke göra; vi mätte denna grop och fann, att hon var endast 4 /2 dm. djup. Vi gjorde protest mot en sådan gräfning och talte om, huru djupa grafvarna i vårt land gräfvas, men fingo till svar att det fordrades icke djupare gräfning i sådan jord. Dahlgren ryckte spaden af en af de gräfvande och klef ned i gropen med de orden:

»Har jag betalt 5 milreis för denna lilla jordremsa, så måste jag råda öfver mer än blott gräsvallen»; tog så och grof dan 1 dm. djupare, och hade det icke varit så sent och skymningen nalkats, skulle vi gräft den ännu djupare. Nu sattes ändtligen kistan ned och befanns då vara cirka 1 1/2 dm. = 6 tum under jordytan. Nu börjades öfverskottningen. Men — man tycktes sakna något. Ja, af hvad som förekommit, hade kanske flera af oss glömt detta; emellertid började flere titta sig omkring, två viktiga personer fattades: prästen och klockarfar, men de syntes ej till; kanske de anat oråd och funnit för godt taga sin Mats ur skolan och bli hemma; ty äfven mot två så viktiga personer hade vi nog visat oss lika svensksinnade.

Medan sista arbetet försiggick vid graf ven, gjorde jag en rund kring begrafningsplatsen och tog först den förutnämnda katakomben närmare i betraktande. Denne var cirka 4 m. hög vid ingången, men var på båda sidor, ungefär vid, midten beroende på markens starka lutning i jämnhöjd med den samma. Murarne voro omkring 2 m. tjocka med urhålkningar på båda sidor, föreställande grafvar, och med hvarjehanda symboliska figurer såsom. likkistor, människoskelett, m. m., allt i samma anda. Jag vände mig från denna betydelsefulla byggnad och styrde mina steg åt ett håll, där någonting ådrog sig min uppmärksamhet. Det var nämligen en nygräfd graf, och efter hvad det ville synas, hade nyligen begrafning försiggått där. Vid dess öfre ända var en liten fördjupning; jag stack ned min käpp och rörde om litet i leran, då dat n kändes ett föremål. Vid närmare granskning var det en brädlår, och mellan springorna kändes ett svart ulligt hufvud. Jag måste skyndsamt vända mig härifrån, ty en förpästad lukt uppsteg från denna boning, och med mina vänner begifva mig från denna för giftade plats. Ett nästan uppruttet träkors det var allt af den varan på denna kyrkogård. Icke långt härifrån stod ett litet tempel, till det yttre rätt trefligt; hur det däremot såg ut invändigt, var jag ej i tillfälle att få se.

Nedanför ligger en stor by, hvars invånare alla idka handel. Här är torgplats hvarje söndag, då hundratals menniskor äro samlade och bjuda ut sina varor, hvilka äro de samma för hvarje torgdag: manjokamjöl, bönor, ris, kött, fisk samt en mängd frukter, såsom kakao, mango, meloner, bananer, kokosnötter, apelsiner m. fl. Ingen af dessa frukter utom bananen faller mig i smaken, men denna är utmärkt god och den första man kan vänja sig vid här i landet. Många frukter äro rent af lifsfarliga att förtära, innan man blir van vid dem; men sedan denna första kris är öfver kan man förtärs huru mycket som helst af de samma. Vi ha haft ej så litet svårt med våra barn sedan vi kommo hit med att förmå dem att låta bli att äta af de förbjudna frukterna.

Vi ha nu vinter här eller e. k. regn tiden. Lägsta temperaturen är nu 20 och högsta 30 á 31 gr. C., en mycket blid vinter i sanning. Men lika mild som han å ena sidan är, lika obehaglig är han å den andra. Jag har förut nämnt något därom. Man kan trots denna höga temperatur lätt ådraga sig förkylningar, helst nattetid. Då intränger en tjocka eller dimma genom våra usla bostäder, hvilken är mycket ohälsosam. Vidare finnes det denne årstid en sådan myckenhet med flugor, krank och mygg, så att man vissa gånger är nästan rådlös; värst år det på kvällarna sedan eld blifvit tänd. Slår man nu ihop dessa med de förutnämnda husdjuren, så blir det just en skön samling man har att tagas med.

Hvad växtligheten beträffar, torde något därom behöfva nämnas. Under Januari och Febr, månader var allt gräs så godt som afbrändt af solen, så att det på en del ställen såg ut, som om elden gått däröfver. Men så kom Mars månad med ymnigt regn, och på några dagar var det full grönska igen; det var förvånande att se, huru fort gräs och buskar spirade upp på nytt. Går man upp på någon hög kulle, där litet eller intet skog finnes, så kan man se flere mil åt vissa håll men hvart man än blickar så synas inga odlade tegar eller vajande sädes fält, utan här ligger hela nejden oarbetad, i ett vildt läge, såsom naturen själf danat den. Vänder jag blicken mot öster från samma upphöjda plats, så ser jag på mindre än en svensk mil världshafvet, och landet ditåt synes slätt som ett golf. Växtligheten består af bl. a. kaschurträdet, hvars frukter äro mycket eftersökta för sin goda och läskande saft; sedan kommer den långa och ståtliga kokospalmen, som tar första priset bland trädslagen bär. Man ser äfven åt detta håll här och hvar en infödingskoja med en dunge bananer planterade samt sitt manjokaland kring kojan; ett och annat apelsinträd skymtar äfven fram. Vänder man åter blicken mot vester, ser man höga skogbeväxta kullar och däremellan djupa dälder. Men hvart ögat än blickar, så fina det menniskoboningar och godt om folk, men jorden får som sagdt ligga obrukad. Hellre kunde de ha en och två hästar, som de ligga utefter vägarne och klöfja varor med. Om detta folks vanor eller ovanor i öfrigt har jag ju i något föregående bref yttrat mig. Då jag gick ned från en af de beskrifna kullarne, fick jag af en lycklig händelse se något riktigt anmärkningsvärdt, som jag hört skulle finnas här, men ej förut råkat få se. Det var näml. ett stort träd med ej mindre än åtta (säger 8) sortera blommor på, en komposition af det mest storartade slag, man kunde tänka sig. Här finnas flere sorters växter, som där hemma i Sverige odlas inom bus, exempel vis kaktus som här finnes i mängd samt myrten, som här blir ända till 4 á 5 m. hög och står i blom nästan hela året. Här finnes således åtskilligt i naturen som i stor slagenhet och alstringsförmåga söker sin like, såväl som ock å andra sidan ofantligt mycket uselt och jämmerligt är tillfinnandes: ”kontrasterna beröra hvarandra”.

I början af denna månad kom ett halft tjog polska familjer hit till fabriken. De kommo från Rio Grande do Sul öfver Bahia och klagade mycket öfver södra Brasilien, dels för den dåliga förtjänsten, dels ock för det ohälsosamma klimatet. En del af dem hade legat i gula febern i Bahia; 20 st. af deras sällskap dogo näml. i denna stad, en af sällskapet dog här. Här gå de och arbeta för 2 milreis om dagen. hvilket naturligtvis är lågt betalt, men det går så när det finns arbetskrafter i öfverflöd; det är ju emellertid godt, att det finne något arbete att få för dem, som äro i behof därutaf.

Sedan vi kommo hit ha tre unga kamrater, våra landsmän, rest ned till Rio; man försöker, man trotsar till dess man ligger där, ty annat är ej att tänka för den som styr kosan åt ett sådant håll. Äfven har en familj Edstedt, från Jämtland, rest härifrån. Men E. var klokare, han stälde så, att han fick följa med ett mindre fartyg till Nord-Amerika, och väl ditkommen, hoppas vi han där skall slå sig bra fram. Och till sist. Vår mycket afhållne principal, fabrikör H. Lundgren, har äfven rest från oss. Vi sakna honom mycket, ty hvar och hvarannan dag kom han och hälsade på oss. Han visste ej, då han for härifrån, till hvilket af dessa två land han komme att fara, Argentina eller Sverige. I det förra har han näml. varit förut i egenskap af fåraherde, och där skulle vara ganska bra, i det senare var han född och hade där trampat sina barndomsfjät. Skall bli intressant att höra, hvilket land som tog segern öfver hedersmannen.

Och då jag nu slutar min måhända betydelselösa skildring, får jag tacka mina ärade vänner och läsare för den tid I hafven ägnat dessa rader och för den förut visade uppmärksamhet, som jag vet kommit mig till del. Jag lämnar snart detta land, och om jag med min familj lyckligt och väl kommer öfver till grannlandet och där skulle finna mig föranlåten att lämna någon skildring om därvarande förhållanden, så hoppas jag äfven då få påräkna samma välvilliga uppmärksamhet och öfverseende.

Carl Carlsson.

P. S. Jag torde böra nämna, att vid min förfrågan hos svensk-norska konsulatet i Resife om biljettprisen, det upplystes, att resan blefve billigare om biljetterna köptes i Nord-Amerika och sändes bit, än om de köptes här.

Reseskildringen fortsätter i del 8

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: